tisdag 2 juni 2020

Sinnesintryck och associationer

Det var natt. Jag var inne på toaletten när jag blev medveten om ljudet från ventilationen. Någonstans bland bruset tyckte jag mig höra musik från en annan lägenhet. Det var lugnande att tänka sig att någon mer var vaken.

Förmiddag. Jag kände musklerna i axlarna spännas och ryggen huka som den ofta gör innan jag går ut, som en sorts motstånd. Resultatet av att inte vara helt närvarande i nuet - men jag la åtminstone märke till det.

Strax innan jag ska ut kommer jag på att jag glömt solskyddet. Jag smörjer ansiktet på de ställen där jag bäst verkar behöva det. Lukten får mig att tänka på semester. En av fördelarna med att vara av den där sorten som inte är helt närvarande, som får en massa associationer.

När jag gick mot jobbet kände jag doften av hö. Det var det förmodligen inte. Bara vanligt torkat gräs. Det kommer tidigare här, eller kanske snarare för varje år. Hemma minns jag lukten först efter Midsommar.

Tillbaka inne i centrum känner jag min blöta skjorta mot min rygg. Jag skäms en aning, för jag tänker att folk måste känna att jag luktar, men har redan bytt en gång den här dagen och tog inte med några fler. Är det något jag börjar tröttna på med all min fysiska aktivitet är det att alltid gå omkring och vara genomblöt, men så har det varit sedan tonåren även om det tycks öka för varje år. Jag är rädd att jag snart har full pott på sådant som kallas pinsamma, om än rätt harmlösa besvär.

Jag sitter hemma vid datorn när jag får ett allt tyngre tryck över bröstet. Jag trodde jag mådde hyfsat bra, men någon tanke har smugit sig in. Jag tänker att det kommer att släppa om jag gråter, men tankarna vandrar vidare och jag minns inte längre vad det handlade om. Känslan kommer och går under kvällen. Efter några vändor förstår jag att jag inte orkar med vad det här nu än handlar om.

Jag känner resultatet av dagens sol som trängt igenom min skjorta och nu ger mig lätt klåda. Jag tycker mig fortfarande känna doften av solkräm och semesterkänslan kommer återigen.

Jag sätter på Jazz på svenska i hopp om att bli kvitt tidigare nämnda tryck. Någonstans kring Emigrantvisa börjar den släppa och jag kan andas igen.

Inga kommentarer: