SkaaneQueer

Människor och texter

2012-01-27T12:47:00.000-08:00

Fredag 27 Januari 2012, 21:46

När min hjärna är för överbelastad, när jag har funderat för mycket över krångliga saker, när det har varit för mycket is på gångbanorna, när det har varit för många cyklister ute på stan som inte kan trafikregler, när jag har fastnat i för många kommentarsfält på olika tidningars hemsidor och bara inte kan sluta läsa trots att de mest är fyllda med en massa negativ energi, när det har varit för mycket under veckan - tre föreläsningar (den fjärde hoppade jag över) och ett språkcafé - sammanlagt åtta timmar med andra människor - plus några turer till stan med besök på Apoteket, i två, tre affärer och på biblioteket samt några kontakter via Internet och en tenta vars frågor jag inte förstår... Mängder med människor, ord och akademiska texter. Jag hoppas att det är som jag är ovan och att det blir bättre, det måste bli så.

Men det första jag kommer att tänka på när gränsen är nådd, det jag längtar efter då är att ta min tillflykt till det visuella, eller ut till naturen. Det första jag vanligtvis kommer att tänka på är att gå ut och fotografera fåglar. Jag tror jag har någon anteckning om det som jag skrev redan för ca tre år sedan.

Människor måste jag vänja mig vid på något sätt. Jag måste sluta oroa mig för vad de ska tänka och vad de kanske tänker just nu om mig, att de ska bli arga, skratta när jag går förbi eller vilja förstöra för mig. Men alla dessa akademiska texter, jag vill inget hellre än att lämna den biten bakom mig. Fick jag välja skulle jag jobba med något som får mig att känna att jag kan något, men eftersom det skulle bli svårt att leva på antar jag att jag får lära mig något mer användbart. Och fick jag välja hur jag skulle lära mig skulle jag hellre gå som lärling än att läsa om en massa fina teorier på något universitet.

Mittemellan - varken eller

2012-01-24T12:05:00.000-08:00

Tisdag 24 Januari 2012, 21:05

- Ha en trevlig kväll, tjejer!

Vi är tre personer kvar i rummet

Och utom allt rimligt tvivel förstår jag

Att i gruppen "tjejer" inkluderar du även mig

- Hej, hallå där tjejen!

Ropar försäljaren när jag går förbi

Jag fortsätter gå utan att vända mig om

Men jag undrar

Var det mig du menade?

- Där borta är en tjej som kan följa!

Tjej? Åh nej, ente igen! Dessutom har jag fört hela tiden och skulle jag lära mig följa nu skulle vi alla bli tvungna att börja om från början

Men både din blick och din hand, de pekar mot mig

Några kallar det en trend, ett skämt eller politiskt statement

Men jag kan lova er

Gång på gång har jag ifrågasatt mig själv

Nå'n kallar det trams, jag väcker löje, ni känner skam

Försöker dölja mig för era vänner

Så rädda att sanningen ska komma fram

Men nu är det dags

Jag har fått nog

Vänligt men bestämt rättar jag ditt fel

Ditt misstag

En dag får jag nog

Tar min plats

Låter dig veta

Det är såhär jag känner

Låter dig veta

Det här är den jag är

Du ber mig om hänsyn, tona ner mig

För sådana som jag, vi finns ej i din världsbild

Men vill du få dina känslor respekterade

Så blir du tvungen att respektera mig

För jag är inte tjejen,
inte kvinnan

Jag är personen,
bara människa är jag

Jag är mittemellan

Jag är varken eller

och du benämner mig med orden

Hen, henom, hens

(Fast i ärlighetens namn - vet inte om det beror på att jag är skåning - föredrar jag hen/hen/hens.)

Jag tror jag började på dikten någon gång i våras eller somras, och har ändrat om och lagt till allteftersom. Nu har jag bl.a. börjat en ny kurs och åter kommit ut bland folk. Möten med människor är sådant som tvingar mig att skriva, på gott och ont.

Tillbaka i Lund

2011-12-25T13:58:00.000-08:00

Söndag 25 December 2011, 22:58

Stambytet är äntligen över och jag är tillbaka i Lund.

Adel, präster, oäktingar och sinnessjuka

2011-12-21T14:48:00.000-08:00

Onsdag 21 December 2011, 23:42

Sedan ett par veckor tillbaka har jag ett abonnemang på en släktforskningssajt. Även om det kan vara trevligt att åka till riktiga arkiv blir det så mycket enklare att forska nu när så mycket finns på Internet. Jag har rötter på många håll i landet - Verum, Algutsboda, Överkalix bl.a - och för att forska på dessa hade jag annars behövt besöka tre olika landsarkiv. Tidigare fanns arkivet i Kyrkhult som hade material från hela landet, men nu är det nedlagt och dessutom hade det varit krångligt att ta sig dit i och med att jag inte har körkort.

Längre tillbaks har jag även rötter i bl.a. Skottland och Baltikum, men dessa släkter är nog redan så utforskade de kan bli. (Fast det hade varit kul att åka dit i alla fall.)

Släktforskningen har den senaste tiden gett mig möjlighet att lite då och då fly från verkligheten. För den trista sanningen är att jag har varit i Hässleholm i fyra veckor nu och fått lyssna på grannen som tålmodigt kommenderar sin hund "sitt, sitt" och "stanna, stanna".

Dock var det jag läser om i kyrkoböckerna i högsta grad verklighet för mina släktingar.

I min släkt finns de flesta klasser representerade. Adel, några präster har jag för mig att jag har sett, kanske inte så många borgare, men bönder, pigor och drängar i mängder. Några av släktingarna var s.k. "oäktingar", andra var "sinnessjuka" och ytterligare andra var kriminella och satt periodvis i fängelse.

Jag kommer ihåg första gången detta med fängelse kom upp. Jag hade varit och släktforskat med en familjemedlem någon gång på 90-talet och blev förmanad "du behöver ju inte berätta det där om straffad och fängelse för någon". Men ingen sa någonsin till mig att hålla tyst om de adliga släktingarna, som vissa hade varit ute och krigat.

Jag minns tydligt när jag sedan kom tillbaka till skolan efter lovet och min sånglärare frågade vad jag hade haft för mig. När hon sedan frågade om jag hade hittat något särskilt där i arkiven svarade jag bara kort att "eh, ja, det var några som var pigor och så".

Idag när vi har sett kändisar fläka ut sina förfäder i TV är det nog inte lika tabubelagt längre. Folk fattar förhoppningsvis att Sverige inte bara bestod av psykiskt friska, harmoniska människor, som höll på sig fram till äktenskapet och som själva hade tjänat ihop till allt de stoppade i munnen.

Morgon i Hässleholm

2011-12-14T06:44:00.000-08:00

Onsdag 14 December 2011, 15:44

Jag är fortfarande i Hässleholm p.g.a. stambytet i lägenheten i Lund, men förhoppningsvis bara några dagar till.

Dock finns det goda sidor med staden, som jag kanske inte kommer att sakna eftersom Lund har ungefär samma, men som i alla fall är häftiga att titta på.

Jag är, inte bara i kajornas stad, utan till och med i kajornas epicentrum.

Kring kvart i fyra (varierar beroende på när solen går ner) varje eftermiddag hör jag dem komma tillbaka för att sätta sig på hustaken. I morse när jag var tvungen att gå upp tidigt för att åka iväg till ett ställe såg jag samma skådespel på vägen till tåget. Den äldre stationsbyggnadens tak var nästan helt svart av kajor. När jag sedan gick ut på perrongen verkade hela stadens kajor lyfta för att börja flyga runt i luften, runt och fram och tillbaka i stora flockar, för att sedan antagligen flyga iväg till något annat ställe, kanske utanför stan.

Jag undrar ibland om det inte finns fler kajor än Hässleholmare?

Men nu saknar jag råkorna i Lund. De stora, stolta råkorna. Tyvärr är det länge sedan jag såg någon för det är nästan alltid mörkt när jag är där.

Varken eller

2011-12-06T09:55:00.000-08:00

Tisdag 6 December 2011, 18:54

När jag läser plastannonser (hur ska jag kunna veta att jobben är verkliga när jag aldrig får komma på intervju?) är det vanligt att få se något i stil med "vi har redan så många kvinnliga anställda, så vi välkomnar manliga sökanden" - eller tvärtom.

Jag vet aldrig om det är till fördel eller nackdel för mig.

Jag har ofta gått från rum till rum på Julafton. I TV-rummet brukar merparten av männen och killarna sitta, och i köket är det oftast kvinnorna som står. Förra året var det till och med någon som, halvt skämtsamt, kommenterade det, och då insåg jag hur typiskt allting var. Inte främst att de var "typiska", utan jag själv, som var än här och än där.

Jag trivs visserligen med att ta del av båda världar, och naturligtvis blir det så eftersom jag tycker om att gå omkring och fotografera, men det är samtidigt som att jag inte hör hemma någonstans. (Fast jag trivs nog bättre i TV-rummet än i köket.)

Med jämna mellanrum hamnar jag i liknande situationer ute bland folk. Nu i veckan på kören kom ämnet mångfald upp och de applåderade för de få män som var modiga nog att komma dit. En kort stund tror jag att jag klappade lite halvt, men sedan ångrade jag mig för jag insåg att jag faktiskt är minst lika modig.

Sysslolös

2011-11-30T11:14:00.000-08:00

Onsdag 30 November 2011, 20:14

Jag hade tänkt skriva något positivt, men det händer inte mycket sådant just nu. Jag är för tillfället i Hässleholm p.g.a. stambyte i min lägenhet i Lund. Jag vet inte hur lång tid det är kvar, men kanske ett par veckor till. Men sedan, efter att ha flyttat tillbaks allt som jag var tvungen att ta med mig därifrån (jag kunde inte ha kvar mycket i Lund för jag antar att de kommer att springa överallt eftersom det inte bara stambyte, utan de ska fixa elen också, och så ska de in i mitt förråd eftersom där finns rör) kan jag förhoppningsvis pynta en aning och få lite Julefrid.

Men just nu önskar jag att min vardag var lite mindre "fridfull", eller i alla fall att det hände mer. Jag har för närvarande studieuppehåll eftersom jag kom för långt efter i början av terminen och bestämde mig för att det var bättre att försöka få lite arbetslivserfarenhet istället. Jag fick veta att jag har möjlighet att få arbetspröva, men jag fick själv leta upp något ställe att vara på, sa de på Arbetsförmedlingen. Det skulle inte bli några problem, trodde jag. Det borde i alla fall vara lättare än att få jobb...

Nu har jag kontaktat tolv olika arbetsplatser för att höra om jag kan få praktik hos dem, men ingen av de tio som har svarat har möjlighet att ta emot mig. Ofta handlar det om "brist på resurser", eller så har de - av någon okänd anledning - helt enkelt inte "möjlighet".

Några har redan andra som arbetsprövar eller praktiserar. All heder åt dem! Men av de arbetsplatser jag har kontaktat som finansieras av Lunds kommun är det just resursbrist, "ingen möjlighet" eller "tar inte emot praktikanter" som jag har fått till svar. Jag känner mig inte vatten värd - att inte ens lyckas hitta en praktikplats är betydligt mer nedbrytande än att inte hitta ett riktigt jobb.

Politiker (eller vem det nu är som är skyldig): Var är resurserna? Är det inte viktigare än så här att hjälpa människor ut i arbetslivet?

Bilder av jobb

2011-10-13T11:38:00.000-07:00

Torsdag 13 Oktober 2011, 20:32

Jag har en bra föreställningsförmåga. När jag tittar på TV brukar även luktsinnet, och ibland också känseln vara med, vilket kan vara underbart ibland men mindre trevligt andra gånger. Som när jag såg något reportage från en motorcykeltävling och kom på mig själv att sitta och hålla andan för att slippa den kväljande doften av bensin.

Men när jag sitter vid Plastbanken och kollar igenom annonserna gör den mig mest osäker. Klassikern är jobb inom restaurangbranschen. Jag ser mig själv komma gående med en bricka i handen - men hinner sällan fram till något av borden förrän brickan åker i golvet. Jag vet inte alls var detta kommer ifrån, för jag har aldrig haft vare sig prao eller praktik på någon restaurang.

Ett tips till Arbetsförmedlingen för att bättre kunna hjälpa de personer som av vissa betraktas som "arbetsskygga" (men i själva verket handlar det nog ofta om dåligt självförtroende) är kanske att anställa en hypnotisör för att byta ut de här inre bilderna? (Såvida det inte handlar om bra självinsikt, att man faktiskt inser sina begränsningar.) Fast tyvärr har jag själv redan prövat hypnos utan några vidare resultat.

Imorgon ska jag till Arbetsförmedlingen. När jag tänker på myndigheter känner jag av någon anledning ofta lukten av kaffe. Men tyvärr är det ingen hemtrevlig doft av kaffe och kakor som den jag brukade känna hemma hos farmor.

Vad händer med fiskarna på Norra Kyrkogården när det blir vinter?

2011-09-21T11:08:00.000-07:00

Onsdag 21 September 2011, 20:08

Med jämna mellanrum går jag genom Norra Kyrkogården här i Lund och brukar då passa på att ta en titt ner i dammen vid korset och hälsa på fiskarna. Med tiden har jag nästan fått samma band till dem som jag har till råkorna. Under sommarhalvåret finns fiskarna alltid där, precis som det är svårt att gå en runda in till stan utan att se eller åtminstone höra den hesa rösten från någon råka under min vandring.

Stabilitet. Det blir inte lika ensamt. Jag gillar också idén - att det faktiskt även finns liv på kyrkogården.

När jag gick förbi förra året efter en av de första nätterna med minusgrader var fiskarna plötsligt borta. Förhoppningsvis hade någon varit förutseende nog att ta in dem i förväg, men jag vet inte vart. Jag vet inte mycket om fiskar, har ingen aning om hur gamla de kan bli och därför vet jag inte heller om det var samma som kom tillbaks i April som hade varit där förra året eller om alla var helt nya.

Uppdatering: 30 September 2011
I fredagsmorse förra veckan när jag gick förbi på kyrkogården såg jag att dammen var tom och trodde att fiskarna redan hade blivit flyttade till kyrkogårdsförvaltningens kontor där de enligt en vän på Facebook är under vintrarna. Men antagligen var det bara tillfälligt medan dammen rengjordes för igår upptäckte jag att de var tillbaks igen.

Vägen som leder till dammen, en kväll i Juli

Någon sorts vattenväxt som fiskarna har fått

Den gyllene fisken

Fiskarnas damm den 18 September i år

Närhet

2011-09-09T07:29:00.000-07:00

Fredag 9 September 2011, 16:19

Om jag någonsin skulle få någon riktig, mer omfattande behandling för mina sväljsvårigheter skulle jag vilja komma till ett ställe där det luktade mat dagarna i ända. Inte sådan fin, eller häftig mat som är inne. (Jag vet i och för sig inte vad som är inne just nu.) Och definitivt inte skolkök. Utan plättar, risgrynsgröt, potatisgratäng, potatissoppa, morotskaka, sojabiffar... Inte de sega köpta, utan sådana vi gjorde hemma när jag blev vegetarian i mellanstadiet.

Jag minns hur mycket bättre min aptit har blivit när jag har varit i lag med människor som äter - inte rå, obehandlad mat utan mat som har värmts upp, ingredienser som har blandats och kryddats (måttligt, för annars tänker jag bara på hur sjuk jag skulle bli om jag åt det) - eller när jag har vistats i närheten av en restaurang under tillräckligt lång tid.

Det skulle vara en plats där jag kände mig trygg med människorna runt omkring, där ingen tjatade eller tvingade men däremot frestade. Där jag visste att folk skulle kunna hjälpa mig om jag satte i halsen och att ingen skulle titta snett på mig, bli arg eller flippa ur och bli oroliga om det låste sig i svalget så att maten flög ut och jag smutsade ner kläder, bord och stolar. Där det inte ens skulle behöva låsa sig om det var människor jag kände mig tillräckligt avslappnad omkring.

Länge drack jag mina näringsdrycker stående vid vasken, för att inte ställa till det, för att inte råka smutsa ner något. Nu sitter jag helst i sängen eller soffan. Lakan och täcken kan alltid tvättas och soffan börjar förmodligen närma sig sin 20-årsdag. Mjukt och bekvämt. Och med varma kläder. Ibland funderar jag på att köpa en saccosäck eller köpa mängder av kuddar - jag föreställer mig att det känns tryggt på något vis, som om någon satt bakom och höll om mig. De bord jag har är oftast alltför överbelamrade men det gör mig inget. Jag försökte med det en period men det fick mig alltid att tänka på hur jag kämpade när jag bodde hemma eller gick i skolan.

Förmodligen skulle inte ett behandlingshem vara den mest optimala platsen för där är det fler som mår dåligt och känner sig otrygga. Det kanske låter själviskt att inte orka vara för mycket bland människor som är som jag - jag har varit i sådana miljöer och sett att det både finns fördelar och nackdelar - men de människor jag skulle vistas bland en längre tid måste vara lugna och stabila.

Nu är detta inte aktuellt, jag är antagligen för frisk för behandlingshem så jag vet inte om det någonsin kommer att bli det. Och som sagt, jag vet inte om det skulle vara bra. Det var bara någon sorts fantasi. Någon form av trygghetsboende kanske, men det finns nog inte för människor i min ålder som "bara" har ångest. Jag får komponera min egen friskvård. När jag väl tar modet till mig att sätta mig och skriva ner exakt hur saker och ting skulle kunna bli bättre, utan att oroa mig för att låta dum, då verkar allt så självklart. Precis som det är självklart att jag mår bäst av att folk fokuserar på mina styrkor, men för den skulle inte viftar bort mina problem när jag ber om hjälp.

Folk tror att jag inte är fysisk, men det är inte sant. Jag gillar inte den "närhet" som så många sysslar med idag - jag har en stor sfär där jag inte släpper in så många och gillar inte kramande på rutin, som hälsning, men jag tycker om när det betyder något. Så länge jag är säker på att de inte vill något mer. Jag gillar inte klappar på axeln i förbifarten helt apropå från någon halvt främmande människa bara för att denna har hört att jag har vissa problem och tycker synd om mig och kanske skulle vilja ta hand om mig. Jag gillar när det kommer från folk som ser mig som en jämlik, som kan känna om det är rätt läge.

Jag vet inte riktigt vad jag ville med detta inlägget. Jag började på det för några dagar sedan och det var på väg att bli ett av de där som bara blir liggande. Det började som en text om sväljsvårigheter och slutade som en text om närhet. Jag är på konstigt humör idag - jag känner för att ge mig ut och träffa folk, men ändå inte. Jag hade hellre stannat hemma och träffat folk.

Positiva besked

2011-09-07T05:06:00.000-07:00

Onsdag 7 September 2011: 14:05

Vissa dagar börjar överdj-vligt. Jag vaknar upp med någon sorts migränliknande känsla på min högra sida, men fortfarande är det saker som måste göras, telefonsamtal som behöver ringas. Jag väntade mig inget av dagen. Jag anser mig ha en positiv syn på livet för jag brukar förr eller senare hitta någon konstruktiv lösning på problemen, men jag förväntar mig sällan att saker ska gå vägen.

Men ibland gör de det i alla fall. Den här dagen behövde jag bara ringa två samtal, och jag fick två positiva besked. Faktiskt så positiva att jag inte riktigt vågar tro det än. Drömmer jag?

Om man kunde krama någon genom en telefon så hade jag gjort det. Trots att jag inte alls är någon krammänniska i vanliga fall.

Nästan höst

2011-08-28T15:34:00.000-07:00

När jag var yngre längtade jag alltid till hösten. Jag hade svårt för värmen på somrarna och jag antar att det dessutom var något med höstfärgerna som gjorde mig lugn. Numera gillar jag de flesta årstider, bortsett från de perioder när det är halt och extremt kallt, men jag tycker nog fortfarande att hösten är vackrast.

Stress II

2011-08-25T15:24:00.000-07:00

Fredag 26 Augusti 2011, 00:02

Vid den här tiden på året brukar jag alltid känna mig stressad. Eller egentligen är jag alltid stressad, men nu är det extra mycket. Jag ska kanske påpeka att stress för mig inte främst handlar om att ha mycket att göra. Det är att gå omkring och oroa sig över det som ska göras, att må dåligt över det förflutna och att oroa sig för framtiden. Och att även oroa sig över sådant jag inte kan göra något åt och stressa upp mig över tanken på att jag kanske ändå kan. Om jag bara kämpar lite hårdare, anstränger mig lite mer, om jag bara hade uttryckt mig si istället för så i det där personliga brevet - varför gjorde jag inte det?

Skolan börjar som sagt på måndag, och mitt i allt detta försöker jag dessutom hitta en ny läkare eftersom min gamla har gått i pension.

Och sedan är det mina kontakter med myndigheterna. Jag hade nog aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle bli så nervös över det här, men egentligen är det självklart. Det värsta är inte ovissheten, det värsta är faktiskt vissheten om att livet blir så mycket krångligare om jag får avslag på min ansökan.

Och så är det jobbsökandet. Detta ständiga "därför ska ni anställa mig, istället för de andra".

Och sedan alla symptom som dyker upp. När jag blir stressad gör mina gamla följeslagare spasmerna entré. Som blir till kramper när jag försöker hålla dem tillbaka, "för tänk vad rädda folk skulle bli om de fick se!" (Och självklart är det obehagligt för mig med, antagligen värre än det är för någon som bara ser på, men alltid har jag detta ständiga "Vad ska folk tycka?") Allt tillsammans resulterar i en enorm spänningsvärk och jag har varit tvungen att ta tabletter som jag ständigt är rädd för att bli beroende av.

Och så kampen för att få en tid på vårdcentralen för att dämpa dessa symptom på ett bättre sätt. När jag ringde igår försökte de erbjuda mig en tid om två veckor, men nu kunde jag inte vänta längre för i tisdags ryckte och krampade det så mycket i kroppen att jag hade svårt att gå. Jag ringde runt till andra vårdcentraler, men ingen av dessa ville ta emot patienter som inte är listade. Tack och lov lyckades jag dock få tid när jag återigen ringde upp min vårdcentral i morse. Och nu har jag äntligen fått en medicin, Paraflex, som - om det inte bara är placebo - verkar hjälpa en aning och, bäst av allt, den är inte beroendeframkallande!

45 minuter efter att jag hade tagit medicinen gick jag ut. Samtidigt som jag började känna mig en aning trött upplevde jag att mina steg kändes mindre ansträngande att ta än på länge och det uppvägde den lilla dåsighet som jag kände och gjorde att jag istället kände mig piggare när jag kom hem från promenaden. Under fyra, fem timmar kändes min kropp normal, sedan började musklerna i rygg och axlar åter dra ihop sig.

Jag tänker ibland att det är inte jag som är "tokig", det är mina muskler, men ibland kan de tyvärr göra mig tokig. Nu ska jag ta medicinen kontinuerligt under en och en halv vecka för att sedan utvärdera hur bra den funkar och hur jag tål den.

Folk säger att man inte löser några problem på lång sikt genom att äta medicin. Det försöker jag också intala mig, men i mitt fall verkar det vara nödvändigt för att komma ur en ond cirkel. Och tyvärr har "onda cirklar" av olika slag fortsatt att dyka upp ganska ofta i ca 15 år nu. Jag har inte lust att låta det ta mer energi än nödvändigt bara för att försöka bevisa något, för att försöka vara duktig.

Historien bakom

2011-08-22T16:05:00.000-07:00

Tisdag 23 Augusti 2011, 01:05

Det börjar närma sig skolstart. Jag antar att jag får kalla det så, trots att jag går på universitetet, för jag kommer inte på något bättre ord. Som det ser ut nu har jag tänkt fortsätta med biblioteks- och informationsvetenskapen. Så länge jag inte får jobb - eller kanske jag till och med skulle klara av att kombinera både jobb och studier? Jag har även sökt ett par kurser i Kristianstad som jag tänkte försöka hinna med vid sidan om, men står än så länge som reserv på båda.

Jag gick en runda på stan i Hässleholm för ett par veckor sedan och kom ihåg hur det brukade kännas vid den här tiden på året när jag själv var liten nog för att tillhöra målgruppen för skolväskor, pennskrin och bokpapper. Jag längtade aldrig tillbaka till skolan efter sommaren, men det var faktiskt en av ljusglimtarna - att själv få välja papper till böckerna. Något i den stilen jag tyckte var snyggt under sent 80-tal/tidigt 90-tal.

Jag undrar om vi har det sparat? Folk slänger så mycket de inte tror att någon någonsin kommer att intressera sig för. Jag har varit en sådan som ofta har sparat, men nu bor jag i lägenhet och allt får inte plats. Under ett par, tre år kan det framstå som onödigt, skräp sedan börjar det sakta men säkert stiga i värde, bli intressant, i alla fall för mig.

Jag fick vatten på min kvarn när jag läste museologi för några år sedan. På min praktikplats fick jag registrera föremål i SOFIE. Det var till största delen sådant de flesta aldrig tänker på att spara.

Samtidigt har jag för mig att det var så mycket torr fakta. Utseende, storlek, i vilken fabrik föremålet var tillverkat (de var i de flesta fall från 1900-talets första hälft). För lite historia och sammanhang. Vad spelar störst roll? Att min redningsbägare är en sådan som de flesta använder till att göra redning i, eller att jag själv hittills aldrig har använt den till redning, men däremot till välling och idag - milkshake.

Jag vill ha sammanhang.

Så kan jag känna även när jag släktforskar.

I början var jag fascinerad över hur långt tillbaka det gick att komma, var mina förfäder bodde och var de kom ifrån. Men på senare år har det blivit viktigare att lära känna dem, även om det så "bara" gäller människor som levde på 1900-talet. Ta en titt i morfars gamla fotoalbum eller förråd, hitta en gammal lärobok i engelska från 60-talet med anteckningar i, ett klassfoto, ett körkort. Det är inte bara "en bok som användes av svenskspråkiga mellanstadieelever på väg att lära sig engelska". Eller "ett körkort - ett sådant man fick ta när man fyllde 18 och blev myndig".

Eller, det är förstås allt det här, men exakt vad det betyder, vad dessa föremål har haft för innebörd är svårt att förstå för någon utomstående, någon som sitter på ett museum. Egentligen är det bara personen som har haft det i sin ägo som verkligen vet. Som vet hur det kändes att gå till de där lektionerna, vad det viskades om när inte läraren hörde.

Om jag hittar någon av mina egna gamla böcker ska jag själv försöka berätta.

På djupet

2011-08-17T08:26:00.000-07:00

Jag tror jag har skrivit det någon gång innan, men sedan jag blev mindre anonym för några år sedan känner jag inte längre att jag kan skriva lika öppet som innan. Det är också så mycket som har hänt i mitt liv på senare år, som jag har varit tvungen att hålla ganska mycket för mig själv, eller ta i enskilda samtal med terapeuten. Då och då har det skymtat förbi här i bloggen, men jag vet inte om jag någonsin har gått ner på djupet.

Både med tanke på anhöriga (de som kan komma in här och läsa), med tanke på att deras vänner hemma i byn kan komma in och läsa och för att jag vet att det i somliga öron kan låta konstigt, det jag har att säga.

Det som är negativt med min ovilja att gå på djupet är att folk kanske har svårare att ta det på allvar, när jag bara nämner det som i förbifarten. De får en ganska dålig inblick i hur mycket jag har funderat över vem jag är och vad jag känner.

Förra året startade jag en anonym blogg som jag tänkte använda till just detta, att gå på djupet. Det blev inte mycket skrivet för jag klarar inte av att ha två separata liv, ett i garderoben och ett mer "offentligt".

De flesta av de inlägg jag skrev har jag nu tagit bort, för nu tänkte jag sluta vara anonym, jag har ett jag gärna skulle vilja dela med mig av. För att människor ska förstå att det jag känner är på riktigt, exakt hur viktigt det är att de erkänner det som jag säger är jag. Inte den bild som folk som kände mig innan jag vågade sätta ord på vem jag var försöker hålla kvar vid:

"Men då går min tanke till alla dessa artiklar där man får läsa att: "Kvinna [si och så gammal] avled", "Man [xx] år omkom". Vad går man efter på tidningsredaktionerna när man skriver en sådan sak? Personnummer, namn, uppgifter från polisen eller från eventuella vittnen på plats? Dessa människor har inte längre någon möjlighet att säga ifrån!

Jag tänker på olyckan jag var med om förra året. Inget allvarligt, ingen skadades fysiskt, men det kunde ha slutat värre. Tänk om det var mig de skrev om på det sättet!

Mina tankar går också till mina föräldrar, på de foton de har stående hemma av mig. Jag har inget emot fotogarfierna från min barndom (0-8) eller från senare år. Men ett som de verkar föredra speciellt är en bild från högstadiet, en period när jag mådde som sämst och var som mest osäker, gjorde allt för att passa in och vara som andra. Vilket syns på bilden. Är det så de skulle minnas mig om jag dog? Trots att det har gått 13 år sedan bilden togs.

Skulle det vara detta foto som skulle få stå framme på begravningen eller minnesstunden? Och vad skulle prästen säga? Skulle det pratas om hon, henne? Skulle min identitet och allt annat som inte passade in bara skuffas undan, sopas under mattan?"

Jag har egentligen ingen speciell anledning till att lägga in detta just nu, det är knappast så att jag har tänkt göra något dumt. Tvärtom, jag försöker börja leva på riktigt. Men att leva innebär alltid risker och för att våga ta risker måste jag vara säker på att folk kommer att minnas mig för den jag var om det en dag skulle hända något. Allt annat vore som att låtsas som om jag aldrig hade funnits och jag står inte ut med den tanken.

Stadsfåglar

2011-08-15T14:58:00.000-07:00

Jag gillar djur och natur men har fobi för fästingar. Det är faktiskt inte så svårt att få det att gå ihop som det låter - det funkar hyfsat i en stad som Lund, med relativt många parker och grönområden, med grusade gångar. Fast även på trottoarer, på gator och i stort sett överallt finns det gott om:

Råka, Lundagård

And, Stadsparken

Kaja, Hässleholm (var annars?)

Andfamilj i Simrishamn

Min sommar

2011-08-14T15:13:00.000-07:00

Jag har inte varit längre bort än till Stockholm den här sommaren, men jag har varit på en del andra utflykter och mindre resor.

Ölandsbron sedd från fastlandet, Midsommarafton.

Midsommarkväll i Kalmar

Kalmarkatt

Regn i Lund

Botaniska trädgården

Kvällen innan marknaden hemma i byn

Fler bilder har jag på Flickr.

Bestämda steg

2011-08-07T02:11:00.000-07:00

Söndag 7 Augusti 2011, 11:11

"Går med bestämda steg. Det är säkert en man."

Fick jag nyligen höra när jag var ute. Tyvärr handlade det inte om mig.

När jag går ut, raskt, pigg och energisk, kan jag också få höra att jag ser bestämd och självsäker ut. Men tyvärr är det så att så fort jag börjar gå långsammare, eller blir det minsta trött kommer min omväxlande slappa, omväxlande ryckiga och stela (antagligen någon sorts "kompensation") gångstil i dagen. Sedan får jag snabbt ont och blir tröttare - eller om det är tvärtom - och den nedåtgående spiralen är igång. Min rygg sjunker ihop. Jag får svårare att hålla balansen och snubblar ofta. Jag kämpar för att fortsätta se så säker och stabil ut som möjligt. Det kan jag klara av en kortare stund om jag känner mig hotad, dock med väldigt stor ansträngning.

På senare tid har jag börjat med ryggbälte/korsett som både värmer en aning men framförallt gör mig mer stabil. Det har gjort att jag orkar mer än förut. Tidigare hade det varit otänkbart att stå och sjunga tre timmar i rad. Förra året när jag var i Stockholm släpade jag mig fram i slutet av dagen och fick konstiga blickar. Detta året hade jag nog orkat mer än tolv timmar. Jag får fortfarande värk, men inte i de delar av ryggen och revbenen som ortosen täcker.

Jag vet inte säkert vad det är med min kropp, förutom det som har varit uppenbart sedan jag föddes - mina fötter är utåtvridna - men jag har fått höra att mina vävnader kanske är för elastiska eller töjbara. Det skulle förklara en hel del, värk och knäppa käkar såväl som hudproblem.

Töjbar, säger sjukgymnasten i alla fall. Läkarna skulle förmodligen kalla det hypokondri, eller spänningsvärk. Självklart är jag spänd, antagligen både en sorts post-traumatisk, psykosomatisk spänning - ett skydd mot glåpord och yttre hot, såväl som inifrån - ett sätt att hålla ordning på mina leder.

Andra har som bekant trott att de har kunnat avläsa mina kognitiva förmågor genom att titta på min gångstil.

Och ytterligare andra kopplar som ovanstående talare ihop rörelsemönster med kön.

Eller status.

Detta fick mig att tänka på en artikel om kroppsspråk jag läste förra året, när det var meningen att jag skulle börja läsa retorik - "Bör kvinnor sära på benen?" (Wester. Retorikmagasinet, nr 10). Artikeln var intressant och vettig på många sätt. Samtidigt skrämde den mig. Jag började fundera på hur jag och mitt kroppsspråk skulle betraktas om jag började på kursen.

Några kanske skulle se mig som ett skräckexempel på hur könsnormerna får personer som av omgivningen (för så skulle de troligen se mig) uppfattas som kvinnor att lägga sig till med ett kroppsspråk som varken är särskilt hälsosamt eller respektingivande. Men i ärlighetens namn, mitt kroppsspråk är nog bortom både "kvinnligt" och "manligt", så det troligaste vore nog att det enbart hade betraktats som det författaren kallar för "lågstatus".

Jag såg framför mig hur jag skulle drillas för att sluta med det, utan att riktigt lyckas nå ända fram.

Jag står visserligen gärna med benen en bit isär. Men hur ofta behöver jag inte säga åt mig själv att räta på huvudet eller ryggen? För att några minuter senare säga det igen. Och igen.

Jag blev sjuk och kunde aldrig börja på retorikkursen, men jag undrar om det hade gått till som jag föreställde mig. Jag undrar om alla som hade ett lågstatuskroppsspråk när de började verkligen lyckades arbeta bort det, eller om människor med ett sådant kroppsspråk överhuvudtaget söker sig till en retorikkurs.

Jag tänkte att om jag bara försöker tillräckligt mycket så -

Men nu börjar jag förstå att det inte är lika enkelt för alla och att ett s.k. "lågstatusbeteende" inte enbart behöver handla om sociala faktorer eller gammal vana.

Jag hade drömt om ett kroppsspråk med fasta, bestämda rörelser, både på scen och i umgänget med andra. Ett sätt att få mer respekt? En förhoppning om att bli sedd som mer vuxen, att människor skulle sluta använda "pedagogrösten" när de tilltalar mig, eller helt enkelt för att det är så jag har sett att de flesta människor man ser på TV rör sig. De där som får rollerna som "lyckade".

När jag nu nyligen hörde kommentaren om "bestämda steg" och män blev jag återigen påmind. Inte enbart om varför de människor som möter mig så ofta säger hon, utan även om artikeln och därmed också om varför människor i min närhet kanske har så svårt att respektera mina önskemål om hen eller han. Varför jag blev retad i skolan trots att det fanns fler än jag som hade fötterna vridna för mycket åt ena eller andra hållet eller var lika överviktiga som jag var då.

Som sagt, det har några gånger hänt att jag fått undrande blickar. Men oftast är det nog bara där som ett filter, något som folk inte tänker på men som går in i det undermedvetna. Ungefär på samma sätt som när jag hade använt bruna kontaktlinser under en period i gymnasiet och sedan började med genomskinliga så att mina blåa ögon syntes igen:

"Du ser annorlunda ut på något sätt", kommenterade en av lärarna den första dagen. "Det är något... Har du sminkat dig?"

Det känns bittert att det rörelsemönster som får mig att uppfattas på ett sätt jag inte vill bli uppfattad på är något som är svårt, om inte omöjligt, att helt styra över. Men samtidigt, konstigt nog, nu när jag bättre börjar inse hur min kropp fungerar och att jag kanske helt enkelt har för lite kollagen för att någonsin leva upp till högstatusidealet känner jag ingen sorg. Snarare acceptans, lättnad över att jag inte längre behöver skuldbelägga mig själv för det. Precis som jag accepterar att mina öron sluttar utåt, mitt tandkött syns när jag ler och min överläpp har en tendens att fastna på tänderna... Ja, i ärlighetens namn har jag nog en rätt komisk uppenbarelse!

Det jag får satsa på är att ha en kropp som fungerar så bra som möjligt, så länge som möjligt, med så lite värktabletter som möjligt. Om jag mår bra orkar jag kämpa, säga ifrån en extra gång om jag inte får den respekt jag faktiskt förtjänar även om mina armrörelser är lite för slappa eller ryckiga eller mitt huvud lite för mycket på sned. Fortsätta med den träning jag redan håller på med, komplettera med stöd när det behövs. Det får ta tid, ske på mina villkor och det hade inte någon retorikkurs över en termin kunnat ändra på. Jag behöver mer kraft, mer energi i kroppen för att komma i närheten av idealet än många andra.

Att säga till mig att "Ja, men man blir mer respekterad om man sträcker på sig!" är lite som att säga till en dyslektiker att "Ja, men man måste kunna läsa" och sedan förvänta sig att hen ska lära sig på samma sätt och i samma takt som alla andra.

Dessutom är det verkligen på tiden att retoriken får fler ideal!

Onsdag på Stockholm Pride

2011-08-04T04:45:00.000-07:00

Torsdag 3 Augusti 2011, 13:38

Efter mycket velande fram och tillbaka åkte jag till Stockholm Pride igår. Jag kom tillbaka till Lund i morse vid sextiden och även om jag har sovit några timmar sedan dess är jag fortfarande helt slut och funderar på att återvända till sängen.

Egentligen hade jag tänkt åka på fredagen, men av en massa olika anledningar blev det inte så. Aktiviteten/-erna jag hade tänkt gå på då, jag kände att jag bara inte klarade av det. Jag vet inte om jag har skrivit något om mina aversioner mot att sitta i ring, så att alla ser alla, men så är det. Jag får svimningskänslor och vill därifrån. Jag visste inte om jag skulle våga gå dit när det väl kom till kritan, så därför framstod onsdagen som ett bättre alternativ, när det var fler föreläsningar jag var intresserad av och jag antog att man kunde sitta så långt bak man ville.

Jag visste dessutom att om jag bokade en tågbiljett till fredagen så skulle jag gå och oroa mig hela tiden fram tills dess. "Säkerhet, sociala situationer och mat" är det som största delen av min oro kretsar kring när jag ska ut i olika sammanhang. När jag ska till Pride eller andra HBTQ-evenemang är det med säkerhet något jag tänker på extra mycket. P.g.a. det som hände i Norge för några veckor sedan var jag detta året livrädd.

Men nu är jag i alla fall tillbaka, välbehållen och mer nöjd med min dag än förra året. Jag hann med att lyssna på ett samtal om "Kön, sex och trosfrågor på jobbet" (tänkte att jag behöver viss kunskap om arbetslivet), "Prydhet i Bibeln" (i kyrkan) och "Queer och religiös".

Jag hann också gå några rundor i Kungsträdgården. Första gången jag var där (någon gång mellan 13-13:45) hann jag även lyssna några minuter på Buck Angel. Jag visste först inte vem det var som stod där på scen och pratade, men kollade upp det nu i programmet.

Jag var glad att Pride hade flyttat in till centrum så jag slapp krångla med tunnelbana eller buss. Tantolunden i alla ära, men hade det fortfarande varit där hade jag nog inte vågat ta mig därifrån på egen hand sådär på kvällen.

Framåt kvällen när jag hade fått nog av trängseln gick jag istället en tur till Gamla Stan och även det var - kort och gott - trevligt.

Jag har faktiskt lite svårt att förstå hur en dag, för mig, på egen hand i en så pass stor stad och med den ångest jag hade i början kan bli så lyckad.


Pride Sergel

Ganska stolt själv

På väg mot Gamla Stan

Gamla Stan

Därför sjunger jag (kanske) i kör

2011-07-31T08:37:00.000-07:00

Söndag 31 Juli 2011, 17:03

I mitt inlägg som jag skrev i onsdags lät jag förmodligen en aning negativ till att sjunga i kör. I fredags morse tog jag mig trots detta upp tidigt för att (trots att jag bara hade varit med på en övning) vara med på deras första offentliga framträdande.

Trots att jag bara hade sovit i fyra, fem timmar, trots min överdj-vliga torsdag, trots att jag var på väg att gå vilse på vägen dit och trots att jag höll på att få en ångestattack precis innan vi skulle sjunga upp oss och trots att jag själv fortfarande var ganska förvirrad över låtarna och träffade på en och annan som antagligen var förvirrad över mig.

Stämningen var faktiskt ännu bättre än i onsdags och jag kände mig glad av att vara där.

Efter detta funderade jag på om jag inte sjunger i kör trots allt, kanske. Jag behöver inte bestämma mig varken nu eller senare.

Därför sjunger jag inte i kör

2011-07-27T14:59:00.000-07:00

Jag får ofta höra, även från folk som inte känner mig, att jag ser fundersam ut. Fundersam eller förvirrad. Jag kan förstå det, även om jag inte riktigt förstår hur människor kommer sig för att säga en sådan sak till någon de nyss har träffat.

Men det är sant. Ofta är jag fundersam redan innan jag lämnar lägenheten. Jag funderar över om jag vågar gå ut eller inte, om det är lönt, eller så funderar något problem och går ut i hopp om att få något roligare att tänka på, lite distraktion. Det funkar oftast inte.

Andra gånger blir jag fundersam efter en tid ute, i grupp. En sådan där alla redan känner varandra, som i de flesta grupper jag kommer till. Människor festar ihop, demonstrerar ihop, äter ihop... Gemensamma bekanta, gemensamma upplevelser. Men om vi sedan äntligen möts i någon lugnare miljö, en sådan som jag brukar lockas av så blir det självklart så att jag drar mig inåt och funderar över om det inte är tid för mig att gå hem snart.
-------------------------------------------------------
Ikväll fick jag höra att jag såg förvirrad ut. Det var på en körövning. Jag har inte gått med i någon kör och kommer antagligen inte att göra det heller. Det fina med denna kör är att man kan komma hur få eller hur många gånger som helst. Jag har bra röst, hyfsad teknik och kan sjunga rent men jag kan inte sjunga i stämmor eller kanon. Kanske skulle det blir bättre om jag gick dit fler gånger, om jag verkligen försökte - jag sjöng ju trots allt i kör några år i högstadiet - men jag tycker det är bättre att satsa på något jag är bra på och bli ännu bättre än att kämpa för att bli bra på något jag har svårt för. Det har jag lagt ner tillräckligt med energi på i mina da'r. Så länge det inte är något som är nödvändigt att kunna.

Men det som gjorde mig mest förvirrad var att jag tappade koncentrationen. Vi skulle dela in oss i tre grupper. En som sjöng den högsta stämman, en som sjöng något mellanting och så en som sjöng den lägsta. Vi fick veta att kvinnorna fick välja vilken som helst, men männen skulle ovillkorligen sjunga i den lägsta.

Jag valde den mellersta. Jag var mezzosopran en gång i tiden. Min röst har sjunkit en del sedan dess, men det kändes som om det kanske ändå var säkrast. Men jag kände mig obekväm. Sångarglädjen jag hade känt i början av övningen var slut för kvällen. Jag såg att en av de andra i min grupp tittade på mig. Alla hade hört vad ledaren hade sagt. Männen skulle hålla sig till den lägsta stämman, detta var den mellersta. Nu kunde de äntligen placera mig, trodde de.

Jag ville bort och jag försvann. Stannade kvar, men var inte där.

Det var efter det, i pausen som jag fick kommentaren från en av de andra i kören. Jag var förvirrad, men bara över stämmorna och alla de sånger jag aldrig tidigare hade hört. Och även om jag ofta kan verka nervös och osäker när jag berättar för andra känner jag mig inte längre förvirrad över vem jag är eller vad jag känner.

Oakademisk

2011-05-22T04:17:00.000-07:00

Trots att jag har föräldrar med universitets-/högskoleutbildning och själv har läst på universitetet av och till sedan 2002 har jag aldrig vant mig vid det akademiska sättet att uttrycka sig. Visst kan det vara så att mitt sätt att skriva har förändrats utan att jag har tänkt på det, och visst har jag snappat upp ett och annat ord som jag inte kunde tidigare. Under arkeologikursen jag läste det första året vill jag minnas att det var ett himla tjat om "kontext", vilket nu har blivit ett relativt naturligt inslag i mitt ordförråd. Men annars kommer de flesta nya ord jag har lärt mig från hebreiskan eller nygrekiskan. När man läser ett nybörjarspråk finns det liksom inte lika stort utrymme för krångliga akademiska resonemang med en massa obegripliga svenska ord...

Till viss del kan det bero på koncentrationssvårigheter och det faktum att mina kognitiva förmågor blir allt sämre för varje stressperiod, till viss del personlighet. Jag är mer den sortens människa som lever för att uttrycka känslor, åsikter och erfarenheter, och inte bara i text utan även med sång (rösten), dans, bild och form. Minst en gång om dagen funderar jag på att hoppa av utbildningen jag nu går. Jag står inte ut med denna jargong i fyra, fem (hur många år det blir beror på hur många av de tidigare poängen jag får tillgodoräkna mig) år till. Varför stanna kvar i ett sammanhang där jag hela tiden måste kämpa för att göra sådant jag är dålig på, istället för att satsa på mina starkare sidor? Jag känner mig så kass när det tar hundra år att sätta mig in i vad de andra har skrivit och när det sedan är dags att diskutera texterna har jag likväl glömt vad det handlade om. Tänk dig själv om du exempelvis sjöng falskt och du gick en utbildning där du var tvungen att sjunga varje dag? Hur tror du din självbild hade sett ut efter några månader? Några år?

Men det finns nog även ett visst inslag av trots. Det som hittills har fått mig att stanna kvar är att jag känner en längtan efter att reformera universitetsvärlden, göra den mer "mänsklig", mer kött och blod, heta känslor. Jag vill ha fler exempel ur verkligheten i böckerna och på föreläsningarna. Jag vill inte behöva byta ut mina "jag känner" eller "upplever" mot "tänker".

Jag har lekt med tanken på vad som hade hänt om jag t.ex. hade lämnat in min praktikrapport (eller förlåt, VFU-rapport) som en tecknad serie istället för en text. Nu gjorde jag inte det eftersom jag inte är speciellt förtjust i serier, men nog hade det gått lika bra att beskriva mina erfarenheter med hjälp av bilder och pratbubblor som i en löpande text? (Jo!)

Nu kanske jag går till överdrift, men vi behöver fundera över om det bara är en viss sorts människor vi vill ha ute på arbetsplatserna.

Jag inser att det här inte är någon bra utgångspunkt för någon som vill satsa på en akademisk karriär som t.ex. forskare eller professor, men det vill jag inte heller. Jag vill jobba på bibliotek eller liknande och tyvärr kräver detta (om man inte har turen att få jobb som biblioteksassistent) akademisk utbildning.

Nu vet jag inte hur det blir med den saken. Jag kommer att stanna kvar och göra mitt bästa under de få veckor som är kvar den här terminen. Sedan får jag se. När vi fick tillbaka våra hemtentor fick vi beröm över hur duktiga vi (de flesta av oss) var på det här med teoretiska begrepp eller hur de nu uttryckte det. Jag misstänker att de inte menade min hänvisning till Sunes Jul eller de gamla barndomsminnena hemifrån byn?

Någonting säger mig att det här inte kommer att funka?

Jag hade diagnosen men jag hade aldrig Aspergers

2011-04-22T10:04:00.000-07:00

Sedan jag skrev sist har mycket hänt. Enormt mycket. Egentligen hände det redan förra veckan, men jag vågade först inte tro att det var sant.

I tre år och två månader gick jag omkring med en diagnos som jag nu har fått bekräftat inte stämde - diagnosen Aspergers syndrom. Jag har då och då skrivit om det här i bloggen, men jag vet inte om jag någonsin har skrivit rent ut att jag faktiskt under all denna tid fortfarande hade den kvar.

Nu är den i alla fall inte längre kvar. Jag fick den borttagen förra veckan efter att ha pratat med psykologen som en gång satte den. Samt en till - en specialist i neuropsykologi. Jag skrev ett brev på fem sidor där jag förklarade varför jag inte trodde att diagnosen stämde, berättade om mycket av det som inte kommit fram under utredningen (både sådant jag har insett i efterhand och sådant som jag blev alltför nervös av att prata om på den tiden), hur jag har utvecklats under de tre senaste åren och fått bättre insikt i hur jag fungerar i sociala situationer (och vilka mekanismer (ångest) som gör att det ibland inte fungerar) och varför jag skulle vilja få diagnosen struken. Ett par veckor senare fick jag komma dit och prata med dem, förklara närmre. Då hade de även gått igenom materialet från utredningen än en gång, så med andra ord var det inte bara mina egna subjektiva upplevelser som spelade in.

Att det inte kunde vara Asperger var ju också vad de kom fram till efter utredningen. Men när jag sedan kom dit igen, p.g.a. att Arbetsförmedlingen* ville ha ett utlåtande om denna utredning, så pratade vi igenom min situation där och då. Jag kan ibland anklaga mig själv för att det blev fel, men det var helt enkelt en rad olyckliga omständigheter. På den tiden hade jag betydligt sämre självförtroende än jag har nu, speciellt angående mina sociala förmågor. "Det är väl så, jag vet inte hur man umgås med folk", var väl ungefär vad jag trodde. Och självklart visste jag väl inte lika mycket som andra, men detta berodde ju på brist på erfarenhet! I staden där jag bodde fanns inte många möjligheter att skaffa sig ett socialt nätverk om man inte hade ett sådant sedan gymnasietiden. Vilket jag inte lyckats något vidare med p.g.a. ångestproblematiken. (Och även om jag hade lyckats hade det inte haft någon betydelse efter studenten - jag gick textil och största delen av klassen kom från andra kommuner eller till och med andra landskap.) Dessutom var jag fortfarande begränsad av ångest och osäkerhet, och stel och hämmad när jag pratade med folk jag inte kände mig trygg med.

De gånger som människor sedan fick veta om diagnosen slutade det alltför ofta med samma känsla som jag fick den där gången i vintras när jag var nere i källaren och upptäckte att dörren hade gått i baklås. Du kan lugnt och sansat vrida på nyckeln ännu en gång, eller du kan skrika i panik och banka och trycka ner handtaget och pressa dig mot dörren hur mycket du vill. Dörren gick inte att öppna inifrån och ingen kommer till din hjälp för att öppna den utifrån. Om jag hade diagnosen Aspergers så hade jag också Aspergers. Det spelade ingen roll vad jag sa, om jag uttryckte mig välformulerat, lugnt och sansat eller om jag (när jag upptäckte att de inte lyssnade) blev frustrerad och förtvivlad. Nu hade de fått ett namn och nu trodde de sig veta hur jag fungerade och hur jag skulle bemötas.

De personer som visade minst respekt för min integritet och mina gränser var inte några fördomsfulla människor, som tror på allt de läser i kvällstidningarna. Snarare tvärtom, väldigt "öppensinnade" och "fördomsfria" personer, fick jag i alla fall känslan av. Det kunde vara läkare, eller personer som hade läst någon form av beteendevetenskapligt ämne. Som kanske hade läst några poäng, gått på någon föreläsning eller läst några bloggar om Asperger och därför var exalterade över att äntligen få träffa på någon med denna diagnos i verkligheten. Dock hade de oftast bara träffat mig i ett par timmar, eller i något fall bara några minuter. Personer som känner mig bättre (både familj, terapeut och bekanta som själva har jobbat med personer på autismspektrat) har oftast trott mig när jag har sagt att jag varit säker på att diagnosen var felaktig.

När ämnet psykisk ohälsa någon gång kom upp (vilket det ibland gjorde p.g.a. min fobi för att äta tillsammans med andra) kom förr eller senare frågan "Vad har du för diagnos?" eller "Vad är det för sjukdom du har?" som ett brev på posten. Detta gjorde att jag återigen började krypa in i garderoben när det gällde mina problem med ångest (för jag har ju problem, även om de är av en annan sort) och ibland även avstod från sociala sammankomster p.g.a. risken för att någon skulle ställa frågan, insistera, gissa, och att bemötandet skulle bli detsamma. Eller lät jag helt enkelt bli att berätta om varför jag inte åt, sa att jag inte var hungrig och lämnade folk åt spekulationer som bantning eller - eftersom jag redan är så smal - anorexia. (Ännu ett missförstånd som orsakade stora problem på den tiden jag inte var öppen om mina spänningsrelaterade självsvårigheter.)

Jag var på väg att bli deprimerad av allt detta. Den sista tiden kände jag ofta för att bara lägga mig ner i sängen, hoppa av utbildningen och aldrig mer gå ut. Det faktum att jag inte heller kunde prata om det med vänner och bekanta (eftersom jag var rädd att de också skulle börja bemöta mig efter diagnosen) gjorde det bara än mer outhärdligt. Man behöver ju prata om sådant som är jobbigt! Problem av olika slag har dessutom en tendens att bli så mycket större när man känner att man måste hålla det hemligt.

Det är inte meningen att få det att låta som om de flesta av människorna i min omgivning är sådana som gillar att lägga näsan i blöt och vägrar att respektera mina gränser. Nej, majoriteten är väldigt finkänsliga och hänsynsfulla! De bekanta som inte har vetat har väl också känt på sig att det har funnits saker som de inte har fått fråga mig mig, kanske inte exakt vad eller varför, utan bara att det fanns vissa frågor som kunde ha gjort mig upprörd. Jag kan tänka mig att det har varit lika jobbigt för dem att ständigt gå på tå när de har umgåtts med mig, som det har varit för mig att hela tiden vara rädd för att ämnet ska komma upp. Därför är det många som aldrig har blivit mycket mer än just bekanta.

Men, när jag blivit instängd i tidigare nämnda källare upptäckte jag efter en stund att det fanns en nödutgång, och i fallet med diagnosen insåg jag till sist att min nödutgång här var att åter vända mig till psykologen.

Jag har många gånger tänkt att om jag verkligen hade haft Asperger på riktigt, om jag verkligen hade känt igen mig i diagnosen så hade jag nog snarare känt en stor lättnad över att det faktiskt fanns ett namn för hur jag fungerade. Och faktiskt kände jag så i början, innan jag hunnit läsa tillräckligt mycket om Aspergers för att inse att diagnosen antagligen var felaktig. Förmodligen hade jag med tiden även utvecklat en viss stolthet.

Men nu är min Aspergerdiagnos som sagt borta, och nu är det inte längre bara jag, utan faktiskt även två psykologer som säger att jag inte uppfyller kriterierna, och att de symptom som kan misstas för Asperger som jag ändå har faktiskt beror på annat, såsom ångest och fobi, och att detta i mitt fall beror på vad jag brukar kalla för "miljöskador".

Det enda vi inte riktigt kom överens om var orsaken till mina problem med arbetsminnet, korttidsminnet eller vad de nu sa. De trodde väl att det var något medfött, vilket i och för sig kan vara sant. Jag vet dock att det inte alltid har varit så katastrofalt som det har blivit på senare år. Perioder när jag har mått dåligt, ofta i samband med att något har hänt - t.ex. efter avåkningen med bussen - har jag märkt hur mycket sämre mitt minne har blivit. (Så illa att om jag inte hade sett detta samband så hade jag antagligen begärt en ny utredning - för att se om det var någon sorts demens.) För att sedan, när jag mår bättre igen, bli en aning bättre. Men aldrig så bra som det var innan den aktuella händelsen. Och med tanke på att jag har betydligt fler och mer stressande och traumatiska upplevelser i bagaget än så, så verkar det ganska rimligt att även det kan ha påverkat. Men självklart har jag såväl som andra också sidor som är medfödda, saker som jag har lätt för och andra saker jag är riktigt kass på. Och detta kan ju möjligen vara en av dem, bara det att stressen gör det ännu sämre.

Men i vilket fall som helst så kände jag att jag blev lyssnad på, tagen på allvar, respekterad och sedd för den jag är. Det hade nog en minst lika helande effekt som att få bekräftat att Aspergerdiagnosen inte stämde! Dock var det i längden livsnödvändigt för mig att få den struken för att jag även i mina framtida kontakter med vården såväl som med andra ska bli sedd för den jag är. Det tror jag alla behöver, oavsett om man har diagnos eller ej, oavsett vilken diagnos och oavsett om den stämmer eller inte.

Jag vill inte att någon annan ska behöva gå igenom det jag kunde få uppleva under den tid jag levde med diagnosen. Då och då läser jag texter (som kan vara skrivna av anhöriga eller vårdpersonal) om folk som har fått diagnosen, men har svårt att acceptera den. Det som bekymrar mig är att man verkar ta för givet att ett sådant förnekande beror på dålig självinsikt eller att att personen vill vara som alla andra. Och så kan det givetvis vara.

Men alla förtjänar att bli lyssnade på - och då menar jag verkligen lyssna - och få sina känslor tagna på allvar. Inte bara bli bortviftad, eller få en klapp på axeln och ett överseende leende (hände mig en av de gånger jag var dum nog att berätta!) tillsammans med ett "jaha, det är vad du tror". Utan istället: "Vad är det du inte känner igen dig i?" Är det alla fördomsfulla nidbilder, eller är det istället diagnoskriterierna, böcker som är skrivna av experter inom området, eller texter av personer som själva har Aspergers som man inte alls kan identifiera sig med? Då måste man ge personen en ärlig chans till en ny bedömning, och om diagnosen sedan ändå skulle visa sig vara korrekt, ge en väldigt bra förklaring till hur man har kommit fram till detta.

Men även om personen uppfyller diagnoskriterierna och det av allt att döma beror på medfödda faktorer tycker jag att man måste respektera att inte alla mår bra av att få sin personlighet kategoriserad eller betraktad som olika "symptom" eller "drag av". I mitt idealsamhälle borde de ändå kunna få den hjälp de behöver - men jag inser samtidigt att det inte ser ut så just nu...

Det talas ofta om hur viktigt det är med rätt diagnos när det gäller personer som har Aspergers på riktigt och kanske ofta har blivit feldiagnostiserade innan någon psykolog eller läkare äntligen upptäcker vad det är frågan om. Bli sedd som den man är, få rätt sorts stöd och bemötande.

Och ungefär så är det för mig - fast tvärtom. Jag förlorade visserligen min rätt till stöd från habilitering och LSS, fast den sortens hjälp skulle ju ändå ha varit helt felaktig för mig.

---------------------------------------------------------------------------
Jag har egentligen inget emot varken den här eller andra diagnoser - så länge de är korrekta, och så länge de hjälper mer än stjälper. Men jag önskar att man inte var så fixerade vid dem inom vården och i kontakter med myndigheter, att det dög lika bra med dokumenterade svårigheter när man söker hjälp och stöd, t.ex. i de fall där personen har symptom som sträcker sig över flera olika diagnoser, utan att riktigt uppfylla kriterierna för någon, men sammanlagt kanske ändå har större problem än den som uppfyller tillräckligt många kriterier för en enda diagnos.

Mer i ämnet:
Autistiskt beteende - neurotypisk hjärna?
-----------------------------------------------------------------------
* När jag sedan fått Aspergerdiagnosen hade Arbetsförmedlingen inte längre några pengar till praktik åt mig. För med en ny diagnos hade jag plötsligt hamnat i en ny kategori - Autismspektrumstörningar - och denna grupp var tydligen inte prioriterad just då. Det var överhuvudtaget så mycket krångel med Arbetsförmedlingen - meningslösa möten, avaktualiseringar, inskrivning på nytt - pronto! - bara för att få komma på ett nytt möte för att få veta något som jag redan hade fått veta - att jag inte riktigt kommer ihåg alla turer.

Årets första halka, 1972

2011-03-03T16:15:00.000-08:00

Fredag 4 Mars 2011, 01:15

Jag har ett ständigt behov av att få klarhet. Det kan vara obehagligt och jobbigt, men får jag inte klarhet går jag bara omkring och undrar, inbillar mig en massa eller är bitter och det kan kännas ungefär som om hela kroppen är förgiftad. Gäller det något som har hänt alldeles nyligen kan telefonsamtal och mail till inblandade vara det bästa.

Är det däremot något som har hänt när jag var liten eller till och med innan jag föddes kan ett besök i Universitetsbibliotekets källare vara en viktig del av processen att få så mycket klarhet som nu är möjligt i efterhand. Vanligtvis räcker det med mikrofilmerna, men häromdagen var jag inne i specialläsesalen och tittade i riktiga tidningar från början av 1970-talet. Jag har ibland undrat vad personalen tänker om mig, speciellt med tanke på att de artiklar jag beställde kopior av nu sist var långt ifrån trevliga. Men som jag har för mig att jag hörde någon säga på en av föreläsningarna i biblioteks- och informationsvetenskap för några veckor sedan: Jobbar man på bibliotek möter man många olika sorters människor. Jag tänker att jag antagligen inte är den mest udda besökare de någonsin har haft.

Min anledning till detta besök:

Jag har aldrig tyckt om att sova över i Småland. Jag kommer ihåg när jag som barn låg över hos min mormor och morfar, ibland inomhus, andra gånger - om det var varmt - ute i deras husvagn. Trots att vi var hela familjen kändes det olustigt. Det var alltid några ljud som gjorde att jag inte kunde sova. Sov vi inne var det ofta någon klocka som ringde vid hel och halv timme, men någon gång under natten brukade vi gå upp och stänga av den. Något vi dock inte hade makten att stänga av var ljuden från trafiken.

På natten hörs alla ljud extra tydligt, sägs det i alla fall. Hur som helst upplever jag att det stämmer.

Mormor och morfar bodde i ett område där det var relativt tyst om nätterna, dock kunde man enstaka gånger höra bilar i fjärran som ibland fräste på, ibland bromsade in.

Som barn hade jag väl liksom många andra en uppfattning om tid och rum som skiljer sig från den man har som vuxen, även om min tidsuppfattning fortfarande rent känslomässigt kan vara ganska kaotisk när jag inte mår bra. Och när man är rädd och sömnlös på natten är det så lätt att inbilla sig en massa.

Jag kunde ibland få känslan av att ljuden jag hörde spelades upp från en annan tid, kanske från samma tid på dygnet, men ändå något som egentligen hände tio år innan jag föddes, närmare bestämt Oktober 1972. Klockan var tio, elva... det gick mot midnatt. Kanske var detta för tidigt, kanske skulle just det ljudet, den där inbromsningen komma senare framåt natten? För jag visste aldrig när det hade hänt, bara att det varit mörkt. Jag frågade mig om det var så det lät, om det var just så det hördes den gången min morbror dog. Den morbror jag tidigare aldrig har kallat för morbror eftersom han aldrig hann bli det för mig, utan helt enkelt "mammas bror". Jag visste heller aldrig exakt var det hade hänt, och eftersom jag var från Skåne hade jag inte mycket uppfattning om hur stort Småland var och hur långt avståndet är mellan olika orter. Småland var lika med Kalmar för mig.

När det närmade sig morgon kunde jag känna ett lugn. Nu måste klockslaget vara passerat. Nu skulle det inte upprepas någon mer gång den här natten.

Även när jag var på kursen i Växjö för några veckor sedan kunde jag känna någon sorts obehag. Med tiden har det gått upp för mig att det kanske var närmare därifrån till olycksplatsen och det var dessutom på Kronobergs regemente som min morbror gjorde värnplikten. Varje gång jag loggar in på min läroplattform tänker jag på Växjö och när jag tänker på Växjö så tänker jag på...

Men det började långt innan utbildningen i Växjö. När min buss åkte av vägen förra vintern kom vi plötsligt så nära varandra. Det var halkan som hade ställt till det för oss båda. Jag blev inte skadad fysiskt men jag tänker ständigt att det kunde slutat värre än så.

Ibland somnar jag på kvällarna med samtalen i Karlavagnen i hörlurarna, och vaknar inte förrän någon gång efter midnatt, när Trafik och service kör igång. Jag får höra om läget på vägarna och ofta även om någon olycka. Vissa kvällar orkar jag inte sätta på radion alls eftersom jag vet vad som kommer och hur jag kommer att känna. Det började visserligen efter detta med bussen, men det har långt fler orsaker än det som hände mig.

Redan innan var jag nervös för att vara ute i trafiken. Jag minns den skräck jag alltid har känt när jag har sett en långtradare, lastbil eller annat stort fordon, eller egentligen för trafiken i allmänhet. Eftersom jag växte upp på landet blev jag alltid skjutsad till skolan. Visst hade det gått att cykla, men för det första hade jag så dålig balans att det kändes osäkert och på den tiden fanns inte heller någon cykelbana. Och på vägen mot byn körde dessutom lastbilar med jämna mellanrum. Först i vuxen ålder sedan jag flyttade till Lund har jag blivit mer van vid trafiken. Jag kan oftast gå relativt obehindrad utan att hjärnan "hänger upp sig" så fort jag ska över ett övergångsställe. Förutom när jag är väldigt stressad. Med andra ord, förutom den senaste tiden när jag har tänkt som allra mest på det här.

Någon gång tänkte jag på honom även som yngre, att vi aldrig fick lära känna varandra, aldrig ens träffas. Det kunde vara när vi hade gått till hans gravsten, och jag hade misslyckats med att blockera ut den ur mitt medvetande som jag så ofta gjorde. De få gånger jag följde med.

Varje gång vi har tittat i något fotoalbum eller på någon av morfars gamla filmer har jag fasat för att han ska komma in i bild. Det passade inte in där, bland alla glada Jul- eller födelsedagsfirare. Enligt mitt sätt att se det var han inte en av dem, för han hade aldrig blivit en av oss. Det var annorlunda med de gamla, som morfars föräldrar. Även om jag inte heller hade träffat dem så hade de i alla fall levt tills de blev gamla, och dött en naturlig död, som gamla förr eller senare gör. De var "morfars föräldrar som hade levt tills de blev gamla". Han var "mammas bror som hade dött i en olycka innan han hann fylla 20". Det kändes som om stämningen blev spänd i rummet. Kanske var det bara jag, eller så tänkte alla andra faktiskt också på samma sak.

Jag tänker ofta, om något hade hänt mig, hade jag då blivit "Jin som dog" på samma sätt som han blev "Jan som dog"? Det är nästan något av det värsta. Han måste varit mycket mer än så, men jag vet knappt något om det.

I lördags fick jag nog. Jag hade känt mig spänd och irriterad i några dagar utan att kunna sätta fingret varför. Jag försökte med qigong för att bli mer avslappnad, men när jag väl blev avslappnad blev jag så svag att jag knappt kunde stå upp. På något sätt insåg jag att det var detta som var problemet och jag förstod att jag måste närma mig "ämnet", både olyckan såväl om min morbror.

Nu vet jag att jag det inte var detta jag hörde när jag låg vaken hos mormor och morfar på nätterna. Det var redan vid 17:30 som olyckan inträffade. Nu vet jag också att ljudet från kollisionen varken kan ha hörts in till Kalmar eller Växjö, men i Lessebo kommer jag aldrig att sova. Jag har sett bilder jag helst inte velat se men samtidigt var tvungen att se. Jag har sett bilder på personerna som satt i långtradaren som bilen krockade med, men känner ingen ilska, snarare medkänsla. Även om jag visste det redan innan blir det nu så mycket tydligare att det inte var deras fel. Det var halkan, troligen årets första och därför förmodligen inga vinterdäck.

Däremot kommer jag nog alltid att känna en enorm motvilja mot långtradare som fordon. Och mot de chaufförer som inte tänker på hur stor skada de kan göra. För även om så inte var fallet här så finns det sådana också. Och varje gång jag hör om någon som vill begränsa användningen av dubbdäck blir jag så arg att jag skakar. Dubbdäck räddar liv.

Jag vet inte vad han tycker om han ser mig sitta och skriva här på Internet om honom. Internet fanns ju inte ens på den tiden. Jag vet inte heller vad mina släktingar tycker, om de skulle råka halka in här. På något sätt känns det som om jag inte har lika stor rätt att vara ledsen, skriva eller prata om Jan som de har, de som träffade honom. Det är sant att min sorg måste se annorlunda ut än deras, precis som min sorg för farfar som dog när jag var sju skiljer sig från den jag kände för farmor som dog när jag var 20. Det skiljer sig självklart från person till person och säkert också beroende på omständigheterna runt dödsfallet, men för egen del upplever jag att sorgen efter farfar är svårare att hantera eftersom jag inte har lika många ljusa minnen som jag har av farmor. Jag hann inte lära känna honom på riktigt, men har samtidigt såpass många minnen att jag även kan känna saknad. Med min morbror ser det annorlunda ut.

Jag tänker att inte allt måste motiveras, allt i världen måste inte vara logiskt, speciellt inte känslor. Jag saknar honom på mitt sätt även om vi aldrig träffades. Vi skulle varit en till på Jular, födelsedagar och släktmiddagar. Vi skulle ha åkt hem till honom och hälsat på precis som vi har åkt hem till mina mostrar och min yngre morbror. Jag känner sorg över den sorg som hans närstående måste ha upplevt, speciellt eftersom dessa också är närstående till mig. Jag känner en sorg över att jag aldrig fick lära känna honom så som jag hade fått lära känna honom om han hade levt idag. Jag känner sorg över att knappt ha fått veta vem han var som person och att jag inte kunnat ta till mig det som faktiskt fanns att få veta.

Så hur går jag vidare härifrån? Jag vet inte riktigt, för även om jag nu vet så mycket om olyckan som antagligen fanns att läsa så vet jag ju fortfarande inte mycket om honom. Och tillsammans med mitt ständiga behov av klarhet har jag dessutom ett behov av att skapa någon sorts mening, göra något bra och positivt av något dåligt, hemskt, sorgligt, tragiskt - hur tragisk händelse det än gäller.

Vakuum

2011-02-20T03:46:00.000-08:00

Söndag 20 Februari 2011, 12:45

Jag vet inte riktigt vad som händer, men just nu känns det som om jag lever i något av ett vakuum. Jag skickade in hemtentan i fredags och väntar nu på att få veta om den blev godkänd. Jag känner en lätt obehagskänsla någonstans mellan halsen, näsan och vänstra örat och väntar nu på att se om jag kommer att bli förkyld. Inte för att jag kan komma ihåg att jag har träffat någon som har varit förkyld på länge, men det brukar bli så när jag slappnar av, som jag gjorde efter att tentan var klar, eller rättare sagt, det var tio minuter kvar tills den skulle vara inskickad och jag insåg att jag just nu inte kunde göra mycket mer än så här. (Fast det jag gjort var jag trots allt hyfsat nöjd med.) Trots allt inser jag att det bästa jag kan göra just nu är att bara fortsätta med vardagen för annars skulle jag bara missa en massa, trevliga saker såväl som nödvändiga.

Det är ändå en del som har hänt sedan sist. Jag fyllde år för några veckor sedan och är nu 29. Det känns inte det minsta olustigt att det bara är ett år kvar till 30, snarare en aning kul.

Jag har börjat en distansutbildning i Biblioteks- och informationsvetenskap (det är det jag har haft tenta i) och var i Växjö i början av månaden för att gå på föreläsningar i tre dagar.

Men när det gäller övrigt som händer (och inte händer) känner jag inte att jag kan skriva så mycket just nu.

Vinterfilmer

2011-01-02T09:49:00.000-08:00

Den senaste tiden har jag mest ägnat mig åt att fotografera och skapa film. Tänkte att jag skulle lägga upp två av dem här:
Jag klär min plastgran:

Vinterbilder från Lund:

Autistiskt beteende - neurotypisk hjärna?

2010-12-16T12:42:00.000-08:00

Jag sitter där och lyssnar på hur de andra pratar. Inget i situationen är förvirrande. Jag tar in ord, men nästan mer av stämning, tonfall och (när jag vågar titta på dem) mimik och kroppsspråk. Inget av detta framstår som obegripligt.

Min ångest har jag visserligen dämpat för kvällen, men känslan av att jag inte borde vara där, att jag förstör stämningen, jag borde gå, den finns fortfarande där. Jag sitter tyst, stundtals med ögonen slutna, vill bara sjunka genom jorden.

Att ta mig in i något av samtalen som pågår omkring mig är inte lika lätt. Jag tror mig ha ett hyfsat hum om vad som är lämpligt och mindre lämpligt att säga. Innerst inne i alla fall. Men för tillfället är min intuition och alla naturliga uttryck som jag skulle kunna ha nytta av i en social situation instängda som bakom en hög stenmur eller någon slags medeltida rustning. Ska jag kunna få till det i detta läget måste jag ta fram min konstgjorda mimik, måla den utanpå.

Några skulle kalla mitt beteende osäkert, dålig självbild, dålig självkänsla och urkasst självförtroende i sociala gruppsituationer (i en sammanhållen grupp, där de andra känner varandra bättre än jag känner dem). De kunde väl knappast ha mer rätt! Men allt fler har på senare år börjat kalla ett beteende i stil med mitt för autistiskt, aspigt, NPF:igt. Folk ser min sociala "tafatthet", de ser min fattiga mimik, men vet inte att det i mitt fall handlar om skygghet. De ser mitt sätt att gå. De antar saker om mig som inte är korrekta, de ser bara mitt beteende och tolkar det efter de referensramar som de har.

Förra året träffade jag en person som efter bara två timmar tyckte sig ha tillräckligt med kött på benen för att tvärsäkert kunna uttala sig om tillståndet i mitt nervsystem. Hon menade att folk såg att jag hade Aspergers. Jag å min sida märkte redan efter ca tio minuter med henne att hon verkade fundersam. Jag har för mig att hon tittade konstigt på mig och framstod som en aning frånvarande när jag försökte prata med henne. Senare förstod jag att detta antagligen berodde på att vi börjat gå.

Men varken hon eller andra som träffar mig idag var med när jag föddes. De vet inte att mina fötter var utåtvridna även då. Och fortfarande när jag böjer på knäna, pekar knäskålarna framåt medan tåspetsarna pekar utåt. Det sitter någonstans i skelettet eller lederna och det påverkar mitt sätt att gå, att delta i fysiska aktiviteter på samma villkor som andra, springa lika fort som de, gå balansgång. Det fick mig att bli retad och hamna utanför, tappa lusten till fysisk aktivitet, gå upp i vikt och bli ännu mer retad. Fick dåliga erfarenheter och blev misstänksam och rädd för andra människor. Fick problem med ångest och satt hemma på fritiden, medan andra i min ålder var ute och på ett naturligt sätt lärde sig att umgås.

Detta vet få av de personer som möter mig idag. Inte ens psykologen som utredde mig la någon större vikt vid problemet med mina fötter och vad det kan ha inneburit för min utveckling motoriskt såväl som socialt. Jag fick höra att det var något med mig, bland annat något med mitt sätt att röra mig som fick henne att tänka Aspegers, trots att mina resultat på vissa tester starkt talade emot Aspergers.

Hon hörde några år senare om hur jag hade kommit in till psykakuten p.g.a. sväljsvårigheter. Detta (och andra problem med ätande) är tydligen inte helt ovanligt bland personer på det autistiska spektrumet. Eftersom hon inte fick veta så mycket om varför de hade uppstått och vad som hade utlöst detta "skov" stärktes "misstankarna" ytterligare.

Folk hör mig andra gånger säga saker som inte är så vanligt att våga säga rent ut. De undrar hur jag vågar. Kanske har jag ingen känsla för att sådant bör man hålla inom sig? De vet inte vilka tankar, överväganden, upplevelser och vilken lång kamp som ligger bakom mitt beslut att våga säga just detta, eftersom jag, liksom de, vet att detta är inget som gemene man går omkring och talar högt om, om de nu ens behöver tala om det för det finns kanske inte ens i deras tankar, i deras världsbild. Dock finns det i min världsbild, för jag har mina erfarenheter och visst, jag är väl annorlunda än många omkring mig. Men inte annorlunda på det sätt som människor med ett övervägande neuropsykiatriskt synsätt kanske vill tro.

Tillsammans med allt detta som - utan att vara det - kan se ut som ett autistiskt eller "NPF:igt" beteende ser de självklart också sådant som är medfött och som helt korrekt skulle kunna betecknas som "drag av" eller tilläggssymptom till den ena eller den andra neuropsykiatriska diagnosen. Mina problem i skolgympan var nog i ärlighetens namn en aning större än vad som kan förklaras med utfothet, överrörliga leder och övervikt. Min handstil, när jag skriver någorlunda snabbt, brukar vara oläslig för andra (och ibland även för mig själv). Jag är inget vidare bra på att hålla ordning hemma och mina svårigheter med att känna igen ansikten har förmodligen fler orsaker än bara social ångest och stress. (Är däremot extremt bra på att tolka ansiktsuttryck och andra ickeverbala signaler.) Om man la ihop alla de av mina problem som förmodligen medfödda kanske det skulle vara tillräckligt för en dyspraxi- eller DCD-diagnos. Men knappast tillräckligt för en aspergerdiagnos.

En person kommer och sätter sig framför mig och vi börjar prata. Jag frågar henne om hon har mycket att göra nu, hon berättar, jag ställer följdfrågor. Jag känner mig mer bekväm nu när jag har någon att prata med, mindervärdighetskomplexen försvinner och eftersom jag har dämpat min ångest orkar jag lyssna på vad hon har att säga, vara närvarande där och då istället för att flyga iväg och strunta i vad hon säger, eller nervöst börja babbla om mig själv.

Vad jag har hört får en person med ADHD liknande effekter av centralstimulerande. Kan lyssna bättre, blir inte lika rastlös. Jag, å min sida, får den här effekten av att dämpa aktiviteten i mitt nervsystem. Men i mitt fall är det för att ångesten har dämpats: ångesten för att göra bort mig, rodna, få nervösa ryckningar, bli så nervös att det tar stopp i halsen när jag ska svälja min saliv, ångesten för att någon ska göra mig illa, ångesten för att bli smittad av något, bli sjuk, få ännu svårare att äta och bli liggande hemma konstig i huvudet utan någon som kan komma och hjälpa mig.

Inte heller något av detta ser folk. De ser bara hur jag beter mig, inte vilka tankar och känslor som ligger bakom och de ser inte om det är medfött eller orsakat av miljön. Såvida jag inte förklarar, vilket jag långt ifrån alltid har lust att göra. Jag har knappast någon skyldighet att dra hela mitt livs historia för en människa jag precis har träffas och dessutom tror jag det är få som skulle orka eller vilja lyssna... Ska jag berätta är det bättre att ta lite i taget, i situationer där det känns relevant. Eller varför inte uttrycka det med hjälp av dikter och låttexter, måla och rita.

Nu avhåller sig tack och lov majoriteten av mina bekanta sig från att komma med olika påståenden eller spekulationer. Men de få som har gjort det har orsakat tillräckligt stor skada med sin brist på respekt för mina gränser. Inte för att det på något sätt skulle vara "sämre" ha Aspergers syndrom än ångestproblematik. Utan för att det faktiskt är skillnad, olika orsaker, även om vissa av problemen kan se så lika ut. (Och även om personer med Aspergers självklart också kan ha problem med ångest.) Som jag skrev för snart två år sedan:

"Egentligen borde det inte spela så stor roll vilket namn jag använder för mina problem. Det som spelar roll är att jag inte var så här tillbakadragen från början, att detta inte är jag, på samma sätt som jag (och mina närstående) vet att den där ”fattiga mimiken och entoniga rösten” som psykologen beskrev bara är ett skal som trillar av när jag är tillräckligt avslappnad. Det spelar roll eftersom det handlar om vem jag är, vilken sorts hjälp jag behöver och vad jag har för potential."

Så hur "aspigt" mitt beteende än må se ut, så är jag innerst inne ingen "aspie", jag är inte autistisk, men jag vet inte heller om jag kan kalla mig neurotypisk. Möjligen en neurotyp av en sort som har betraktats som normal under perioder när människor har haft mer nytta av sin ångest. (Och med tanke på det som hände i Stockholm i lördags verkar vi tyvärr vara på väg in i en sådan period.) Kanske föddes jag med ett neurotypiskt nervsystem, om än med en viss "sårbarhet" (stark överlevnadsinstinkt). En sårbarhet som har bidragit till att jag på grund av miljöfaktorer utvecklats åt ett annat håll än majoriteten av människorna omkring mig.

Det gör mig illa till mods när någon ställer skåningar och "norrlänningar" (som man ofta säger) mot varandra, för jag känner mig på sätt och vis som både skåning och norrbottning. Liknande känslor får jag när det pratas om "Aspies" å sin sida och "neurotyper" på andra sidan och så väntas man vara antingen det ena eller det andra. Jag skulle nog nog säga att jag är varken eller.

Säkerligen har jag glömt att ta med något, förklara något i mitt beteende som någon undrar över. Det får vara så. Jag har ingen skyldighet att redovisa allt och just nu orkar jag inte tjata mer om detta ämne. Jag ska också tillägga att jag inte är en av dem som förnekar att neuropsykiatriska funktionsnedsättningar finns. Jag vill bara försöka lyfta fram det faktum att ett visst beteende kan ha olika orsaker hos olika människor.

Mer om att bli feldiagnostiserad:

Därför spelar det roll
Krisreaktion - funktionshinder?
Artikel om feldiagnostisering av Asperger
När det friska blev sjukt
Jag, mig, min rätt, min egen

Decemberbilder

2010-12-13T02:03:00.000-08:00

Jag i Botaniska trädgården

Slår in Julklappar

Kommentarerna

2010-11-04T08:33:00.000-07:00

Som en del av er kanske har märkt bestämde jag mig tidigare i höstas för att stänga av kommentarerna för allmänheten igen. Den kan bara kommenteras av gruppmedlemmar och enda gruppmedlemmen i den här bloggen är jag. Det kommer upp en ruta att skriva i, men kommentaren går sedan inte att skicka iväg. (Hittade tyvärr inget annat sätt att stänga av dem, såvida jag inte vill gå in på varje enskilt inlägg och ändra inställningen.) Jag loggar in på Blogger så sällan att det i vissa fall skulle ta veckor innan eventuella kommentarer blev publicerade. Dessutom är jag (som jag skrev förra hösten) nervös för nästan allt och det där med kommentarer skulle bli en extra börda, trots att de i de flesta fall är trevliga.

Friskvård

2010-11-04T08:17:00.000-07:00

Torsdag 4 November 2010, 16:11

Sedan jag skrev sist för över en månad sedan har det inte hänt överdrivet mycket när det gäller remissen. Jag vet inte vad som har hänt med den, om den ens är skickad. Själv gör jag desto mera. Jag tänkte dela med mig av några tips, främst för att kunna gå in och läsa själv om jag någon gång behöver bli påmind, men kanske kan det även vara till hjälp för någon annan:

* Dansa

* Lyssna på musik du tycker om.

* Le

* Försök att ta dig ut i sociala sammanhang även om du har ångest.

* Om du inte klarar av att ta dig ut eller om det inte finns något lämpligt socialt sammanhang, sätt på någon film som får dig att må bra eller gå in på YouTube och titta på (någorlunda positiva) videobloggar. (Att se en människa och höra när hen pratar har betydligt större effekt på mitt mående än om jag skulle läsa samma sak i en vanlig blogg.)

* Oroa dig inte så mycket för vad andra tycker, du är en egen människa och kommer inte att brinna upp, blåsa bort eller ruttna inifrån om de händelsevis skulle tycka att du är konstig. Du har faktiskt ingen skyldighet att sitta hemma även om du får muskelryckningar när du blir skrämd eller rodnar och svettas mer än andra.

* Gör sådant du är bra på med jämna mellanrum och ägna överhuvudtaget mer tid åt sådant du klarar av (där ingår även tråkiga saker) än sådant du inte klarar av (uppsatsen).

* Tänk på att dina behov och känslor är lika viktiga som andras. Oavsett om det gäller att kämpa för att få den vård du behöver eller en önskan om att dansa förare trots att du råkar ha en kvinnlig kropp.

* Värmepåsar, värmeplåster eller liknande produkter kan lindra både ångest och värk.

* Lägg ner det där med att försöka vara sådär "normal", eller så "vuxen". Sov med mjukisdjur, lyssna på Julmusik mitt i sommaren, prata med råkorna ute på stan. Ungefär, gör vad du vill så länge du inte skadar någon.

Stress

2010-09-17T04:42:00.000-07:00

Fredag 17 September 2010, 13:28

Jag har mer ont i halsen än i armarna och därför skriver jag idag. Den senaste månaden har varit hemsk, men nu verkar det äntligen ljusna en aning. Det kan inte ha dröjt mer än fyra timmar efter att jag hade fått den glada nyheten och äntligen kunde slappna av en aning, till att jag började få ont i halsen.

Jag får förmodligen en remiss till rehabilitering! Om de sedan tar emot mig vet jag ännu inte. Men läkaren gick med på att skicka dit mig.

För det är inte bara den senaste månaden som har varit hemsk, utan snarare de senaste femton åren. Visst har jag haft bättre perioder, men det har varit en ständig kamp: att gå till skolan trots att jag under högstadietiden var livrädd för vad somliga personer kunde göra, att sedan kämpa mot de psykiska besvären som började dyka upp och som jag har levt med i olika former sedan dess, försöka få i mig mat och dryck när jag var så spänd att jag knappt kunde svälja, oron för svininfluensan, avåkningen med bussen, KBT:n som jag började i våras och stressen och självföraktet över att sväljsvårigheterna trots detta bara förvärrades. Känslorna inför (de "reproduktiva delarna" av) min kropp och funderingarna över min identitet. Studier som trots allt detta skulle klaras av. Att (stödd av antidepressiva, betablockerare och bensodiazepiner) försöka slå mig in på den sociala arenan efter att i flera år ha suttit för mig själv.

Nu skulle jag också - utan tidigare arbetslivserfarenhet - försöka sälja in mig på arbetsmarknaden, lyfta fram "alla" mina goda egenskaper trots att mina dåliga egenskaper (ur en arbetsgivares synvinkel) är så många fler, i hopp om att få något jobb som jag inte ens vet om jag hade klarat av ens på deltid.

Droppen som till sist fick bägaren att rinna över var - hur absurt det än kan låta - antagligen när jag gick för att se La Danse. Under några år hade jag av och till haft mardrömmar som hade att göra med baletten jag gick på som barn. Jag hade i en av dessa drömmar fått för mig att det var händelserna där som la grunden till sväljsvårigheterna. Jag tänkte att om jag fick mer klarhet, så skulle det kanske lösa sig så småningom.

När jag satt där inne i biosalongen blev det så tydligt att jag faktiskt levt under stress sedan fyraårsåldern. 25 år snarare än 15. Detta, ihop med att sväljsvårigheterna förvärrades ytterligare av att jag blev så spänd av att sitta där, för att sedan försöka återgå till vuxenlivet, uppsatsskrivandet som skulle varit klart redan i början av sommaren, jobbsökandet... Det blev väl bara för mycket helt enkelt.

Under den senaste månaden har jag levt på dryck, främst näringsdrycker spetsade med vispgrädde. Stundtals har jag inte ens fått i mig det och varit så svag att jag funderat på att åka till akuten, men lyckats klara mig själv med hjälp av mediciner och samtal med terapeuten. (Men inte någon mer KBT på ett tag, den gav mig bara prestationsångest.)

I nuläget känns saker och ting en aning mer stabila, speciellt sedan jag fick beskedet om remissen. Går den igenom får jag förhoppningsvis komma till ett ställe där man fokuserar mer på det friska istället för att stirra sig blind på problemen. Sedan jag var liten har jag levt med återkommande försök från vissa människor i min närhet att "förbättra" saker hos mig. Jag har fått nog av sådant.

När jag kan koncentrera mig försöker jag läsa i böckerna det är meningen att jag ska använda till uppsatsen, även om jag inte har något hopp om att få den klar under överskådlig framtid. Jag har varken studiebidrag eller sjukersättning, utan parasiterar för tillfället på mina föräldrars lön. Går hos terapeut och sjukgymnast och tar mig ut någon gång i veckan i något socialt sammanhang. Antagligen har jag inte gjort något vidare intryck. Några gånger har jag varit yr av hunger och är jag inte borta i huvudet redan när jag kommer brukar jag bli det efter ett tag. Men utan någon alls kontakt med omvärlden hade saker och ting antagligen varit mycket värre än de är. Så länge jag känner att jag kan gå därifrån när jag vill.

Allergisk mot balett

2010-08-15T02:36:00.000-07:00

Söndag 15 Augusti 2010, 11:36

När jag var liten började jag dansa balett. Om det var riktig balett vet jag inte - vi var ju så små - men det verkar på sätt och vis ha bedrivits som sådan: strikt och disciplinerat. Barn i fyraårsåldern är det dock inte alltid så lätt att disciplinera...

Själv tror jag ändå att jag gjorde det bästa jag kunde, både när det gällde dansen och att vara läraren till lags. Min mamma säger att jag "ville själv" (känns den retoriken inte igen från något annat sammanhang?) och det är möjligt att jag faktiskt ville, men jag började snart känna en enorm rädsla varje gång det var dags att åka dit.

Jag kommer inte ihåg riktigt hur länge jag stod ut. En och en halv termin eller så, skulle jag tro. Då och då försökte jag kommunicera till vuxenvärlden hur jag kände - "Jag vill inte vara med på den där uppvisningen" - men de trodde antagligen att det bara handlade om vanlig scenskräck, något som jag dock utvecklade först i högstadiet.

Till sist fattade de. Exakt vad som hände och exakt vad som sades den där gången kommer jag inte ihåg, men jag har för mig att oreda uppstod i salen och att någon form av hot uttalades som jag tolkade som att vi skulle bli instängda. Jag såg framför mig hur min mamma och alla de andra föräldrarna skulle stå utanför dörren när de kommit för att hämta oss, förtvivlade över att inte komma in.

Men jag slapp där ifrån - med en våt balettdräkt och en spirande rädsla för andra barn, men framförallt för vuxna. Rädslan för att irritera och förarga och för de konsekvenser som jag trodde att det skulle få när jag - antagligen i panik - kissade ner mina kläder.
-----------------------------------------------------------------------------------

Också till visningen av La Danse kom jag med våta kläder, fast denna gång p.g.a. regnet som hällde ner på min väg till och från bussen. Och när jag gick var jag ännu blötare - av svett. Största delen av filmen hade för mig varit en enda lång ångestattack. Inte på länge har jag mått så dåligt under så lång tid.

Jag kom dit lite mer än en halvtimme innan filmen började. Det var inte så många i foajén när jag anlände, men den fylldes snabbt på. De flesta verkade komma i par eller snarare i grupper och jag hörde hur de gick fram till disken för att fråga om, eller hämta ut redan bokade biljetter till La Danse.

Jag hade tänkt att jag antagligen skulle klara mig utan ångestdämpande, men insåg snart att jag haft fel. Det var en stämning i luften som fyllde mig med obehag och jag fick känslan av att många i publiken själva hade ett stort intresse för balett, antingen som dansare eller lärare. Det var en person i rummet som gav mig dåliga vibbar och jag började undra om detta kanske var just den person som orsakat min fixering (aversion) vid balett - och därmed lett mig dit denna kväll.

Jag satt och bläddrade förstrött i ett nummer av QX och lyckades bli på lite bättre humör för en stund, men snart var det dags att gå in.

När jag kom in i salongen upptäckte jag till min förskräckelse att platsen som jag hade bokat på bakre raden placerade mig längst ifrån utgången av alla i hela publiken. Raden fylldes på och jag insåg att det skulle bli omöjligt för mig att ta mig ut mitt under filmen utan att dra en massa uppmärksamhet till mig - och irritera personerna som satt bredvid.

Irritera. Det var den tanke som fyllde mig under största delen av filmen. Inte de vanliga biosalongs- eller föreläsningssalstankarna "vad ska de tänka om jag får panik och tappar kontrollen" eller "vad de kommer att tycka jag är konstig om jag går ut". Utan "Jag får inte irritera personerna som sitter bredvid! De kommer att bli arga om jag börjar bete mig konstigt."

Alla de där sunda tankarna om att min hälsa är viktigare än andras åsikter, alla avslappningstekniker jag har övat på - allt bara försvann.

Obehaget övergick i skräck när filmen kom igång. Tonerna från pianot, danslektionerna.

Nu började jag känna mig ordentligt spänd. Och att någon i min närhet dessutom hade använt sig av en parfym eller tvål som av någon anledning gjorde mig illa till mods gjorde situationen nästintill outhärdlig.

Efter någon timme eller så (jag kunde inte se vad klockan var) började jag förstå att om jag skulle klara av att sitta kvar i salongen var jag tvungen att ta ännu en tablett, utöver den jag tagit innan jag gick in. Problemet var bara att jag inte visste hur jag skulle få i mig den. Trycket över bröst och hals hade blivit allt värre och det kändes stundtals svårt att både andas och svälja min egen saliv.

Jag tog mod till mig och började så försiktigt jag kunde rota i min väska för att få tag i kartan. Efter en stund fick jag upp den, tryckte ut tabletten i min handflata och stoppade in den i munnen. Att börja krångla med desinficerande våtservetter var inte att tänka på. Nu bekymrade jag mig inte så mycket över förkylningar eller ens magsjuka. Det viktiga var att få i mig tabletten så att jag kunde lugna ner mig och klara mig från ett fullständigt nervsammanbrott.

Jag lät tabletten lösas upp långsamt i munnen istället för att tugga den så som jag brukar. Detta ledde visserligen till att lidandet förlängdes, men jag hade så svårt att svälja att det inte fanns något annat alternativ.

Jag har ingen aning om hur lång tid som gick, men efter mycket om och men började ångesten och spänningarna alltmer ersättas av trötthet och jag lyckades sitta filmen ut.

Vad som sades i filmen hade jag inte mycket koll på. Den var på franska och tjejen som satt framför skymde den mesta av texten. Men jag gjorde inga större ansatser till att luta mig åt andra hållet för att kunna hänga med. Jag ville inte veta mer än nödvändigt om vad som hände där framme på duken.

Något jag hade önskat se i filmen hade varit en och annan intervju med eleverna. Vad har de för bakgrund? När började de dansa balett? Varför började de? Hur mår de?

Det var främst lektionerna, inte föreställningarna, som jag mådde dåligt av att se. Egentligen har jag inte så mycket emot balett som dans - jag gör allt jag kan för att upprätthålla traditionen med att se The Tales of Beatrix Potter varje Lillejulafton, trots att SVT för länge sedan slutade sända den.

När jag gick för att se La Danse undrade jag om jag skulle bli botad och kanske till och med börja tycka att balett är en riktigt härlig dans eller om jag istället skulle få ytterligare vatten på min kvarn.

Vad jag kunde se förekom inte någon psykisk misshandel. (Men som sagt, nu hängde jag inte med så mycket i vad som sades.) Ett och annat hårt ord kanske, och tillsägelser från lärarna om att göra si och inte så. Men här var det ju trots allt äldre elever det handlade om.

Det är när lärare förväntar sig att små barn ska bete sig precis som vuxna, talar till dem som om de vore vuxna, eller till och med på ett sätt som de aldrig skulle våga tala till vuxna som något är allvarligt fel. Sådant kan hända i balettskolor såväl som på vanliga skolor och förskolor och det är inte okej någonstans!

Jag är verkligen ingen expert på balett, men utöver erfarenheterna från min egen barndom har jag under de senaste månaderna läst en del om det på internet och tittat på filmklipp på YouTube bl.a. Och som jag har fattat det läggs det i just balettsammanhang en extra stor vikt vid disciplin. Sådant kan kanske vara bra för somliga barn, men för andra kan det vara förödande. Och är det barn som ska undervisas ska det göras av en pedagog med stor tonvikt på ped, ett ord som kommer ifrån grekiskans paidi – barn. Titeln pedagog används trots det både för den som undervisar barn, vuxna och äldre (finns till och med något som kallas för äldrepedagog). Det måste vara någon som inser att barn är olika. Några är känsliga, andra mer hårdhudade. Men framförallt - barn är barn.

La Danse var säkert en helt fantastisk film för alla dem som inte var fullt upptagna med att avvärja en ångestattack. Jag kan också tänka mig att man har stor behållning av att se den om man själv har dansat i flera år.

Men den lyckades tyvärr inte bota min aversion mot balett. Jag antar att jag får närma mig ämnet ungefär som en allergivaccinering, i mindre doser i en tryggare miljö. (Vilket jag i och för sig redan har försökt med.) Att sitta i mer än två och en halv timme var lite väl mastigt för mig.

Om min aversion mot balett hade varit en riktig allergi hade jag här varit farligt nära den mest fruktade reaktionen av dem alla - en livshotande anafylaktisk chock.
-----------------------------------------------------------------------------------
Några länktips:

Betydligt proffsigare recensioner av La Danse än denna finns bl.a. i DN och SvD.

Balettens avigsidor:

Little 'rats' of Paris Opera suffer for their ballet fame - artikel i The Observer från 2002 som tar upp en rapport om behandlingen av barn på Parisoperans skola.

Is ballet a form of child abuse? - krönika av John Lichfield från 2003 där han frågar sig ifall balett är en sorts barnmisshandel.

Nästa gång Kino väljer att visa en film om balett, varför inte då köpa in David Kinsella's A Beautiful Tragedy som handlar om en flicka på en balettskola i Ryssland?
-----------------------------------------------------------------------------------

OBS! Det är inte bara balett jag är kritisk mot. Alla föräldrar borde titta närmare på både de ljusa såväl som de mörka sidorna av den fritidsaktivitet de sätter sina barn i, oavsett om det gäller balett eller fotboll.

Jag har bott i er närhet i två år

2010-08-12T06:14:00.000-07:00

Torsdag 12 Augusti 2010, 15:06

Det gick upp för mig idag när jag gick in på Sydsvenskans hemsida att psykiatrin kanske ska flytta till det gamla regionhuset. Genom bloggen Ordinationer som också skriver om ämnet hittade jag sedan till en äldre artikel i Skånska Dagbladet. Att läsa kommentarerna (som dock är borttagna nu) under denna artikel gör mig nästan mer bekymrad än själva flytten, även om det verkar oansvarigt ifall de nu börjat planera för detta innan patientorganisationerna eller personalen fick veta något.

Jag blir själv inte drabbad eftersom jag i nuläget inte har kontakt med landstingets psykiatri, men om jag en dag jag inte längre har möjlighet att gå till privata vårdgivare blir det antagligen dit jag får vända mig, ifall jag fortfarande är i behov av vård. Eller om jag skulle behöva läggas in. Jag vet inte om det är rätt att säga att jag är psykiskt sjuk. Psykiska problem är kanske ett bättre uttryck, eller en sund reaktion på en galen situation. Men kort sagt, jag har problem med ångest. Periodvis ganska stora.

Men, ifall man nu väljer att kalla mig psyksjuk så tänkte jag upplysa er om att:

Jag bor faktiskt inte så långt ifrån regionhuset, så på så sätt finns det redan psykiskt sjuka i ert område, eller åtminstone alldeles i närheten. Så länge som i två år har jag bott här. Och säkert är det fler än jag, även om jag oftast känner mig väldigt ensam i min situation.

Ensam ja. Numera vågar jag nog påstå att jag är mer ensam än sjuk, eller kanske att det är ensamheten som håller ”sjukdomen”/problemen vid liv. (Medan problemen gör sitt för att hålla liv i ensamheten...) Egentligen har det nog varit så i flera år.

Det verkar som om det ganska ofta börjar pratas om sexmissbrukare, våld, fara för omgivningen (och då speciellt barn i omgivningen) när ämnet psykvård/psykisk sjukdom kommer upp.
Själv skulle jag tro att jag har ett betydligt mindre intresse för sex än medelsvensson. Och om jag ser en grupp barn i förskoleåldern brukar min första tanke vara något i stil med ”var har jag lagt mina öronproppar?” En dag hade en av öronpropparna gått sönder och då blev jag tvungen att gå av bussen eftersom en flicka satt bakom mig och skrek.

Jag blir mest illa till mods av att gå förbi en skola, eftersom det delvis var min skoltid (inte här i Lund, men ändå) som fick mig att bli ”sjuk”. När obehaget blir alltför stort går jag snabbare, eller tar en annan väg.

Min ”sjukdom” drabbar med andra ord främst mig själv. Det enda ”sjuka” jag kan komma på som skulle kunna störa mina grannar är om jag någon gång råkat skrika i sömnen, eller när jag med anledning av mina spänningsrelaterade sväljsvårigheter är tvungen att mixa sådan mat som de flesta ”friska” människor antagligen kan äta som den är.

När det var som värst hösten 2006 kunde jag inte få i mig varken mat, dryck eller knappt ens min egen saliv. Jag fick åka in till akuten och blev tvungen att hoppa av studierna. Ja, det är antagligen det mest extrema uttryck som min ”sjukdom” har tagit sig, utåt i alla fall. Det rent känslomässiga är det sällan någon märker av, även om jag precis som de flesta andra också kan bli arg och säga ifrån. Jag inser nog oftast när mina känslor inte står i proportion till situationen och då brukar jag dra mig undan (som vid händelsen på bussen), skriva om det, kanske ringa min terapeut... eller utveckla någon ny muskelspänning. (Sedan får man inte glömma att även ”friska” människor kan ha olika uppfattning om vad som är ”rätt” känslor i rätt situation.)

Då skulle jag tro att folk besväras mer av mitt helt sunda sångintresse, men även det brukar jag utöva på rimliga tider. Eftersom jag är rädd för vad omgivningen ska tycka brukar det bli betydligt mer sällan än jag skulle behöva för att ha kvar så mycket sångröst att tala om.

Jag skrev för några dagar sedan om främlingskap. Nu har jag ytterligare en punkt att lägga på min lista. När folk blir rädda och börjar prata om sexmissbruk så fort ämnen som psykvård kommer på tal.

Men jag kan förstå er rädsla. Jag vet så väl hur det känns. Alla vill vi väl känna oss trygga och slippa bli utsatta för brott. Själv är jag rädd för människor i allmänhet, både psyksjuka och ”friska”. I närheten av psykiatriska vårdinrättningar såväl som långt ifrån.

Jag har inga siffror på hur stor andel av de berörda patienterna som är sexmissbrukare eller farliga för sin omgivning. Men - med tanke på att det även gäller öppenvården - skulle jag tro att det är betydligt fler som har det ungefär som jag. Visst, många är säkert sjukare (om de behöver läggas in), har andra sjukdomar och andra symptom. Men ungefär lika ”farliga” för omgivningen som jag.

Kanske vore det bra om de ansvariga ordnade ett möte där man informerade de boende i området om flytten och om den verksamhets som kommer att bedrivas? Vad innebär öppenvård, mellanvård respektive slutenvård? Inte heller jag har full koll på begreppen. Hur stor andel av patienterna som vårdas inom slutenvården (vilket jag misstänker är det som oroar mest) är farliga för andra? Hur många är enbart farliga för sig själva? Hur många är ens tvångsvårdade?

Och inte minst, informera om olika former av psykisk ohälsa.

Heltäckande hårsvall

2010-08-04T00:40:00.000-07:00

Onsdag 4 Augusti 2010, 09:38

"Så där har du inte håret på mina lektioner! Jag vill kunna se dig i ögonen när jag pratar med dig!"

Det var mattelektion någon gång i slutet av högstadiet och min lärare försökte instruera mig i hur man räknade ut något av alla dessa tal av den där sorten som majoriteten av alla människor antagligen aldrig får användning för. Det är mycket möjligt att jag faktiskt hade kunnat räkna ut det utan hjälp, men inte med den uppställning som skolan hade bestämt att vi skulle använda.

Nu krävde hon att få se mig i ögonen, i hopp om att få en skymt av den där (i mitt fall fejkade) blicken som indikerade att jag förstod. Vad jag kan minnas så satte jag upp håret på hennes lektioner i fortsättningen, antagligen med resultatet att jag fick ännu svårare att tillägna mig undervisningen, eftersom jag bara blev mer nervös nu när jag inte längre hade någon slöja av hår att dra för mina rodnande kinder. Men vad gjorde det? Nu kunde hon ju se mig i ögonen!

Om Björklund vill låta skolor förbjuda heltäckande slöja så borde de rimligtvis också få rätten att förbjuda blyga elever att låta håret hänga ner över ansiktet. Strunt i om de får svårare att koncentrera sig! (Och skulle de må så dåligt att de känner sig tvungna att skolka så kan man ju alltid skriva in det i deras betyg.)

Det vill säga, om nu anledningen verkligen är den han uppgav.

För det var väl kommunikation och ögonkontakt han talade om? Inget annat?

Outsider

2010-07-02T00:34:00.000-07:00

Fredag 2 Juli 2010, 09:31

Det är snart två år sedan jag flyttade till Lund, dels för att slippa pendla till föreläsningarna, dels för att få större möjligheter på det sociala planet. Även om det många gånger har varit långt ifrån smärtfritt är det ingenting jag ångrar. Hade jag bott kvar i Hässleholm hade min kontakt med andra människor förmodligen bara skett genom internet.

När jag nu har fått större möjligheter att träffa nya människor har jag dock ofta sett mig själv som oerfaren, men jag har förstått nu att det helt enkelt är så att jag har annorlunda erfarenheter än många av personerna jag träffar. Jag behöver vidga mina vyer ytterligare, men det behöver också de.

Ibland när jag befinner mig i en grupp är jag rädd för att komma med mitt perspektiv, rädd för att sticka ut, rädd för att verka så där "speciell". Vill bara vara en i gänget. Kanske inte nödvändigtvis låta dem tro att jag alltid har levt samma sorts liv så de, men ändå inte bli sedd som ett problem. Det är en svår balansgång.

Det känns inte alltid som någon bra idé att som det första jag gör när jag träffar en grupp nya människor säga: "Nej, jag har sväljsvårigheter" när de bjuder mig på en kaka eller "Nej, dricker jag det får jag ångest" om de bjuder mig på kaffe eller te. Ofta säger jag bara "Nej tack" och så är det bra med det. Upprepas det kan det dock vara bra med en förklaring för annars kan det börja pratas. Förmodligen när jag inte är där.

När jag för några veckor sedan var i en gruppsituation började det pratas om en gemensam bekant, en person som självklart inte var närvarande, som hade betett sig på ett sätt som de andra tyckte var avvikande eller till och med oförskämt. Även om jag (eftersom jag aldrig hade träffat personen) inte kunde säga varför just den här människan hade gjort som den gjorde kunde jag i alla fall komma med en alternativ förklaring, berätta att om jag skulle göra så, så skulle det antagligen bero på att...

Kanske kommer jag alltid att känna mig som en outsider, men bara det är en bra anledning att inte dra mig undan. Och att inte helt och hållet anpassa mig i och bli en i gänget.

En vecka efter Lundakarnevalen

2010-05-29T11:59:00.000-07:00

Lördag 29 Maj 2010, 20:44

Jag har haft mycket att göra de senaste veckorna. Igår hade jag tenta, så nu är det "bara" uppsatsen kvar, men jag får hela sommaren på mig till att göra klart den. Men armarna verkar ha blivit inflammerade igen, så jag kommer antagligen inte att kunna skriva på så mycket mer än just uppsatsen. De hade varit bättre under en ovanligt lång period, men så spelade jag piano i kanske tio minuter för några dagar sedan och det var troligen det som satte igång problemen på nytt.

Förra helgen ägde Lundakarnevalen rum och jag gick dit, av ren nyfikenhet, för jag hade aldrig varit där tidigare.

Första gången jag hörde talas om Lundakarnevalen var 2002. Jag hade inte börjat läsa här än och jag praktiserade på ett ställe i Lund. Karnevalen hade precis varit och min handledare berättade om hur många fulla människor hon hade träffat ute på stan den helgen.

Jag tyckte det lät lite trist att den bara var vart fjärde år, för jag skulle börja läsa redan den hösten och tänkte att till karnevalen 2006 är jag kanske redan klar... Inte för att det lät särskilt trevligt med en massa överförfriskade människor. Eller kanske tyckte jag det då?

Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag resonerade.

Våren 2006 läste jag i Köpenhamn och bodde i Hässleholm, så karnevalen gick antagligen mig förbi helt obemärkt. Vid det laget hade jag nog också fattat att karneval inte var någonting för mig, så även om jag kanske hörde talas om den var jag väl helt enkelt inte särskilt intresserad av att åka dit.

Trots detta la jag i år ut 200 kronor på ett entréband. Jag tänkte att "okej, jag ger den en chans nu när jag ändå stannade kvar i Lund över helgen". (Länge funderade jag på att boka någon sistaminutenresa och fly staden.) Kanske kommer jag att tycka det är kul trots allt.

Det tyckte jag nu inte. Jag besökte karnevalsområdet två gånger på fredagen, en stund på eftermiddagen och en kort stund på kvällen. På eftermiddagen var det visserligen uthärdligt, men jag gick omkring som ett levande frågetecken: Vad i all världen är meningen med detta?

Efter första besöket hade jag egentligen redan fått nog, men tänkte att har jag inte varit där på kvällen så har jag kanske inte sett vad det handlar om "på riktigt". Så något motvilligt tvingade jag återigen ner mig själv mot centrum. Även utanför karnevalsområdet var det mycket folk och på min väg från bussen till Lundagård (eller om det var på vägen tillbaka) såg jag bl.a. några tjejer som stod i en grupp på en av trottoarerna, varav en lutade sig över en påse...

Inne på karnevalsområdet stannade jag nog inte mer än tio minuter. Jag var på väg mot scenen för att titta på någon av artisterna, men just då kom en våg av folk emot mig och jag bestämde mig för att vända. Om något skulle ha hänt och det hade utbrutit panik inne på området hade jag varit illa ute. Visst får man ta lite risker, men då ska det vara för något som jag verkligen vill göra eller någon artist som jag verkligen vill se. Lundakarnevalen hamnar inte under den kategorin.

På lördagen hade jag huvudvärk (känns ganska typiskt med tanke på att jag inte hade druckit) och satt hemma största delen av dagen. På kvällen var jag bjuden till en alkoholfri tillställning och det var betydligt trevligare där än inne på karnevalsområdet.

På söndagen kom mina föräldrar ner och vi gick för att titta på tåget. Även då stod jag största delen av tiden med en känsla av Jaha..? Jag vet egentligen inte om det var så att jag inte förstod, eller om jag bara inte tyckte det var särskilt roligt.

Trots detta är jag glad att jag gick dit. För jag har suttit och ugglat i min ensamhet alldeles för länge. Jag vill utforska min omgivning, hitta sammanhang där jag trivs och även sådana där jag inte trivs.

Hur många INFP:s sitter i bolagens styrelser?

2010-05-16T23:41:00.000-07:00

Måndag 17 Maj 2010, 08:35

Jag satt och läste igenom Miljöpartiets valmanifest på SVT:s text-TV nyss, och kunde där läsa att de vill införa kvotering till styrelser i börsbolag och offentliga bolag.

Även om det redan nu alldeles säkert förekommer diskriminering när man bestämmer vilka som ska få sitta och inte sitta i styrelserna, så vill jag inte ha någon kvotering. Inte bara för att det är lagstadgad diskriminering, utan för att jag misstänker att det som sitter mellan benen på folk då kommer att få spela en stor roll. (Men jag säger inte att det inte gör det redan nu.) Kommer man alls att ta hänsyn till vad folk identifierar sig som, eller ännu viktigare, vad de har för personlighet?

Jag slår vad om att det redan är någon annan som har kommit på detta, men i alla fall så tänkte jag att om man nu ska kvotera, så vore det betydligt bättre att använda sig av personlighetstester. Om jag ska ta Myers-Briggs som exempel, så undrar jag t.ex. hur många INFP:s som sitter i bolagens styrelser. Finns det någon där som liknar mig? (Sedan kan det diskuteras huruvida jag är INFP eller om jag istället är en ENFP som beter mig introvert p.g.a. vissa problem.)

Jag säger inte detta för att försöka göra narr av förslaget och förminska de problem som säkert finns. Jag säger det för att det finns så mycket annat man bör ta hänsyn till än bara det som sitter mellan benen.

Men det är möjligt att Miljöpartiet redan har tänkt på det. Som sagt, jag har bara läst om manifestet på SVT:s text-TV.

En fredagskväll i Lund och Malmö

2010-05-15T02:06:00.000-07:00

Lördag 15 Maj 2010, 10:42

Jag var ovanligt aktiv igår. På dagen gav jag mig av till järnvägsmuseet i Ängelholm. Jag har ett visst intresse för tåg- och järnvägshistoria eftersom min farfar jobbade vid SJ.

Jag hade hoppats att det skulle hjälpa något mot känslan av ensamhet, men när jag kommer hem efter att ha varit på olika evenemang bland andra människor brukar det till och med vara värre än vanligt. För vi umgås ju inte. Så även denna gång. Så när kvällen kom tänkte jag att jag gör som alla "normala" (de som inte sitter hemma med partner och/eller familj i alla fall) verkar göra en fredagskväll - jag går ut. Jag tycker inte om det, men vad har jag för val? Jag vill inte vara så här ensam längre.

Jag började med ett ställe här i Lund där det spelades jazz. Jag hade aldrig varit där och kände mig fruktansvärt tafatt och klumpig. Jag satt ensam i början, men efter ett tag kom två kvinnor och satte sig i soffan på andra sidan om bordet. Efter en stund var det dags att flytta in. Jag satt ett tag och väntade på att de skulle börja spela igen, men inget hände. Jag började känna mig dum, för alla omkring mig verkade äta medan jag bara satt där och än stirrade ner i bordet, än kastade en blick omkring mig, så jag reste mig upp och började ta på mig ytterkläderna. Just då kom två andra kvinnor och satte sig. Jag tänkte att det var ju typiskt, nu när de ser att jag är på väg att lämna bordet så vågar de komma! Men precis innan jag skulle gå frågade den ena: "Vi skrämmer väl inte iväg dig?" Kanske hade de faktiskt ingenting emot att sitta med mig. Såhär i efterhand önskar jag att jag hade stannat, för på det stället var stämningen mycket varmare och trevligare än den var på baren jag sedan besökte i Malmö.

Ja, jag fortsatte alltså mot Malmö. Jag har aldrig varit på någon gaybar, trots att jag har funderat på det i säkert tio år, men nu skulle det ske! Jag visste först inte var jag skulle gå in, om jag hade kommit rätt, för den var inrymd i ett annat uteställes lokaler. När jag kommit in gick jag fram till bardisken och frågade om de hade något alkoholfritt. Jag fick upprepa frågan säkert två gånger, för musiken var så hög och dessutom hade jag satt i öronpropparna det första jag gjorde när jag kom in. Då har jag ingen koll alls på hur högt eller lågt jag pratar.

"Jaha, vitt!" tyckte jag att jag hörde killen i baren säga, men visste inte om jag hade hört rätt. Han tog snabbt fram en karaff med någon genomskinlig vätska som han började hälla upp i ett glas. Jag insåg att jag måste hört rätt, att han verkligen trodde att jag ville ha vitt vin och försökte med min starkaste röst få fram: "Nej, nej, alkoholfritt!"

Jag satte mig vid på en långbänk vid ett av borden. Ett par andra personer satt en bit bort, men jag visste inte hur jag skulle få kontakt med dem eller om jag ens skulle försöka. Som jag hade fått bevisat redan vid bardisken gick det inte att prata med den ljudnivån. Ville inte riskera att få ett "Va?" om jag försökte säga någonting till dem, bli tvungen att upprepa mig flera gånger, bli missuppfattad, få ett svar som jag inte hörde, blickar som stirrar på mig som om jag vore ett UFO och sedan tillbaka på varandra, menande, en aning roat. Kanske gick jag händelserna i förväg, men det är vad all min tidigare erfarenhet säger mig. Och det faktum att: Jag kan inte föra ett samtal i den ljudmiljön!

Blickarna jag hade fått från några vid de andra borden när jag hade gått för att leta efter ett ställe att sätta mig såg dessutom ut som de där klassiska "vem f-n är den där och vad gör hen här?" Men för majoriteten därinne var jag som osynlig.

Jag satt där i någon halvtimme, stirrade än ner, svepte än med blicken utmed rummet. Sedan gick jag. Vad skulle jag där att göra? Det var uppenbart att folk var där för att umgås (och kanske dricka några glas), men jag kände ju ingen där, och som sagt: Ljudnivån!

När jag har läst diverse inlägg som folk har skrivit på internet om hur de oroar sig för hur det ska kännas att gå ut på egen hand, och sedan de råd de har fått, så verkar det till stor del gå ut på att:
1. Dricka
2. Träffa en partner, antingen någon man kan inleda ett förhållande med - eller kanske ännu vanligare - en tillfällig, någon att ligga med helt enkelt.

Och det är väl så, att när man spelar med blickar och ett kroppsspråk som visar att man är intresserad, på det sättet, blir det där med några vettigare samtal plötsligt inte så viktigt.

Problemet är att jag inte vill ha några kärleksförhållanden (och definitivt inte några tillfälliga sexuella relationer) i dagsläget, varken med män eller kvinnor, men någon gång i framtiden eventuellt med någon kvinna.

Om jag hade varit öppen för det spel som majoriteten verkar spela, om jag hade mött den där manliga blicken jag fick på det första stället här i Lund, flörtat, spelat med då hade kanske kvällen slutat annorlunda? Men risken finns att den då hade slutat på ett sätt som jag definitivt inte hade velat!

Tillbaka till mig själv

2010-05-11T07:58:00.000-07:00

Tisdag 11 Maj 2010, 16:54

Jag sänkte Remerondosen till 7,5 mg och kom ur mitt zombietillstånd ganska snabbt, i alla fall till största delen. Förhoppningsvis kommer det att vara. Det var först när jag kom ur det som jag fattade riktigt hur illa det hade varit. I vanliga fall brukar jag största delen av tiden tänka i bilder och "impulser". Det är främst när jag tänker på något som jag ska säga till en person eller något jag ska skriva som orden kommer in. Att skriva om mina tankar är för mig därför lite som att översätta. När jag var i zombieläge var det främst ord som gällde. Jag hade ingen förmåga att visualisera. Detta var visserligen positivt på så sätt att det inte gav så mycket utrymme till katastroftankar, störande minnen eller associationer. Men den förmågan ger mig också så mycket positivt.

Däremot, efter att jag nu sänkte dosen ytterligare har ångesten blivit värre igen, men om det är tillfälliga utsättningsbesvär, rädsla för utsättningsbesvär, sömnsvårigheter eller "sådan som jag är på riktigt" vet jag inte. Jag har också fått svårare att sova, men det hade jag visserligen periodvis när jag gick på Remeron också. Speciellt när jag bodde i Hässleholm.

Det må vara så att min överlevnadsinstinkt är aningen för stor och att jag skulle må bäst av att dämpa denna, men att stanna kvar på en dos eller börja med någon annan medicin som helt tar bort den känns som en otroligt dålig idé. Ett bättre alternativ är kanske att använda mig av visualiseringen för att kunna se mer positivt på mig själv och framtida situationer, och att jobba med tankarna.

För jag har fortfarande tankar om mig själv som "defekt", "jag kommer aldrig att kunna leva utan medicin", "jag kommer aldrig att kunna... det och det och det och det". Det är tankar som "vad tycker personen på andra sidan gången på Öresundståget om att jag sitter och äter". Istället för att bara strunta i henne och tillgodose mitt eget behov av mat.

Men nej, nu får det vara nog med detta ältande för idag, även om det känns bra att berätta om mina upplevelser av medicin och problem, både för att ha en sorts livlina mot omvärlden, för att andra i samma situation ska kunna läsa om hur det går, och förhoppningsvis läkare och läkemedelsbolag också.

Nu tänkte jag lyssna ett tag på israelisk radio eller kanske kolla på något TV-inslag. Egentligen borde jag ägna mig mer åt grekiskan, men att ta del av media på hebreiska brukar få mig på bättre humör (eller det beror förstås på vad det handlar om). Jag förstår oftast ganska bra vad som sägs och det får mig att känna att jag kan något. Det är rätt lustigt. I Grekland har jag varit tre gånger, men i Israel har jag aldrig varit. Ändå känner jag en sådan "samhörighet" med språket.

Hjälp, jag har blivit mönstermedborgare i 1984!

2010-05-09T01:21:00.000-07:00

Söndag 9 Maj 2010, 09:50

I mitt inlägg i fredags skrev jag att jag mådde bättre än på länge, och det var sant. Ångesten hade blivit mindre för varje dag sedan jag sänkte min Remerondos från 30 mg till 15, alltså mindre ångest än jag har haft någonsin under mina tre och ett halvt år med medicinen, och förmodligen även mindre än jag någonsin har haft utan medicin (sedan 14-årsåldern, när jag blev "sjuk").

Jag tänkte att dosen kanske hade varit för hög, eller att jag helt enkelt skulle må bättre helt utan medicin. Saker och ting har ju trots allt förändrats under de senaste åren. Jag har flyttat. Jag har mer kontakt med andra människor (dock inte så mycket som jag skulle vilja). Jag har fortsatt gå i terapi. Jag har bearbetat sådant som hände när jag var yngre, i alla fall så gott jag har kunnat. Mitt tänkande och mitt sätt att förhålla mig till jobbiga känslor har till viss del förändrats. (Men det tänker jag inte tacka Remeron för, utan snarare böcker som Att leva ett liv inte vinna ett krig och The Dialectical Behavior Therapy Skills Workbook.) Jag bestämde mig dock för att stanna på 15 mg och se hur saker och ting utvecklades. Jag behövde ju dessutom den där rogivande effekten som jag fick på kvällarna.

Men, nu har det där härliga lugnet gått över i en zombielik känsla, precis som den jag drabbades av under min korta tid på Citalopram. Jag känner praktiskt taget ingenting, ingen ångest, och inga positiva känslor heller. Jag kan likna det vid att vara instängd i ett ljudisolerat rum, eller möjligtvis utestängd. Det är som att någon står och skriker, men inget ljud når in eller ut. När jag äter känner jag smaken, tänker att det där var kanske gott, men jag känner ingenting. Det enda är någon slags antydan till förtvivlan, eller det är snarare som en sorts medvetenhet om att någonstans, instängd i det där ljudisolerade rummet finns någon annan som står och skriker känner en väldigt stark förtvivlan, men den personen är inte jag.

Det värsta är att jag vet inte ens vet om detta är några slags försenade utsättningsbesvär som kommer att gå över, om det kanske är så att 15 mg mirtazapin har en annan effekt på hjärnan än 30 mg, eller värst av allt: om det är så här jag fungerar nu eftersom jag har sänkt dosen, och kommer att fortsätta fungera också om jag slutar helt med medicinen och för allt framtid. Kanske är det så här alla "friska", normala människor känner sig, eller så har min hjärna blivit så förstörd först av alla år av stress (som ledde till en överdriven ångest), sedan av medicinen, att det enda jag har att välja mellan är att antingen gå omkring med en sjuklig ångest (men med känslorna i behåll - alltså som jag mådde innan jag började med Remeron, och medan jag gick på 30 mg) eller utan några känslor, någon njutning, någon kontakt med mig själv (ingen att fråga "vill jag det här, känns det här bra för mig?") eller ens någon känsla av ett "själv" överhuvudtaget!

Kanske har min hjärna vant sig så mycket vid mirtazapinet att den aldrig mer kan bli som förut? Det intressanta är att när jag började blev min aptit visserligen större. Det var inte något fel på den innan heller, utan det var spänningarna som gjorde att jag inte kunde äta. Under den första tiden med Remeron fick jag ett sug som aldrig verkade gå över, vilket bara var bra eftersom jag hade gått ner så mycket i vikt innan. Det - tillsammans med den rogivande effekten som fick mig att sova och därmed bli mer avslappnad - var den där lilla extra knuffen jag behövde för att kunna äta. Inte vanlig mat, men jag kunde i alla fall få i mig något! Men efter en tid gick både det extrema sömnbehovet och den extrema aptiten tillbaka och under de senaste åren har min aptit varken varit större eller mindre än innan jag började. Men kanske är jag nu, efter så lång tid med medicin, beroende av kemiska tillsatser för att överhuvudtaget få ha kvar den aptit som under största delen av mitt liv har varit normal för mig?

Jag vet inte om jag ska gå ner i dos ytterligare, eller om jag ska gå upp, eller om jag ska vänta. Men situationen känns ganska akut. Jag hade hoppats kunna ta itu med sväljsvårigheterna på allvar när ångesten blev mindre, att jag kanske till och med skulle kunna börja äta mer vanlig mat utan någon större ansträngning, men som det är nu känner jag varken för att äta eller göra något annat, såvida inte någon utifrån säger till mig att jag ska göra det.

Jag hatar när folk tror sig kunna tala för alla bara för att de har någon viss erfarenhet, så missförstå mig inte, för jag tvivlar fortfarande inte på att det finns många som har stor hjälp av antidepressiva - och så även jag i början. Kanske finns det till och med någon medicin som skulle kunna få även mig att må bra, d.v.s. ta bort den där riktigt handikappande ångesten, men lämna resten av känslolivet relativt intakt. Men nu är det så uppenbart för mig att antidepressiva - åtminstone om man har otur - även har potentialen att ställa till det ordentligt, antingen som biverkningar eller som utsättningsbesvär.

Jag hade egentligen tänkt börja med Buspiron till sommaren, men nu vet jag inte alls hur jag gör. Om jag någonsin kommer ur detta, kommer jag då att våga börja med någon ny medicin? Tja, det beror väl på hur snabbt det går. Tidigare hade jag nästan börjat tänka att en viss känslolöshet är att föredra framför den ångest jag har haft problem med, men det här är faktiskt värre. Det är en ren och skär mardröm. Faktiskt, för även om jag inte är sömnig känns det inte ens som om jag är vaken på riktigt.

Nu tänkte jag ta itu med hemuppgifterna. Jag fick faktiskt en hel del gjort redan igår. Ovanligt effektivt. Läraren har sagt att jag ska göra dem, så jag gör dem. Det är inte som att jag känner för så mycket annat.

Inre trygghet

2010-04-30T00:41:00.000-07:00

Fredag 30 April 2010, 09:30

Jag ska sätta ut min Remeron, bestämde jag i samråd med läkaren i onsdags. Jag hade skrivit ett långt brev som gick ut på att jag inte orkar ha det så här längre, jag vill inte behöva ta beroendeframkallande behovsmediciner för att klara av att sitta i ett rum tillsammans med andra människor, vissa av gångerna för att ens komma iväg, andra gånger först efter en stund, när spänningarna blir så outhärdliga att det enda jag har att välja mellan är att ta en tablett eller gå hem. Därför vill jag testa Buspiron, som jag har hört ska vara bra mot just ångest - ja, för de personer som den hjälper i alla fall.

Men för att börja med Buspiron måste jag sluta med Remeron, sa han. Det är meningen att jag ska trappa ned till halv dos med en gång (från 30 till 15 mg), och fem dagar senare sluta helt. Så snabbt tänker jag definitivt inte gå fram! På Apoteket rekommenderade de att jag går på min halva dos i två veckor, och det låter mer rimligt med tanke på att jag har gått på medicinen sedan hösten 2006.

Men riktigt så snabbt som efter två veckor tror jag inte heller att jag kommer att sluta. Det beror helt på hur jag känner mig, hur svåra symptom jag får av den första nedtrappningen... och när vi har tenta. För jag har också bestämt att jag inte ska börja med Buspiron förrän efter tentan. Att sitta och skriva en tenta när jag precis har börjat med en ny medicin vore som att be om att få bli underkänd.

Här och där på olika forum har jag läst om människor som har blivit ordentligt dåliga när de har slutat med Remeron (Mirtazapin). Men jag har också läst om några som har klarat det utan problem.

Jag har redan hunnit påbörja min nedtrappning. Eftersom det är så pass tidigt vet jag inte om de symptom (svettningar, frossa, ångest spänningar) som jag kände igår är ett resultat av det, av mina förväntningar på att det kommer att bli en riktig mardröm eller om det helt enkelt är vanliga ångestsymptom. Trots allt var jag inte särskilt stabil innan heller. Då hade jag ju inte behövt byta!

Jag är livrädd för vad som komma kan. Detta får jag klara ganska mycket på egen hand, även om jag kan ringa terapeuten ungefär när som helst. Men det finns ingen jag kan ringa och säga: "Du, jag har sådan djä-ulsk ångest. Kan du komma över?"

Mina föräldrar kanske. Men när jag känner så där skulle deras närvaro förmodligen mer stjälpa än hjälpa.

Jag är rädd för att tappa fotfästet, bli tvungen att hoppa av skolan kanske till och med bli inlagd, bli bortglömd. Om jag blev inlagd, skulle någon komma och hälsa på mig?

Men så inser jag att det kanske inte behöver bli så. Det känns som om jag har fått någon sorts stabilitet, trygghet inom mig på senare år. Kanske fann jag den under någon av alla sömnlösa nätter i Hässleholm? Jag trodde det var kört igen, men jag överlevde dem. Det var ett helvete, men jag överlevde. Eller tiden efter avåkningen? Alla spasmer som dök upp så fort jag slappnade av och sedan när det fysiska började lugna ner sig, alla tankar och känslor som kom fram. Ömsom förakt för andra människor eftersom de inte skulle förstå, ömsom längtan efter att någon skulle komma hit och sitta bredvid mig och klappa mig över håret. Men ingen kom (vem skulle ha kommit förresten?), och bortsett från de gånger jag ringde till terapeuten fick jag trösta mig själv. Det var förmodligen inte så bra att vara ensam så mycket under en sådan period, för det förstärkte känslan av alienation och övergivenhet på ett sätt som jag känner av än idag, men det positiva var att det visade att jag faktiskt kan klara av mycket mer än jag tror, även själv.

Jag har också så många fler tekniker att ta till nu än jag hade för tre och ett halvt år sedan när jag blev tvungen att börja med medicinen. Medveten andning, närvaro (fötternas tyngd mot marken-känslan), avslappning. Det är inte alltid det lyckas. Något dyker upp helt plötsligt och jag känner mig som fyra/sju/tretton/tjugofyra år, och/eller får för mig att jag ska dö. Men förr eller senare kommer jag tillbaks och då är det bra att ha.

Igårkväll var jag på väg till ett möte. Nervös och osäker och som så ofta annars såg jag mig själv "utifrån" - som jag tror att andra ser mig - snarare än att se inifrån och ut. Så inser jag vad jag håller på med och börjar fokusera på några Första Maj-affischer som någon satt upp på en skylt.

Idag tänkte jag gå en sväng till Stadsparken om det inte regnar för mycket. Med all säkerhet kommer jag att finna andra "objekt" att fokusera på där än mitt eget mående eller hur jag ser ut i andras ögon. Jag får bara hoppas att jag inte får så svåra utsättningsbesvär att polisen tar mig för fylleri!
----------------------------------------------------------------------------------------------------
Men att klara sig ensam i viss utsträckning är inte samma sak som att vilja vara ensam. Det är dock något som ingen i min "närhet" verkar förstå, trots mina statusuppdateringar på Facebook i stil med: "Är det någon/några som ska till Stadsparken idag som jag skulle kunna hänga på?" (Och ett liknande meddelande igårkväll, som försvann.) Inga svar, förutom ett från mig: "Eller någon som ska göra något annat?"

Vid närmare eftertanke vet jag inte om jag går till Stadsparken. Jag vet inte om jag orkar se på alla de andras gemenskap.

Mål och delmål

2010-04-20T13:29:00.000-07:00

Tisdag 20 April 2010, 22:27

Jag var hos en KBT-terapeut idag. Jag går fortfarande kvar hos min gamla terapeut och pratar, men med den nya ska jag jobba med sväljsvårigheterna, enbart.

Aftonbladet har en artikel om människors vanligaste livsmål. "Meningen med livet" står det i rubriken, men jag undrar om det verkligen är så de menar, alltså "det är därför jag lever". Eller om det helt enkelt är som det står senare i texten: mål, önskningar. För mig är det en viss skillnad. För jag upplever inte att själva meningen med mitt liv är att bli kvitt sväljsvårigheterna och mina andra ångestrelaterade besvär. Däremot är det önskningar och mål, ganska stora sådana. För når jag dessa mål kan jag lättare göra andra saker, sådant som jag verkligen drömmer om. För hur gärna jag än vill bli... frisk, eller fri är kanske ett bättre ord, så var det inte precis det jag drömde om när jag var liten. Att, "ja, det är det jag ska lägga min energi på när jag blir stor, kämpa för att bli frisk!" Från en ångestproblematik jag inte ens ville ha.

Men nu blev det så och jag gör mitt bästa för att "bli av" med den. När det gäller sväljsvårigheterna är det dels för att kunna få en mer varierad kosthållning och kunna äta maträtter jag längtar efter. Men också för att kunna uppnå andra mål. Hur mycket enklare vore det inte att åka ut och resa om jag slapp släpa på en massa tunga näringsdrycker? Och hur mycket trevligare vore det inte om jag slapp gå omkring och oroa mig för att det skulle bli värre, att jag skulle hamna på akuten igen? Bara en sådan sak som att kunna känna mig trygg med mig själv och mitt ätande, det är nog det jag längtar allra mest efter. Jag har egentligen inte så mycket emot att äta mina måltider på hotellet när jag är utomlands, men jag vill slippa den där ständiga oron om huruvida jag kommer att kunna få i mig det jag väljer att äta eller ej!

När det gäller de andra problemen, bl.a. ångesten för att vara ute bland folk, skulle ett tillfrisknande från dem öppna minst lika många dörrar. (Exakt hur detta ska gå till vet jag dock inte i nuläget.) Mest av allt vill jag nog hitta ett sammanhang där jag kan känna mig hemma.

När farfar stoppade strumpor

2010-04-08T04:09:00.000-07:00

Torsdag 8 April 2010, 13:07

Vi slutade tidigare idag, så jag gick på en liten utflykt till Botaniska Trädgården. Det var en perfekt tid, vackert väder och lagom mycket folk, inte så få att jag kände mig otrygg men inte heller så många att jag blev irriterad. När jag sedan kom hem upptäckte jag för kanske femte gången på mindre än en vecka att det hade gått hål på en av strumporna. Kanske är det så att jag köpte några av strumporna på samma gång i storpack, så att de därför går sönder samtidigt, men när jag tänker efter har det nog varit några olika sorter och tjocklekar. Det är ganska irriterande och ibland även pinsamt. Jag var i en skoaffär förra veckan och när jag tog av skorna jag hade provat upptäckte jag att det även då hade gått hål på en av strumporna.

Nuförtiden misstänker jag att många slänger sina trasiga strumpor. Hade det bara varit en strumpa då och en annan då hade jag förmodligen lagat dem, om de var hela i övrigt. Men nu formligen väller de över mig och jag har mycket skolarbete att göra som jag egentligen redan borde ha gjort. Kanske lägger jag undan dem och tar itu med dem i sommar. Eller skickar hem dem till mamma. Att bara slänga dem ger mig nämligen dåligt samvete. Ett av de få minnen jag har av min farfar från tiden när han var frisk var hur han satt i en av fåtöljerna hemma i deras TV-rum och stoppade strumpor. Jag har för mig att han hade någon speciell sak under, som han trädde dem på. Visst, han var pensionär på den tiden, så han hade väl gott om tid, men han var också (som jag minns det) enormt sparsam.

Fast kanske hade han inte lika besvärliga tår som jag, som snabbt borrar hål allt tyg som kommer i deras väg - strumpor som tygskor?

Ångestattacker och kyrkobesök

2010-03-20T01:22:00.000-07:00

Lördag 20 Mars 2010, 09:22

Jag har haft någon sorts svacka med mängder av ångestattacker, och det har jag väl egentligen fortfarande. Som jag tror att jag nämnde tidigare känns det svårt att skriva om sådana saker nu när jag inte är anonym, dessutom är jag inte längre så pigg på att "vältra mig i eländet". Och så en annan sak: Jag har börjat söka sommarjobb. Tänk om mina potentiella arbetsgivare skulle komma in här och läsa!

I så fall hoppas jag att de tänker på att jag säkert inte är den enda sökande som har problem, även om alla inte lär vara lika öppna om dem på internet eller ens IRL, och kanske inte ens vill erkänna det för sig själva förrän den dag de blir långtidssjukskrivna. När det gäller min arbetsförmåga tror jag till och med att jag kan ha en fördel på lång sikt, för vid detta laget vet jag ganska bra hur jag fungerar och kan förhoppningsvis mota Olle i grind, eller i alla fall ta mig upp igen.

Jag skrev i mitt personliga brev att jag har utvecklats på senare år, blivit modigare, och det är sant, trots min svacka. För kanske tre år sedan vet jag inte om jag ens hade kunnat drömma om att ge mig ut ensam efter nio på kvällen, speciellt inte under en period när jag mådde som jag gör just nu! Det var dock just vad jag gjorde igårkväll. Jag tog bussen till kyrkan (nattkyrkan), stannade i ca en och en halv timme och kom hem någon gång vid halv tolv.

På det stora hela var det ganska trevligt. Det var fridfullt att sitta där inne och titta på ljusen, lyssna på musiken, på prästen eller stundtals bara sitta och tänka. Jag tycker om att vara bland folk, trots obehaget. Jag tycker om att se att jag överlever de där jobbiga känslorna som kommer över mig ibland och som gör att jag egentligen bara skulle vilja springa ut, vilket förstås vore helt okej det med (faktiskt vore det en större bedrift än att sitta kvar och lida i tysthet, eftersom jag är rädd för att göra bort mig). Jag tycker om när jag klarar av att lugna ner mig, eller om jag inte klarar av det, hitta fram till den där acceptansen och känna att det är helt okej att må så här. Att jag kan älska mig själv och att Gud älskar mig. Alla människor i min omgivning kanske inte älskar mig visserligen, men det får gå ändå. Häromdagen, innan jag gick hemifrån till en föreläsning insåg jag hur absurd den där rädslan för att få en attack ute bland folk faktiskt är. Det är förstås obehagligt, men det är ju knappast något brott jag begår! Inte heller är det det minsta skamligt. Bara nervsystemet som gör sitt jobb - överlevnad. Dock ibland i fel situationer.

Kapitel

2010-02-19T11:35:00.000-08:00

Fredag 19 Februari 2010, 20:35

Jag valde att byta namn på bloggen, något jag hade funderat på av och till under en tid, men utan att lyckas komma på något bra att ersätta Neurotiker i Skåne med. Men så tänkte jag att varför inte SkaaneQueer, det namn jag har i adressen till bloggen och som jag även använder till min videoblogg? Jag är väl egentligen inte så mycket mindre neurotisk än förut, men jag är så mycket mer än det. I och för sig är jag så mycket mer än queer också, men det kändes ändå bra med ett byte.

Jag valde att stava Skåne med aa av den enkla anledningen att å förmodligen inte hade gått att använda i adressen här på Blogspot. Jag testade visserligen aldrig, men så är jag inte heller så förtjust i bokstaven Å. Och att stava med bara ett A fick ordet att se närmast stympat ut. Idag när jag skulle skriva in bloggens nya titel testade jag däremot att kalla den för SkåneQueer, men det såg bara konstigt ut.

På Wikipedia kan man förresten läsa mer om turerna kring Å respektive AA i både svenskan och danskan.

På tal om Skåne: Jag har äntligen fått svar från Skånetrafiken angående avåkningen. Ett par veckor efter ringde jag både dem och entreprenören, eftersom de inte hade svarat på mitt mail, fick till svar att de hade bälten, tänkte att det måste varit jag som inte hade tittat tillräckligt noga när jag satte mig, och såg det som ett ganska avslutat kapitel. Nu fick jag veta per mail att eftersom den vanliga bussen (med bälten) var på service, så var bussen som jag åkte med den dagen en reservbuss, och i den fanns det faktiskt inte några bälten.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka, om jag ska vara glad för att jag fick veta det nu eller arg för att jag inte fick veta det tidigare? Men hursomhelst, nu ska väl förhoppningsvis det här kapitlet vara avslutat på riktigt.

Överhuvudtaget verkar det vara många "kapitel" som har avslutats på senare tid. I vissa av fallen - som när det gäller relationer - känner jag snarare sorg än lättnad, även om det på sätt och vis känns bra att jag har markerat att någonting inte var okej.

Jag har tagit min tillflykt till filmer och serier - nu i Februari kom både filmen Flickan och TV-serien Flickan vid stenbänken ut på DVD. Jag hade längtat efter att se dem båda och jag blev verkligen inte besviken!

Även den här helgen skulle jag behöva några bra filmer. Nu mår jag visserligen ganska bra psykiskt, men jag har en förkylning i kroppen som aldrig bryter ut på riktigt.

Räkna aldrig med någon annan än dig själv

2010-02-10T12:47:00.000-08:00

Onsdag 10 Februari 2010, 21:47

När jag åkte till London för snart ett år sedan hade jag i stort sett bara mig själv att räkna med. Jag hade ingen reseledare att vända mig till om något skulle strula, utan fick förlita mig på att människorna på gatan var vänliga nog att hjälpa mig om jag skulle gå vilse. Vilket de också var. Jag hade i och för sig mina föräldrar hemma i Sverige att ringa till om något skulle gå fruktansvärt fel, men våra samtal kom nog till största delen att handla om att jo, jag hade redan kommit fram till hotellet, och ja, jag hittade dit den här dagen också. Det skedde inga större missöden och jag hade till och med ganska trevligt.

När jag åkte till Kreta i somras var det charter, med reseledare och allt, men redan från första dagen gick det fel. Största delen av veckan tillbringade jag på hotellrummet, på telefon med antingen terapeuten eller mina föräldrar. Ett par gånger åkte jag dock in till Chania på egen hand och det uppstod inga större problem, mer än att jag råkade stiga av vid fel hållplats på vägen hem. Än idag fattar jag inte att jag inte bröt ihop fullständigt, men kanske var det helt enkelt för att det var mitt eget fel. Hade jag åkt på någon organiserad utflykt och reseledarna hade släppt av där utanför byn hade jag nog känt mig hemskt övergiven och besviken.

Hösten 2008 var jag på väg till en cafékväll hos RFSL i Malmö, men lyckades inte hitta dit. Det kändes surt att jag hade tagit tåget dit och gett mig ut i mörkret för att leta efter deras lokal, i hopp om något slags socialt liv.

Det var dock ingenting i jämförelse med den besvikelse jag känner när jag räknar med att i sällskap med andra människor ta mig till en ny plats, och sedan blir stående ensam. Tack och lov med mobiltelefonen i hand, och mina föräldrar bara ett samtal bort, som med hjälp av internet och karta kan hjälpa mig att hitta vägen. Men i min ålder börjar detta kännas en aning genant.

Nej, jag kanske inte blir eremit, men i fortsättningen när jag ska iväg någonstans tar jag karta och kompass.

The Riddle

2010-01-30T15:30:00.000-08:00

Söndag 31 Januari 2010, 00:30

Det första jag läste när jag började på universitetet var en kurs i arkeologi. Det är intressant att fundera över exakt vad som fick mig att känna en sådan dragning till detta ämne. Jag gick ett år på kursen, men lyckades inte ta många poäng andra terminen, dels p.g.a. att jag hade svårt för den akademiska litteraturen, men ironiskt nog också för att mitt eget förflutna kom i vägen.

Det verkar vara så att jag mår bra att få klarhet i saker och ting. Jag gjorde mitt bästa efter avåkningen för att få svar på de frågor jag hade, och trots någon "attack" varannan dag känns det ändå som ett relativt avslutat kapitel, som kommer att klinga av med tiden. Som det känns just nu finns det inte mycket mer att "gräva upp", som kommer att ligga kvar i något av mina, vad kallades det?... tidslager för att orsaka ännu svårare besvär i framtiden.

När det gäller saker som hände när jag var yngre känns det betydligt svårare att få klarhet. På senare tid har jag haft drömmar om att söka. Jag har sprungit i trappor, stått framför stängda dörrar, rest och bott på hotell i främmande städer och botaniserat bland gamla Super 8- såväl som VHS-filmer för att försöka hitta svaret på min fråga.

I vaket tillstånd har jag de två senaste somrarna gjort ett par besök på universitetsbiblioteket för att titta på mikrofilmade tidningar, även det efter drömmar som har att göra med samma händelse.

Häromnatten när jag drömde sprang jag omkring lika förtvivlat som om det var ett motgift mot något dödligt ormbett jag var på jakt efter. "Om jag får veta exakt vad som hände finner jag lösningen till sväljsvårigheterna. Det var detta som startade allt, som la grunden!" tänkte jag.

Den senaste tiden har mina matvanor varit sämre än på länge. Jag har känt mig otrygg och spänd och det påverkar självklart sväljsvårigheterna negativt.

Huruvida det är sant eller inte att det som hände då la grunden vet jag inte, men det verkar inte helt otroligt, speciellt inte efter den pusselbit som jag fick idag. Det var egentligen lite mer än jag ville veta, men om jag ska må bra i längden känns det ändå som om jag måste få veta. Den skam jag kände idag lär inte vara något mot den jag kände som liten.

Folk säger att för att kunna skapa storverk måste man ha sina demoner. Det kan nog stämma. Jag lär inte skapa några storverk kring avåkningen med bussen. I nuläget känner jag inte så mycket behov av diverse kreativa utsvävningar för att bearbeta det. När det gäller det som hände när jag var liten har jag redan varit ganska produktiv. Det har varit nödvändigt. Men jag lever hellre ett fungerande liv än blir en stor konstnär/artist/författare (med det ständiga hotet hängande över mig om att mina psykosomatiska besvär ska ta över så mycket att jag inte får leva alls).

Det låter förmodligen som om jag talar i gåtor. När jag var liten fanns det en låt som hette The Riddle. Jag hade helt glömt bort den, tills jag hörde den igen för ett eller två år sedan och mindes hur fascinerad den hade gjort mig.

Jag upptäckte precis att klockan är över ett på natten. Jag hade helt glömt bort att ta min medicin, min sömn blir rubbad och jag är rädd att jag kommer att få ännu mer skrämmande drömmar. Det kanske låter naivt, men nu börjar jag ändå se en lösning, kunna tänka mig att jag en dag kommer att kunna klara mig utan mediciner.

"Förstånd att inse skillnaden"

2010-01-28T13:42:00.000-08:00

Torsdag 28 Januari 2010, 22:42

Jag skulle iväg på ett möte ikväll och tog bussen, något som jag gärna gör när det är slirigt på trottoarerna. Visserligen känns det inte särskilt säkert att åka buss heller, men eftersom det dessutom var mörkt kändes det som det bästa alternativet.

Bredvid mig stod en pappa och hans son, som uppenbarligen också var på väg någonstans. "Vi blir sena", klagade pojken. "Ja, men det är inget vi kan göra något åt nu", svarade fadern lugnt.

Vilken sund attityd att överföra till sitt barn! För det var ju sant. Nu var situationen som den var, bussen var sen och ingen av oss kunde ändra på det. Dessutom ser jag hellre att bussarna kör för sakta i detta väglaget och blir försenade, än att de kör av vägen, vilket antagligen hade fått ännu värre konsekvenser med tanke på att detta är en stad med mer trafik och dessutom trottoarer med folk.

Hade det varit ljust och bättre väder hade det förstås varit bra att veta om den var mycket sen, så att jag hade kunnat överväga om jag skulle gå till mötet istället, men nu var det ju inte heller på det viset. Det är annars i sådana situationer jag blir frustrerad. Samma sak om jag åker tåg. Stannar tåget mitt emellan två stationer finns det inte mycket mer att göra än att vänta, att acceptera. Blir vi däremot fast i exempelvis Vinslöv eller Höör - där mina föräldrar i något riktigt nödfall skulle kunna hämta mig och köra mig dit jag ska - och informationen om hur länge tågstoppet beräknas vara dessutom är bristfällig är det svårt för mig att bestämma hur jag ska välja att handla, vilket leder till att situationen blir enormt frustrerande.

Liknande frustrationer känner jag inför mig själv och mina problem. Jag har läst en del självhjälpsböcker om ämnen som acceptans och DBT (där också detta med acceptans finns med). Att det inte blev så "lyckat" på mötet ikväll, att jag mest satt tyst, har jag numera inga större problem med att acceptera. Det leder ingen vart att gå igång med "vad de måste tycka du är tråkig när du bara satt där utan att säga något". Men frågan är om jag helt enkelt ska acceptera att jag har en tendens att bli tyst i större sällskap, eller om jag ska jobba för att ändra det. Att jag inte föddes osäker har jag redan konstaterat. En gång i tiden hade jag potential att ge utlopp för den extrovert som jag tror att jag egentligen är, innerst inne. Jag föddes inte heller med ångest, det är diverse händelser som har gjort att jag utvecklade den. Kanske skulle jag kunna kasta av min introverta förklädnad, kanske skulle jag kunna bli fri från ångesten (den ohälsosamma), men ibland undrar jag om det inte har gått lite för långt för att jag ska kunna bli den jag en gång i tiden hade möjlighet att utvecklats till. Det sägs i Sinnesrobönen att man ska acceptera det man inte kan förändra och förändra det man kan, men det verkar inte som om jag har så mycket förstånd att jag kan inse skillnaden. Det gör mig mer frustrerad än alla försenade bussar och tåg tillsammans.

Något som jag kan acceptera är att, ja, jag satt tyst på mötet ikväll, så här är det just nu och det har blivit så p.g.a. händelser som jag inte heller kan göra något åt så här i efterhand. Men hur mycket kraft ska jag lägga ner på att försöka minska den negativa inverkan de hade på mig?

Det viktiga

2010-01-21T14:02:00.000-08:00

Torsdag 21 Januari 2010, 23:02

Många gånger under den senaste månaden har mina muskler dragits samman sådär som de gjorde när bussen körde av vägen och mot den där skylten. Men även något betydligt positivare från den händelsen återkommer då och då, något som jag gärna frammanar med vilje. Tanken och känslan av att: Jag måste bli snällare mot mig själv. Det kunde ha tagit slut här.

Det kan ta slut när som helst. Och jag har inte lust att slösa mitt liv på att oroa mig över vad folk ska tycka. Självklart är det bra att försöka vara trevligt mot andra, att göra sitt bästa. Men allt det där andra, det onödiga, som många gånger dessutom förmodligen hindrar mig från att vara trevlig mot folk eftersom jag blir så självcentrerad. Att jag undanhåller så mycket för mig själv, håller mig undan från folk, bara för att jag är rädd för att göra något konstigt. All tid jag har ödslat på att sedan gå igenom de där "konstiga" ögonblicken i mitt huvud fastän det är helt bortkastat. (Det finns viktigare, trevligare saker att lägga sin energi på). Och fastän det kanske ändå till största delen gick bra! Och även de gånger när ett möte med människor ändå har gått rent åt helvete, så får jag inte glömma det viktigaste: Jag gick ju dit!

Och fler funderingar i min videoblogg över detta med att acceptera:

... och bli accepterad:

Vloggen

2010-01-16T01:01:00.000-08:00

Lördag 16 Januari 2010, 10:01

Efter att jag hade skrivit mitt senaste inlägg gjorde jag slag i saken, satte mig framför kameran och började prata. Det slår mig nu så här en vecka senare att detta är just vad jag behöver göra just nu. Det har blivit som en sorts terapi, för att dels få ur mig mina tankar om det som har hänt den senaste tiden, och dels för att försöka försöka skapa någon slags ordning när det gäller funderingarna över min identitet.

När jag skriver blir det så genomtänkt. Ibland kan jag fastna i funderingar som "ska jag använda det, eller det, eller det ordet". När jag har pratat har jag ibland upptäckt att det jag har sagt inte har varit så genomtänkt, att jag har använt ord som jag inte har varit så nöjd med och inte fått sagt exakt vad jag ville. Ibland har jag lagt till någon textkommentar för att förtydliga, och har det varit rent bedrövligt har det till och med hänt att jag har tagit det igen. Oftast låter jag det dock vara, och förhoppningsvis har folk förståelse för att ordvalet inte blir lika perfekt när man pratar som när man skriver.

Så här är mitt första, ganska halvtaskiga försök till vloggande (övriga finns på min sida på YouTube):

Tankar

2010-01-09T08:42:00.000-08:00

Lördag 9 Januari 2009, 17:42

Jag har mängder med tankar och ungefär lika mycket som jag borde göra istället för att tänka, i och med att vi har tenta om mindre än en vecka.

Eftersom jag inte är anonym längre tar det emot att lägga ut allt här. En del av mina närmast anhöriga har hittat bloggen, ja, kanske fler än jag tror. Visserligen har jag kvar många inlägg från den tiden då jag var mer anonym, men det är annorlunda att berätta om vad jag har för mig just nu.

Jag var hos läkaren igår för att kolla EKG. Jag har haft hjärtflimmer nästan dagligen i ca tre veckor och tänkte att det var bäst att kolla upp. De kunde också se något oregelbundet slag, så antagligen är det inte bara så att jag inbillar mig, men det var som tur var ingen farligt.

De senaste dagarna har jag kommit igång med att öva på annat än Julsånger, låtar som bättre passar mitt humör. Jag har inte lyckats skriva någon ny text sedan i höstas, men även sånger som jag har skrivit tidigare, till och med sådana som handlar om sådant som hände för flera år sedan, beskriver på ett ganska träffsäkert sätt de känslor som jag har gått omkring med den senaste tiden. Det känns bra att kunna uttrycka det.

Jag kollar även en hel del på sådant som andra lägger ut på YouTube, dock inte sånger, utan snarare videodagböcker eller dokumentärer där de berättar om sig själva och sina liv. Vissa av dem har funderingar som jag kan känna igen mig i, och även det är en skön känsla.

Då och då har jag funderat på att börja videoblogga själv, men förmodligen skulle det mest bli en massa nervöst svammel, ”och eeh…”, och pinsam tystnad. Dessutom blir jag så stel framför kameran, och mitt ansikte blir alltmer grisrosa ju mer jag redigerar och komprimerar, speciellt om jag har spelat in på kvällstid. När jag spelade in dysfagidokumentären t.ex. har jag för mig att jag hade skrivit ner stödord på ett papper, och när jag spelade in videodagboken från Kreta hade jag i alla fall någon idé i huvudet innan jag satte igång kameran. Dessutom var det bara korta stunder i taget, som jag sedan klippte ihop.

Å andra sidan skulle jag kanske bli bättre på det efter ett tag. I och med att jag mest sitter ensam har jag inte så stora möjligheter att öva på att uttrycka mig muntligt.

Det börjar bli dags att återvända till tentaläsningen, men jag är rädd att jag inte kommer att få så mycket läst ens om jag stänger av datorn. Kanske skulle jag istället försöka uttrycka de där tankarna som stör mig på grekiska, och slå två flugor i en smäll? Vem vet, en dag kanske jag blir så duktig att jag till och med kan göra en videodagbok på grekiska?

Ljusning

2010-01-05T02:00:00.000-08:00

Tisdag 5 Januari 2009, 11:00

Saker och ting börjar kännas en aning bättre.

Jag har skickat in uppsatsen och även om jag inte vet ifall den blir godkänd vet jag att jag har gjort mitt bästa.

Jag har pratat med terapeuten om avåkningen och kontaktat Skånetrafiken och Thygessons Bussar (som tydligen är det bolag som kör från Hässleholm till Hästveda och Osby) för att få svar på mina frågor. Förklaringen jag fick till det som hände var väglaget. Även om det fortfarande finns en del som känns oklart (de säger att de har bälten i sina bussar, men jag fattar inte att jag inte lyckades hitta något där jag satt) har jag gjort mitt bästa för att ta reda på det. Och sagt vad jag ville ha sagt.

För att få mer socialt liv än bara föreläsningarna har jag anmält mig till två kvällskurser och hoppas på att åtminstone någon av dem ska starta den här terminen, samt skickat iväg ett mail till en grupp för personer som jag eventuellt kan ha något gemensamt med, för att få veta om de har någon verksamhet här nere i Skåne.

Jag måste vara helt bakom

2009-12-30T09:31:00.000-08:00

Onsdag 30 December 2009, 18:31

Jag känner mig helt bakom när jag läser listan över årets nyord. Jag har varit så djupt nere i svininfluensagyttjan eller upptagen med att sprita händerna att jag har missat största delen av orden. Fast könskonträr, stjärnfamilj och twittra kände jag visserligen till också.

I övrigt står jag som ett frågetecken. Det är inte bara orden som är obekanta, utan i många fall också själva företeelserna som de beskriver. Det var särskilt ett ord som höll på att få mig att sätta näringsdrycken i halsen av förvåning: fröbomba??

Prästens lilla råka: Mitt 00-tal (och mitt 2009)

2009-12-29T12:10:00.000-08:00

Tisdag 29 December 2009, 21:10

Det nya året har jag inga förväntningar på, jag vet bättre. Det gäller bara att försöka göra så gott jag kan.

Ja, så lät det för snart ett år sedan.

Jag brukar nog inte skriva någon sammanfattning över året som gått här i bloggen vid Nyår, men eftersom det här året både har varit så positivt (att våga resa ensam till London och Kreta, allt jobb för att acceptera mig själv som börjar ge resultat) och negativt (svininfluensan och all ångest, en enorm ensamhet, avåkningen och ännu fler jobbiga känslor) på olika sätt funderade jag på att göra det. Men så kom jag in på SvD:s hemsida igår i ett annat ärende och fick syn på en artikel om det årtionde som vi nu lämnar. Kanske borde jag också sammanfatta mer än bara 2009?

Jag tänker inte ta det i någon kronologisk ordning, bara fundera fritt och se vart det leder.

Jag satt och lekte med min presentation på Facebook häromdagen, försökte hitta ytterligare ord för att beskriva vem jag är: Neurotiker, hobbyvokalist, vattuman, queer, demivegetarian, dysfagiker, bloggare, skåning (med norrbottniskt och småländskt påbrå), fågelälskare, sökare, student… Mycket av det där var jag redan för tio år sedan, ja inte bloggare (fast jag skrev nog dagbok på Lunarstorm - eller nej, det var kanske först hösten 2000 som jag började?) och det där demi- var kanske just då lakto-ovo. Queer kommer jag inte ihåg om jag identifierade mig som då (bisexuell däremot), men jag hade allt vissa queera tendenser. Den Nyårsaftonen när vi gav oss ut på stan (Kalmar) för att fira in år 2000 har jag för mig att jag stoppade in mitt hår i mössan/hatten och hoppades att folk på stan skulle tro att jag var kille… Och student, tja, fast den tiden var jag snarare gymnasieelev. Hobbyvokalismen låg på hyllan några år p.g.a. scenskräck, fast jag sjöng ju fortfarande hemma.

Jag skulle tro att ni som gick med mig på Jacobsskolan kommer ihåg mig som en ganska bitter person, med en latent aggressivitet som bubblade upp då och då? Den där bitterheten har jag fortfarande inom mig - bara för några timmar sedan skickade jag iväg ett mail till ett visst företag - även om jag själv nog tycker att mina ljusa sidor tar en betydligt större plats nu än de gjorde då.

Så på många sätt är jag fortfarande densamma som så. Bara en sådan sak som att jag har bytt namn sedan millennieskiftet gör - hur paradoxalt det än låter - att jag är som jag var då. Det var ju något som jag drömde om! Ofta tänker jag på mig själv som svag, skör, ungefär som en insekt som vem som helst skulle kunna krossa under sin sko. Det är nog sant i vissa avseenden. Men på andra sätt är jag så seg, så tjurskallig! Och fortfarande så förvirrad. Kanske till och med mer förvirrad än jag var då.

Men ändå finns det saker som har förändrats sedan Millennieskiftet. Jag har flyttat hemifrån, först från mina föräldrar hemma i byn, och sedan mer på riktigt, från Hässleholm till Lund. Jag har blivit betydligt mer självständig. I år har jag rest utomlands, själv, två gånger. På senare tid har saker och ting stagnerat, eller till och med tagit några rejäla kliv tillbaka. Men livet får väl lov att vara så, så länge dikena inte är alltför djupa och man inte hittar på några dumma saker när man har slunkit ner där. Även om jag helst inte hade befunnit mig här är det inget jag vill dölja, möjligtvis för att inte oroa folk, och till viss del även för att inte skrämma iväg människor som känner mig nu (det var det jag menade med social status). Men definitivt inte för att personer som kände mig för si och så många år sedan ska tro att jag har blivit ”lyckad” när de någon gång tittar in här.

Just nu känner jag mig rätt stolt ändå.

Ja, det får väl vara ungefär som en färd med Prästens lilla kråka.

Livet ja. Men inte bussfärder, och inte bilfärder heller för den delen.

På tal om diken: Visste ni förresten att depression på hebreiska heter דיכאון - dikaon?

Frid?

2009-12-26T09:32:00.000-08:00

Lördag 26 December 2009, 18:32

Jag kom hem igen redan igår. Julen blev verkligen inget vidare. Bäst av allt var igårkväll när jag satte mig och tittade på en av filmerna jag fick och äntligen kunde slappna av en aning. Mycket mer Julefrid än så blir det inte i år. Nu är det uppsatsen som gäller och när den är klar är det nog dags att börja läsa till nästa tenta.

Julfirande med förhinder

2009-12-23T08:39:00.000-08:00

Onsdag 23 December 2009, 17:39

I videoklippet från förra Julen som jag postade i gårdagens inlägg var jag som sagt inte på något vidare humör. Det är jag inte nu heller. Julstämningen infann sig visserligen en stund igårkväll, med ischoklad, pepparkaksbak och paketinslagning. Så länge jag är tillräckligt aktiv går det bra. Nu är den som bortblåst.

I morse kom mamma in till mig med tidningen. På framsidan fanns en stor bild på en annan av Skånetrafikens bussar. Så har det hänt igen, denna gången i Kristianstad, med mycket värre konsekvenser än förra veckans avåkning utanför Ballingslöv.

Jag var hos psykiatern igår. Sedan i torsdagskväll förra veckan har jag haft ryckningar i kroppen när jag försöker slappna av, inte bara små utan stundtals riktiga spasmer, ungefär sådär som man har sett ibland på TV när det har handlat om människor med Creutzfeldt-Jacobs. Det har tack och lov lugnat ner sig en aning, men det vore så pinsamt om någon av släktingarna skulle se mig så, även om jag har lovat mig själv gång på gång att aldrig mer skämmas över mina problem. Läkaren trodde att det var någon sorts chock och att det skulle gå över. Tills dess får jag helt enkelt se till att spänna mig riktigt mycket när jag är bland folk.

Jag hade en fruktansvärd huvudvärk och blev tvungen att ta en tablett tidigare idag. Sedan visade det sig självklart att den alkoholfria glöggen var slut...

Och imorgon väntar möte med släkten. När jag var liten längtade jag alltid efter Julklapparna och Kalle Anka. Nu längtar jag bara efter att Julen ska vara över!

Julstök

2009-12-21T23:47:00.000-08:00

Tisdag 22 December 2009, 08:47

Filmen som jag jobbade med hann bli klar i alla fall, men jag kommer inte att lägga ut den på internet, bl.a. eftersom det är så många andra med. Däremot tänkte jag lägga ut ett litet (grovt komprimerat) videoklipp med mig själv, från förra årets Julstök.

Om jag minns rätt var jag inte i någon vidare Julstämning just då. Det är jag inte nu heller.

Granen står så grön och grann i lägenheten

2009-12-19T06:56:00.000-08:00

Lördag 19 December 2009, 15:57

Hemma hos mina föräldrar brukar vi aldrig sätta upp granen förrän kvällen innan Julafton. Undantag har möjligtvis gjorts om vi har åkt iväg tidigare än så. Men nu när jag har flyttat har jag brutit traditionen. Dessutom har jag köpt en plastgran! Amaryllisen på bilden bakom granen är nog den enda levande växt som finns i den här längenheten - i nuläget. Det syns kanske inte, men den har börjat bli svart på sidorna. Kanske inte så underligt med tanke på att jag jämt har persiennerna nere. Desto underligare var det att amaryllisen jag hade förra året levde i flera veckor efter Jul, och om jag minns rätt blommade mer än en gång, trots att den fick klara sig långa perioder utan vatten.

Ja, det finns en anledning till att bloggen har orden Skaane och Queer i adressen...

Inte väggen, men diket

2009-12-18T04:06:00.000-08:00

Fredag 18 December 2009, 13:06

Vi hade sista föreläsningen igår och jag var helt slut. "Jag klarar inte av mer stress nu, då kommer jag att gå in i väggen", tänkte jag. Eftersom jag hade en tid att passa i Hässleholm i morse åkte jag redan igår eftermiddag upp till obygden för att sova hos mina föräldrar, för att slippa oron över att tåget jag skulle åkt med skulle bli stoppat i Köpenhamn. Dum som jag var förlitade jag mig på kollektivtrafiken även när jag skulle ut till byn där de bor. Jag letade efter bälte när jag hade satt mig i bussen, men lyckades inte hitta något. Med tanke på väglaget kändes det en aning oroande, men att åka buss skulle väl i alla fall vara tryggare än att åka bil..? Buss körde och slirade största delen av färden - jag tror aldrig jag har åkt med någon som har slirat så mycket, varken buss eller bil - tills den körde ner i diket och in i en hållplatsskylt. Ingen blev skadad såvitt jag vet, och kanske 20 minuter senare kom efterföljande buss och körde oss oklanderligt vidare, med bälten.

Kanske är det dags att ni ser över däcken på era bussar? Och bältena.

Jag sov tre timmar inatt. Nu är jag så trött att jag är pigg och tänkte ta tillfället i akt för att börja Julstäda och klä granen. Och jag är framförallt så trött på allt negativt. Det har blivit så mycket tjat om sådant den senaste tiden. Jag hade tankar på att lägga bloggen på is tills dess att något trevligt händer. Jag hade tänkt berätta att jag fick VG på tentan, men var tvungen att få detta ur mig först. Jag får väl helt enkelt slänga mig över datorn en aning snabbare nästa gång det händer något kul.

Tyska Julsånger

2009-12-08T04:50:00.000-08:00

Tisdag 8 December 2009, 13:50

Jag vet inte, jag är nog mest trött. Bloggen blir kvar, kommentarsfunktionen får vara borta ett tag till. Folk får väl ha sina tankar, men just nu orkar jag inte ta del av dem, även om det aldrig var något riktigt negativt jag fick höra just här i bloggen. Jag skulle behöva bli klar med alla uppgifter, få känna åtminstone i någon vecka att det inte är något annat som jag borde göra. Nu lär det tyvärr inte bli så än på länge. Förmodligen dröjer det ända till sommaren, om jag inte lyckas få något jobb/praktik då.

Jag köpte en Julskiva förra veckan på Arken. Absolute Christmas och Mer Jul i all ära, men detta var precis vad jag behövde nu - lugn musik: Stille Nacht... Noëls allemands / German Carols - RIAS Kammerchor. Jag hade ingen aning om vad det var för låtar, mer än just Stille Nacht, men formuleringar som "Christmas songs of 19th-century Germany, with their picture-postcard Romanticism" lät lockande. En riktig fullträff.

Alla barn är inte "lägermänniskor"

2009-12-04T00:44:00.000-08:00

Fredag 4 December 2009, 09:44

Jag läser i tidningen att Magnarpskolonin ska läggas ned. Det är tydligen många som tycker det är sorgligt, men själv har jag aldrig varit någon lägermänniska. När klassen skulle åka till Magnarp i mellanstadiet vägrade jag att följa med. I högstadiet övertalade läraren mig, men då stannade jag bara en natt. Sedan var jag ”tvungen” att åka med mina föräldrar till Kalmar eftersom mormor fyllde år. Eller kanske var det morfar? Nej, jag var inte tvungen, men jag hade ännu mer huvudvärk med illamående då än jag har nu och tyckte inte om att vara hemifrån några längre perioder. Det är inte heller alla som passar för att ha folk omkring sig 24 timmar om dygnet, speciellt inte om man inte trivs så bra ihop med klassen.

Det var ändå helt okej, det dygn jag stannade. Jag tog en Bamyl på eftermiddagen innan jag åkte hemifrån och kunde känna mig relativt trygg resten av dagen. Första kvällen gick vi ut i mörkret hela klassen tillsammans med lärarna, och det var faktiskt ganska mysigt. På natten fick jag sova i ett mindre rum tillsammans med en av de andra tjejerna. Dagen efter blev det en promenad ner till havet, sedan åkte vi in till badhuset Ängelholm och efter det blev jag hämtad.

Det var förmodligen bäst så. Magnarp ska avnjutas i lagom doser. Och vad som är ”lagom” varierar från person till person.

För mycket

2009-11-29T13:15:00.000-08:00

Söndag 29 November 2009, 22:15

Tänkte ta ca fem minuter för att så kortfattat som möjligt förklara varför jag inte har varit här den senaste veckan, och varför jag inte lär skriva så mycket de närmsta veckorna heller:

Skriftligt arbete som jag knappt har börjat på, ska redovisas 10/12.
Tenta som jag knappt har hunnit läsa på till - 11/12.
Läxor som varken har med tentan eller arbetet att göra.
Armmuskler på gränsen till inflammation.
Ensamhet - nedstämdhet.
Sömnsvårigheter - trötthet - dåligt minne - inlärningssvårigheter.
Och så något trevligt - sång.

Nu skulle jag helst av allt vilja sova, för inatt sov jag 4, 5 timmar. Men nej, jag ska läsa.

Tur

2009-11-20T09:06:00.000-08:00

Fredag 20 November 2009, 18:06

Somliga dagar har man tur. När jag tänker på det var det här långt ifrån första gången. När jag kom hem upprepades ordet "idiot" envist i mitt huvud, efter att jag råkat ge en kvinna en felaktig vägbeskrivning (hon skulle till stationen, till tåget, hoppas hon hann i tid i alla fall). Jag kommer hem, läser nyheterna och inser att min dag kunde blivit mycket värre än så här.

Idag undgick jag att vara på fel plats vid fel tillfälle.

Andra gånger har jag varit på precis rätt plats vid rätt tillfälle, eller snarare gjort precis rätt sak vid rätt tillfälle, som när jag gick hem från skolan i förtid för några veckor sedan. Jag var trött, orkade inte sätta på telefonen direkt utan satte mig och ritade i lugn och ro. Hade jag gått hem ca en och en halv timme senare, när vi egentligen slutade, hade jag förmodligen behövt minst lika mycket tid i lugn och ro, och meddelandet på min telefonsvarare hade inte blivit avlyssnat förrän det var för sent. Min dag hade fortskridit i samma anda som den började.

Nej, ikväll lär inte jag gråta över någon spilld mjölk.

Förkylning - alla sångares fasa?

2009-11-19T05:28:00.000-08:00

Torsdag 19 November 2009, 14:28

Nu börjar det närma sig Jul och därmed Julsånger att sjunga. Tyvärr finns det en hel del som kan sätta stopp för detta.

Plötsligt verkar alla människor bli förkylda! Förutom min vanliga bacillskräck som beror på rädslan för att bli svag och sjuk växer sig nu även den speciella vokalistbacillskräcken ännu starkare. De gånger jag har varit som mest förkyld har min sångröst varit obrukbar i tre, fyra veckor, och dessutom tar det längre tid än så att verkligen få den i form igen.

För några år sedan var jag med i en revy och vaknade samma morgon som genrepet upp med en fruktansvärd smärta i halsen. Jag plågade mig igenom både genrep och premiär även om min röst lät förfärlig. (Sedan kom Gudrun som en räddande ängel och en av föreställningarna blev inställd.) Veckan som följde höll jag mig ganska tyst, men helgen efter var rösten i ett ännu värre tillstånd - stämbanden var som inkapslade i slem. Jag var inte den enda som tyckte att jag sjöng dåligt, även andra på revyn började bli bekymrade. Tredje helgen gick det något bättre, men långt ifrån bra. Tack och lov var det bara en sång jag skulle sjunga, men ibland undrar jag om inte min medverkan i den revyn främst p.g.a. förkylningen kan ha försämrat mina chanser när det gäller att få fler framträdanden. Jag gjorde verkligen bort mig!

På senare år har ett nytt nässpray kommit ut som tar bort rinnsnuva, vilket är det som brukar försämra min livskvalitet mest när jag är förkyld. Men jag tar inte gärna nässpray i onödan eftersom det gör mig nervös och lättirriterad. Och att ta det samma dag som jag ska sjunga vore en dålig idé eftersom jag även brukar bli en aning hes av det. Dessutom finns det som sagt så många andra problem än rinnsnuva som kan sätta stopp för ett sångframträdande. Vanlig heshet som hör förkylningen till, och som sagt slemmet som verkar lägga sig på stämbanden.

Jag vet en person som fick Betapred och några till preparat när hon hade drabbats av stämbandskatarr/-inflammation precis innan ett framträdande. Det var visserligen effektivt, men kanske inte särskilt hälsosamt. Dessutom är jag rädd att Betapred skulle interagera med mina betablockerare (det låter i alla fall så på namnet), och i vilket fall som helst är det inte alltid man har turen att hitta en läkare som är beredd att skriva ut sådant. Det vanligaste rådet brukar väl vara att hålla käft.

Bästa lösningen är alltså att inte bli förkyld.

Hela hösten har jag hållit mig hyfsat frisk, fysiskt. Jag har varit ute och gått i genomsnitt 45 minuter om dagen, ibland mer, och det har väl gjort sitt. Nu när vädret har blivit sämre och rädslan för att bli smittad av svininfluensan en aning mindre tar jag allt oftare bussen om jag ska någonstans. Dessutom, är det mulet får jag ju inte lika mycket solljus som tidigare ens när jag är ute.

Idag har jag köpt hem D-vitaminer och något multivitaminpreparat med bl.a. zink, c-vitaminer och magnesium. Dessutom har jag mina Esberitox som brukar funka rätt bra, men de ger mig magbesvär. Så jag kanske lyckas stoppa förkylningen, men till priset av att jag får dras med irritabla tarmar största delen av Julmånaden.

Men de dyker väl ändå upp tillsammans med glöggen.

Skåne - Borta med vinden?

2009-11-18T10:34:00.000-08:00

Onsdag 18 November 2009, 19:34

I flera år har jag gått omkring och oroat mig för att något ska hända - att jag (eller mina närmaste) ska drabbas av något. Främst är det olika brott eller svåra sjukdomar jag tänker på, men ibland även olyckor eller bränder. Jag springer till läkaren så fort jag känner en ny knöl och fortfarande reagerar jag ganska ofta med rädsla när jag möter någon människa när jag går på en sträcka där det inte är så många andra. Det blev en aning bättre under förra hösten och den här våren. Dels för att jag började förstå det bättre och slutade anklaga mig själv, men antagligen även för att jag var ute och umgicks med folk mer än tidigare. Terapi och medicin i all ära, men utan umgänge är det nog svårt (för mig, och säkert många andra) att komma särskilt långt över vattenytan. I slutet av sommaren kom det tillbaka efter en ”incident” på stan och att jag sedan drog mig undan socialt liv p.g.a. svininfluensan gjorde det inte bättre.

Jag blir alltid lika förbannad om jag hör någon som påstår att ”alla” i Sverige går omkring med villfarelsen att ”det händer inte mig”. Men inte ens jag kan täcka alla möjliga scenarion med mina katastroftankar.

Den här terminen ska vi skriva ett eget arbete och jag hade tänkt titta närmare på den grekiska textningen av Borta med vinden. Nu har jag blivit tvungen att byta. Efter hela svininfluensagrejen (eller jag vet, vi är mitt upp i det, men för mig personligen är det värsta hotet avvärjt - tills vidare i alla fall) orkar jag inte titta på filmer som på något sätt handlar om katastrofer med samhällskollaps. Blir jag tvungen att än en gång höra Ashley (eller om det var Rhett?) säga ”the end of our world as we know it” kommer jag att kräkas. Tidigare var den en av mina favoritfilmer. Även om jag redan innan kände det som om jag gick omkring i ständig katastrofberedskap har något uppenbarligen förändrats.

I morse blev jag panikslagen när jag läste att en storm väntades dra in över Skåne. Även om stormvarningar har känts en aning mer oroande efter Gudrun har det aldrig känts så här.

Jag fattar det inte riktigt. En stor del av min barndom tillbringades mörker. Så fort det blåste lite föll något träd över någon av ledningarna. Det var så illa att vi kallade elbolaget för Blinkedal. (Numera har de dock bättrat sig.) Visst var det störande när man ville se på TV, men ibland tror jag att jag till och med tyckte det var en aning mysigt.

Nu när jag sitter här och lyssnar på vinden utanför fönstret känner jag inget annat än obehag och en längtan efter att det ska lugna sig. Än så länge har jag både el (fast jag tyckte det blinkade nyss, och tydligen är delar av Lund strömlösa) och tillgång till internet och ifall strömmen skulle gå har jag både ficklampor, batteridrivna ljus och stearinljus. Jag skulle till och med kunna använda datorn, även om internet inte skulle funka. Jag bor i en (med mina mått mätt) stor stad. Om elen skulle gå skulle den förmodligen komma tillbaka snabbare här än hemma hos mina föräldrar. (Emellertid fick de tillbaks den fortare än många andra hemma i hålan efter Gudrun.)

Men om strömavbrottet av någon anledning skulle bli långvarit skulle jag mycket hellre varit hos mina föräldrar ute på landet än här i min lägenhet. Det skulle gå att överleva på ett helt annat sätt där. Och framförallt är jag inte så pigg på att vara ensam.

Stunder som denna önskar jag att jag bodde i ett kollektiv, eller i alla fall hade en viss gemenskap med grannarna (mer än genom gruppen på Facebook som jag gick med i för några veckor sedan). Men skulle någon av dem ringa på skulle jag väl inte våga öppna, eller ens gå till dörren för att se efter vem det var (jag känner ändå inte igen dem).

Häromkvällen tittade jag en stund på ett program om mardrömmar på TV. Det var någon som trodde att vi hade dem för att vara förberedda, för att kunna överleva. Kanske är det just detta som alla katastrofdrömmar under hösten har förberett mig för? Tja, fast framförallt vill de nog säga mig något. ”Ge dig ut och socialisera med folk!”

Djur som "ingen" gillar

2009-11-17T09:16:00.000-08:00

Tisdag 17 November 2009, 18:16

Häromdagen när jag var ute och gick gick jag förbi en flock på kanske tio vackra råkor i närheten av Sandgatan. Jag hade hjärtflimmer och mådde inte så bra just då, så det var ett välkommet avbrott av mina neurotiska tankar. Bakom, eller strax bredvid mig gick två personer som pratade engelska. De skrattade lite och jag hörde en av dem säga ”Nobody here likes them”. Kanske pratade de om något helt annat, men det är tyvärr troligt att det handlade om råkorna.

De skulle bara veta!

Då och då får jag syn på likasinnade på internet, personer som tycker om djur som de flesta andra verkar hata. För en tid sedan såg jag en person på Facebook skriva att hn hade sett en stor råtta. Jag tycker råttor är gulliga (dock är jag rädd att de blir för många eftersom risken finns att de sprider sjukdomar) och funderade på att skriva något om detta som svar. ”Måste jag alltid vara så alternativ, folk kommer att tycka att jag är helt knäpp”, tänkte jag, och lät bli. Några timmar senare såg jag att en annan person hade skrivit nästan precis det jag tänkte!

Råkor, kajor, kråkor. Jag är så nyfiken på dessa djur som jag går förbi nästan dagligen. Ett tag var det populärt med kurser i stil med ”Lär dig prata med din hund/häst/katt”. Om det går att kommunicera med dessa djur borde det rimligtvis gå att kommunicera även med kråkfåglar. Det är väl svårt att komma dem lika nära som tamdjur även om jag faktiskt har sett några på YouTube som har varit väldigt tama. Men jag skulle aldrig vilja ta i en råka med tanke på sjukdomsrisken/eventuell ohyra, och dessutom vet jag inte heller om man bör ta i fåglar, om de kanske riskerar att bli utstötta ur flocken ifall de kommer och luktar människa. Vilda djur måste få fortsätta att vara vilda. Men tänk ändå om jag kunde lära mig förstå deras språk, eller kanske till och med på något sätt få dem att förstå mig!

"Wake me up when the house is on fire"

2009-11-15T05:28:00.000-08:00

Söndag 15 November 2009, 14:28

Någon som kommer ihåg den gamla låten med Erika?

I morse fick jag ett hastigt uppvaknande strax efter klockan sex. Jag har fortfarande mardrömmar de flesta nätter - ibland handlar de om solstormar och andra gånger, som inatt, om svininfluensan. Antingen är jag mitt i förberedelserna eller så har det redan hänt. Samhället har kollapsat och eftersom andra människor antingen är farliga eller inte vill ha med mig att göra, då de redan har sina kretsar, så får jag oftast klara mig själv och försvara mig bäst jag kan.

Vanligtvis dröjer det inte länge innan jag förstår att det var just en dröm (även om känslan kan finnas kvar för att förpesta mitt humör en lång tid efteråt), men när det gäller det som hände den här morgonen vet jag fortfarande inte vad jag ska tro. Plötsligt avbröts drömmen av ett, eller möjligtvis ett och ett halvt, höga pip. Ungefär som en brandvarnare brukar låta. Jag blev smått panikslagen, men eftersom det sedan blev tyst tänkte jag att det nog var mer troligt att batteriet höll på att ta slut än att det brann. Kanske kan det även ha kommit från någon av grannarna. Ganska länge trodde jag att det var måndagsmorgon och tänkte att många därför måste ha stigit upp och funderade på om det kanske var någon som höll på att sätta i nytt batteri i sin brandvarnare. Men ljudet var egentligen så högt att det måste ha kommit från min egen lägenhet.

Om jag nu inte drömde.

"Fetare fLäsk från grisen": Jul på 80-talet

2009-11-13T08:08:00.000-08:00

Fredag 13 November 2009, 17:08

”To this day there are certain songs, that no matter where I am, the minute I hear them I get instant memory flashes.”
(Radio Days)

Jag kan inte komma ihåg att jag hade någon överdrivet musikalisk uppväxt. Visst tittade vi på Melodifestivalen och lyssnade på radioprogram som Svensktoppen. Uppenbarligen blev jag även exponerad för äldre låtar ibland, för jag har något minne av Just the Way You Are (antagligen den med Billy Joel) som luktar nystädat vardagsrum (eller lekrum, som det hette då) en lördagsförmiddag, och jag kommer också ihåg att jag hörde I Will Survive med Gloria Gaynor, fast det känns som om det var hos dagmamman.

Det var dock inte så att skivspelaren stod på hela tiden, men ibland så. Jag kan se vår dåvarande katt ligga i min orangea favoritfåtölj medan mamma spelade någon av Lars Roos Örongodisskivor, och ibland fick jag hjälp med att sätta på min skiva med Solstollarna, och när jag blev något äldre även Carola.

Det dröjde ända till början av 90-talet innan vi köpte CD-spelare, så musiken var inte alls lika lättillgänglig som nu.

Julmusik kan jag inte komma ihåg att jag hörde så mycket, i alla fall inte poppigare låtar. Det stod väl någon skiva med Jim Reeves där hemma i hyllan, men jag vet inte om den någonsin spelades. Därför kändes det mycket speciellt när pappa en dag la singeln Mer Jul med Adolphson och Falk på skivtallriken. Även låten var ju speciell, minst sagt, för att vara en Julsång. Ibland stod jag vid skivspelaren och såg den snurra runt. Allt var fascinerande, från spänningen i början till alla välbekanta ljud från Kalle Anka i slutet. Förmodligen kände jag även igen mig en hel del i låttexten. Julen var höjdpunkten på året och det är den väl fortfarande, även om själva Julafton inte brukar vara så trevlig numera. Det fanns bara en sak med låten som jag inte klarade av, som antingen fick mig att hålla för öronen - eller om jag inte hann - gav mig spykänslor: ”Fetare fLäsk från grisen”. När jag hörde ordet fläsk med det där tjocka L:et kunde jag riktigt känna den fetthala köttbiten i munnen och kanske även klökningen som den skulle framkalla när jag försökte svälja. Jag vill inte ha något fläsk från grisen alls, varken fett eller magert!

Singeln kom tydligen ut redan 1984 enligt Wikipedia. Mitt första minne är visserligen från just Julafton 1984, men jag skulle snarare gissa på att det var Julen ’85 jag hörde låten för första gången.

Jag, Julafton 1984

Julafton 1985

Lyx

2009-11-11T12:52:00.000-08:00

Onsdag 11 November 2009, 21:52

Det känns ungefär som när jag har varit på väg att hämta mig från en riktigt gruvlig magkatarr, av en sort jag tack och lov inte har så ofta längre. Varje litet framsteg - en aning lökpulver eller örtsalt i maten, en chokladbit - allt har varit lyx.

Nu gäller det ljud. Häromkvällen satt jag och lyssnade på radio i några timmar, i förmiddags var det Eurythmics och ikväll Mariah Carey’s Merry Christmas. Och mitt i allt inser jag att ”wow, jag kan tolerera musik igen, jag kan lyssna på vad jag vill och jag kan till och med njuta av det!”

"Borde"

2009-11-08T03:54:00.000-08:00

Söndag 8 November 2009, 12:54

Jag borde va’ glad och lättad
men ingenting är som förut

”Jag borde.” Borde känna si, borde tänka så. Finns det något mer effektivt sätt än det att stressa sig själv? Går det inte lika bra med ledsen och lättad? Eller alltihop: Glad och ledsen och lättad.

Men jag är kanske inte riktigt så ensam som jag känner mig. Om bara tre veckor är det Första Advent, vilket blir inledningen på en period då mängder av människor kommer att gå omkring och känna att deras känslor inte är riktigt som de borde.

Jag kan i alla fall trösta mig med att jag har lyckats göra ganska mycket sådant som jag borde. Jag har fått in en bättre städvana de senaste veckorna och dessutom klarat av största delen av den läxa vi har till på tisdag.

En kväll som många andra

2009-11-01T09:01:00.000-08:00

Söndag 1 November 2009, 18:01

Gårdagskvällen blev efter mycket om och men som vilken kväll som helst, och det var egentligen inte så dumt.

En stor del av fredagen och lördagen ägnade jag åt att läsa igenom olika skånska kommuners evenemangskalendrar i hopp om att hitta något. Samtidigt bevakade jag min mail i hopp om att något evenemang skulle annonseras ut på föreningens mailinglista i sista stund. (Att själv skicka ett mail för att fråga vad andra hade för sig föll mig inte in.) Under eftermiddagen kollade jag Facebook för att se om någon statusuppdatering skulle avslöja att någon annan var lika ensam som jag. När en av vännerna sedan önskade alla en trevlig Halloween och skrev om vilka planer hon hade för kvällen blev det bara för mycket och jag bestämde mig för att städa. Efter det satte jag mig en stund vid Landet Runt. När det sedan var slut var det dags att äta och diska och sedan blev det grekisk grammatik tills jag somnade (vilket inte är så svårt när det handlar om just grammatik).

Några gånger har mitt sökande på internet lett till något positivt. Hade jag inte alls brytt mig om att söka efter något bättre så hade jag fortfarande suttit i min lägenhet i Hässleholm och förmodligen inte haft några sociala erfarenheter alls. Men det är svårt att veta exakt när jag ska stänga av internet. Hur många evenemangskalendrar är det lönt att kolla igenom? När övergår den där jakten från något konstruktivt till att bli ett rent slöseri med tid som bara leder till självömkan och sedan ännu mer självömkan när jag inser hur mycket annat jag kunde ha gjort istället för att sitta vid datorn?

Överväldigande

2009-10-29T15:34:00.000-07:00

Torsdag 29 Oktober 2009, 23:34

Jag var på Malmborgs ikväll. Det är säkert mer än två månader sedan sist och det var en överväldigande känsla. De hade glögg, pepparkakor och till och med några vörtbröd framme och jag fick mig ett gott skratt. Fast själv tittar jag på Tomten är far till alla barnen året runt.

Överhuvudtaget har det varit mycket som har varit överväldigande den senaste tiden. Stundtals har det varit riktigt jobbigt - min tinnitus vill inte ge med sig och jag är förtvivlad över tanken på att den kanske har kommit för att stanna. Koncentrationen vill inte riktigt infinna sig och jag är rädd att jag inte kommer att klara av att ta terminens poäng.
Jag antar att jag får fortsätta vara tålmodig.

Men emellanåt känns livet helt okej, och någon gång till och med underbart.

Blandade känslor

2009-10-23T04:42:00.000-07:00

Fredag 23 Oktober 2009, 13:42

Det senaste dygnet har jag gått igenom de flesta känslor som finns: Ångest, trötthet, hopplöshet, glädje, panik, rädsla, lycka, oro, rastlöshet, sorg, självförakt och en enorm ensamhet. Där är jag nu. Vad kommer härnäst?

Det gör mig rädd, men hela tiden försöker jag intala mig att allt är helt normalt och acceptera mig själv som jag är.

Äntligen!

2009-10-22T11:40:00.000-07:00

Torsdag 22 Oktober 2009, 20:41

Nu är det Jul…

Det är nu nästan exakt ett år sedan jag bestämde mig för att jag måste köpa en skiva med Annie Lennox. Häromveckan när mamma var i en skivaffär bad jag henne kolla efter om de hade den hemma, och i lördags fick jag så äntligen The Annie Lennox Collection! Det där är lustigt, för somliga gånger går saker och ting så himla snabbt, som i somras när jag en tisdagskväll (tror jag) bestämde mig för att åka till Kreta, för att på lördagsmorgonen samma vecka sitta på planet på väg ner.

Men sanningen är att jag redan i somras var på väg att köpa skivan som en present till mig själv efter tentan. När jag sedan stod i skivaffären fick jag istället syn på Eurythmics Ultimate Collection, och just då var suget efter att höra Annie sjunga There Must Be An Angel en aning större än det efter Why.

Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge?

Tyvärr har jag inte orkat lyssna så mycket på den, mer än på just låtar som Why.

Överhuvudtaget har jag just nu svårt för att klara av sådan musik jag brukade gilla, eller väl egentligen fortfarande gillar, speciellt artister/grupper som Billie Holiday och The Klezmatics.

På senare tid har jag istället lyssnat mycket på Tracy Chapman. Jag köpte hennes samlingsskiva för… vad kan det vara? Ett eller två år sedan, men i början tyckte jag de flesta låtarna (förutom de få jag köpte den för) var ganska tråkiga. För några veckor sedan åkte den fram igen. Huvuddelen är lugna låtar, sjungna med en behaglig, mörk röst. Förutsägbara skulle jag kanske kunna kalla dem, i alla fall när det gäller själva musiken, men just nu är det bara positivt. Men tråkiga? Nej!

Good Morning... tinnitus?

2009-10-19T03:34:00.000-07:00

Måndag 19 Oktober 2009, 12:34

"Good Morning Heartache
You old gloomy sight
Good morning heartache
Thought we said goodbye last night"
(Higgenbotham, Drake, Fisher)

För några år sedan deltog jag med låten Good Morning Heartache i en talangtävling på Ängelholms Jazzfestival. En journalist kom fram och intervjuade mig efter att jag hade sjungit och jag gjorde ett försök att förklara varför jag hade valt just den låten och mitt förhållande till den. Det var något om att jag inte nödvändigtvis behövde tänka på olycklig kärlek när jag sjöng, utan precis vad som helst som är jobbigt här i livet. Kanske blev jag en aning felciterad, för när jag sedan läste det i tidningen lät det bara konstigt, men i vilket fall som helst hade det varit svårt att förklara sådär kortfattat.

Nu i morse kom frasen Good Morning Heartache upp i mitt huvud när min nu åter dagliga (men tack och lov inte konstanta) tinnitus kom på besök i några minuter. Även på den tiden drogs jag med tinnitus, så kanske var det just det som jag tänkte på den där dagen när jag sjöng låten. Jag kommer inte ihåg. Det kan lika gärna ha varit min värk, mina magbesvär, min ångest, mina minnen, min sorg, min ensamhet. Det är faktiskt inte ofta jag tänker på kärlek när jag sjunger, i alla fall inte den sortens kärlek som man känner när man är kär.

Sådant som återkommer, som jag har levt med under en tid. Men det kan också handla om yttre påfrestningar. Många kvällar under det senaste halvåret har jag gått till sängs med ångest över svininfluensan. De första veckorna var det inte alltid jag kom ihåg den precis när jag vaknade, men förr eller senare blev jag åter varse. Om inte innan så i alla fall när jag satte på internet eller text-TV. Good Morning Swine Flu.

Numera är det väldigt sällan vi säger ”goodbye” ens på kvällen, jag och rädslan. Det kan väl vara i genomsnitt en natt eller morgon i veckan som jag har turen att inte vakna panikslagen efter någon mardröm. Så istället får jag väl börja sjunga: ”Good Morning Nightmare, never said goodbye last night”.

Akrylfärger

2009-10-08T04:42:00.000-07:00

Torsdag 8 Oktober 2009, 13:42

Jag gick faktiskt en runda på stan idag efter föreläsningen och köpte hem Biobics, Esberitox och nya akrylfärger. De gamla är hemma hos mina föräldrar och ganska uttorkade vid detta laget. Det var i nuläget minst lika nödvändigt som att köpa hem medicin.

Jag har pratat med läraren om att jag kanske inte kommer att kunna göra allt det jag ska och att jag inte kan koncentrera mig p.g.a. svininfluensan. Det ordnar sig nog. De senaste dagarna har jag börjat gråta så fort jag har satt mig med texterna vi ska läsa. Nu tar jag en slapp eftermiddag och satsar på att må bra, så kanske jag orkar med skolarbetet ikväll.

Nervös

2009-10-05T01:40:00.000-07:00

Måndag 5 Oktober 2009, 10:40

Jag har inte skrivit så mycket de senaste dagarna och kanske kommer det att bli ganska långt mellan inläggen en tid framöver. Dels handlar det om att jag inte orkar. Det har jag väl känt av och till under den senaste tiden, men ändå, jag älskar ju att skriva och har egentligen mycket att säga. Även under perioder när mina dagar är ganska likartade finns det mycket att reagera över - det är bara att gå in på valfri tidnings hemsida. Problemet är bara att jag är nervös för precis allting numera. Jag vet att jag borde logga in på Blogger oftare, i alla fall för att kolla om jag har fått några nya kommentarer, men det är nästan en av de saker jag är som mest nervös för. Jag har aldrig fått några personangrepp här i bloggen, i alla fall inte som jag har uppfattat det. De flesta som har kommenterat har till och med varit riktigt trevliga. Ändå kan jag få hjärtklappning bara jag ska logga in och börjar kallsvettas när jag ser att det är någon kommentar som måste granskas. Så jag är ledsen, men i nuläget fegar jag helt enkelt ur och stänger av kommentarerna för allmänheten.

Men det är inte bara kommentatorsrädsla som är orsaken. Det finns andra saker som jag känner mer dragning till för tillfället, andra sätt att uttrycka mig: Musik, teckning, dans. Så kan det vara periodvis och då får jag helt enkelt ta vara på det.

Musikens kraft

2009-09-27T07:54:00.000-07:00

Söndag 27 September 2009, 16:54

Det började redan på morgonen när jag läste Sydsvenskan. På ”Personligt”-sidan fanns ett reportage om en kvinna som bl.a. jobbar som sångterapeut. ”Att sjunga är medicin för kropp och själ”, tycker hon, och jag kan inte annat än hålla med.

På sidan ”Oss emellan” skriver Lena Rosendahl om kopplingen mellan minnen och ljud, och även hon tar upp ämnet musik. Det handlar här om låten ”My Favorite Things” av Sonny Rollins, som rymmer större delen av hennes ungdom.

Några timmar senare satte jag på TV:n. Det var Landet Runt och en kvinna berättade i ett av reportagen om hur hon hade lärt sig svenska med hjälp av att slå upp orden från sångerna de sjöng i kyrkokören.

Efter Landet Runt var det reklam för ett program som skulle visas någon gång i Oktober, någonting om sång och musik, på Kunskapskanalen har jag för mig. Det verkade jätteintressant, men tyvärr glömde jag bort det exakta namnet och datumet och har inte lyckats hitta mer information om det.*

Ja, sång och musik kan ha en stor inverkan på folks liv, oavsett om man utövar det själv eller bara lyssnar. Och detta är bara de ”bevis” jag har sett idag. Det är till och med möjligt att jag har gömt bort något.

Jag vet inte om jag vågar gå så långt som att påstå att om det inte vore för sången så hade jag inte levt idag, men jag hade definitivt inte varit så ”välfungerande” som jag trots allt är. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är med sången som hjälper mig mest. Det handlar både om att jag tycker om att sjunga, och som jag har skrivit tidigare, att det ger mig något att leva för. Sången ger mig också möjlighet att identifiera mig som något mer än bara ”en med psykiska problem”. Men det är även sjungandet i sig, jag märker t.ex. hur avslappnad jag kan bli när jag har sjungit en sång. Inte minst spänningarna i halsen och svalget (som ligger bakom dysfagin) brukar lösas upp en aning.

Sången ger mig dessutom möjlighet att uttrycka känslor - ibland glädje, ibland ilska eller sorg - eller till och med påverkar känslorna. Att sjunga en låt som ”On the Sunny Side of the Street” kan göra mig glad när jag är nere. Den påminner mig om att jag har fler sidor än bara ångest, irritabilitet och ilska, nämligen: ”Sol i sinnet.”

Dansa och häng me',
sjung med oss,
låt munnen le
(Fragglarna)

Ja, le kan jag göra ibland. Men det har också hänt att jag har börjat gråta när jag har sjungit och även det måste vara tillåtet, i alla fall när jag sjunger ensam. Många gånger har även svetten runnit i floder. Det behöver inte nödvändigtvis handla om nervositet, utan kan lika gärna bero på att låten och sångupplevelsen är så stark. En aning pinsamt när jag sjunger med andra, men jag antar att även det har någon hälsosam effekt, eller i alla fall är ett bevis på hur mycket sång faktiskt kan påverka kroppen.
-----------------------------------------------------------------------

* Namnet på programmet hade uppenbarligen gått in i mitt undermedvetna. Det hette just Musikens kraft och har premiär på Kunskapskanalen den 8 Oktober, kl 21:00.

Vad pinsamt när jag trodde att jag hade kommit på en egen titel till inlägget!

Med krisen som lärare

2009-09-27T01:47:00.000-07:00

Söndag 27 September 2009, 10:47

Det jag skrev i gårdagens inlägg var inte helt sant. Jag är faktiskt bitter över svininfluensan, också. Jag är bitter över hur den kom och slog omkull allt när jag precis började få det liv som jag vill ha: Ett liv med socialt umgänge, resor (när jag nu har blivit av med flygskräcken) och heltidsstudier.

Jag går visserligen till skolan, och jag följde till och med de andra på kursen och fikade häromveckan, men det är allt. Jag kan inte bete mig så som jag hade önskat, för jag har tankarna på annat håll, eller i alla fall det där andra någonstans i bakhuvudet.

Sådana stunder är det lätt att glömma att det faktiskt skulle kunna komma någon gott ur allt detta.

Stefan Einhorn berättar idag i DN om hur en livskris för tretton år sedan fick honom att börja skriva om det han tycker är viktigt i tillvaron.

Även jag har haft mina kriser och av de flesta kan jag såhär i efterhand se att jag har lärt mig något, att de i slutändan har fått mig att ta steg i en riktning som är bra för mig.

Efter farmors död insåg jag att jag var tvungen att ta tag i mitt liv på riktigt, att jag var tvungen att prata med terapeuten för att bli hjälpt. Att det var just det där som jag inte ville prata om som jag var tvungen att ta upp, hur nervös det än gjorde mig. Sensommaren 2003, nästan precis ett år efter farmors död återupptog jag dessutom sången igen, trotsade scenskräck och huvudvärk och gav mig ner till Malmö tidigt en morgon för att sjunga Somewhere Over the Rainbow på en uttagning de hade till Sommarchansen följande år. Jag hade mått så dåligt det senaste halvåret och på något sätt tror jag att jag tänkte att ”vad är scenskräck i förhållande till allt detta?” Jag insåg också att jag behövde något mer än terapi, något att leva för, och att sången var det som hade störst potential att bli detta något.

I September 2006 hamnade jag på akuten efter att jag blivit så spänd att jag varken kunde få i mig mat eller dryck. Då, och under månaderna som följde tror jag att jag insåg hur viktigt det är att jag vågar uttrycka mina känslor även i vardagen, även ilska. Jag förstod också att jag måste söka mig utåt, att jag behövde fler människor än bara mina föräldrar att umgås med. Dock insåg jag inte hur lång tid det skulle ta och hur många svårigheter som skulle dyka upp. Och tur var väl det…

Juni 2008 höll jag på att trilla dit igen, men med hjälp av sådant som jag lärt mig 2006 kom jag igenom det utan att hamna på akuten ännu en gång. Jag lärde mig också att det finns människor jag måsta hålla ett visst avstånd till och jag lärde mig att säga ifrån när de överträdde mina gränser.

Så vad kommer då ur detta? Tja, som jag redan har konstaterat har jag börjat sjunga igen, regelbundet, något som det har varit lite si och så med under de år jag har bott i lägenhet. Den här gången var det scenskräcken inför grannarna jag var tvungen att trotsa. Jag har också insett att jag måste vara snällare mot mig själv. Jag har alltför länge varit min egen värsta plågoande, men nu måste jag upphöra med det. Att leva med ångest är tillräckligt och jag är i akut behov av stöd. Stöd kan jag visserligen få från terapeuten och läkaren på vårdcentralen, som faktiskt gör så gott de kan, men såvida jag inte söker mig till psyk för att bli inlagd är det bara jag själv (och möjligtvis Gud, fast det glömmer jag ofta) som är här med mig under dygnets alla timmar.

Flyktfågel

2009-09-26T03:05:00.000-07:00

Lördag 26 September 2009, 12:05

Idag är det Regnbågsparaden, och som jag har skrivit tidigare tänker jag inte gå. Istället sitter jag har och känner mig bitter och tycker synd om mig själv. Det var p.g.a. svininfluensaskräcken jag valde att stanna hemma, men det är inte svininfluensan som är den främsta orsaken till min självömkan och bitterhet. Jag trodde att när svininfluensan var över eller vaccinet var insprutat så skulle allt kunna fortsätta som vanligt. Jag skulle ge mig ut i ”föreningslivet” som om jag aldrig varit borta. Nu ser det ut som om jag måste söka mig till nya marker. Jag bor i Lund nu, jag flyttade hit mycket för att kunna träffa nya människor, inte människor ur mitt förflutna, inte människor som kände mig som hon den blyga. Okej, även de människor som träffar mig idag märker väl att allt inte står helt rätt till, men jag har likväl fått en ny chans.

Inte människor som såg mig bli förnedrad, som såg mig bryta ihop.

Nya marker… Medlemskap i en fågelklubb kanske inte vore så dumt trots allt.

Jag, mig, min rätt, min egen

2009-09-24T09:28:00.000-07:00

Torsdag 24 September 2009, 18:28

Som jag har skrivit tidigare har kommit igång med sången igen på senare tid, och det är nog mycket tack vare svininfluensan. Jag gör det för att jag måste, för att jag måste ha något som håller huvudet ovanför vattenytan. Inget slår känslan av att ha sjungit en stark sång som Hallelujah, My Way eller Yerushalayim shel Zahav, speciellt inte de gånger jag lyckas riktigt bra med det. Efter att några minuter tidigare ha känt mig som Den Fula Ankungen har jag förvandlats till en vacker svan. (Att jag själv föredrar kråkfåglar är en annan historia.)

Men även mina egna sånger vågar jag sjunga, trots att de oftast handlar om väldigt känsliga eller i alla fall personliga ämnen. Jag bryr mig inte längre så mycket om vad grannarna tänker när jag står och ylar ”Snälla låt mig leva”, sjunger om farfars sjukdomstid och död i cancer, om ”regressiva”(eller vad man ska kalla det) symptom, klagar på folk som väsnas på tåget, eller som nu senast, berättar om lättretlighet och koncentrationssvårigheter. Nu har jag nämligen gjort musik till dikten jag skrev förra veckan.

Jag tror det har gjort mig gott att arbeta så här mycket med den, både som dikt och som sång. För den handlar ju inte bara om mina problem, utan även om min personlighet. Att även om jag inte hade haft några förvärvade problem så hade jag kanske inte varit helt perfekt socialt, men det är okej, för egentligen, vem är perfekt? Och jag har mina starka sidor. Jag är kreativ, intelligent, känslig (ja, myntet har faktiskt två sidor). Och jag får lov att vara en aning excentrisk, en aning nördig. Hur kul är det om alla är lika? Och jag har rätt att ha konstiga(?) intressen.

Indirekt handlar låten alltså om rätten att vrida på huvudet och känna den där lyckokänslan och fascinationen inombords när jag ser någon av alla råkor som går och arbetar längs med vägen. (Jag älskar den här staden!) Den handlar om min rätt att sitta ute på balkongen på hotellet som jag bodde på när jag var på Kreta, med en tjock biologibok på grekiska i knäet och en ordlista på bordet, en rättighet som jag tyvärr inte vågade ta mig särskilt ofta av rädsla för att folk skulle tänka, tycka och tro. Den handlar om rätten att vara intresserad av judisk kultur, och av Israel, och tycka att hebreiska är världens vackraste språk (efter skånska och överkalixmål då). Att titta på allt ifrån Trollkarlen från Oz till Seinfeld med hebreisk undertext och att gå till Steimatzky's det första man gör när man kommer till London.

Den handlar om rätten att kolla på Kalle Anka på Julafton, att få hålla på åtminstone någon tradition, utan att någon anhörig försöker bortförklara det som ”symptom”.

Och den handlar om rätten att hävda att det är jag, Jinah, som gör detta, inte något ”drag av”.

Och sist men inte minst: att själv inse att jag har denna rätt. Att inse att jag är min egen. Sluta ängslas över vad föräldrarna och släktingarna ska säga, sluta ängslas över vad turisterna på balkongen mittemot tänker om mig och mina böcker nästa gång jag åker på semester.

Fristad

2009-09-19T13:01:00.000-07:00

Lördag 19 September 2009, 22:01

Just nu är Kulturnatten i full gång, men jag är inte där. Inte heller kommer jag att delta i Regnbågsfestivalen, som börjar nu i helgen och pågår till och med söndagen den 27/9. En höst som denna skulle det antagligen ta mer energi än det skulle ge. Fristad i all ära, men den fristad jag behöver just nu finner jag här hemma i mitt eget sällskap.

Det var förra veckan jag bestämde mig. Jag kom hem efter en djävulsk dag och var inte långt ifrån botten. Ångest, tillhörande självförebråelser och ännu mer ångest. Och sedan något som sa mig att jag ska klara det här. Jag ska ställa upp för mig själv oavsett. Sedan dess har jag gett mig själv det lugn och den ro jag förtjänar.

Det är inte frågan om något slackerliv. Jag går fortfarande på föreläsningarna. Faktum är att jag får mer ork över till skolarbete och andra måsten, nu när jag inte längre lägger ner timmar på att hacka på mig själv så fort något går fel.

I veckan kom rapporter om att vaccinet blir försenat. Och även idag har jag trots att det är lördag haft min beskärda del av ångest och pinsamheter. Ja, många gånger har jag varit nära sammanbrott även sedan jag bestämde mig, men det svärtar inte ner mig självbild som förr. Varför skulle det?

NPF: Diagnoser, spekulationer och forskningsfynd

2009-09-15T09:40:00.000-07:00

Tisdag 15 September 2009, 18:40

Då och då spekuleras det i vad olika kändisar - döda som levande - har, eller skulle kunnat få, för diagnoser. Jag spekulerar också, mer än jag vill erkänna. Och kanske är det lika bra att inte erkänna, just för att jag omöjligt kan veta.

Den här gången gäller det Franz Kafka. I boken ”Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina” ställs frågan om Kafka hade Aspergers syndrom.

Ja, det kan ju - som Trollhare nämner - finnas människor som finner tröst i att se att det finns personer med Asperger som har blivit framgångsrika. Jag kan själv känna det som en tröst när jag läser om kända personer med t.ex. ångestproblematik. (Eller det beror förstås på om de är levande eller döda, och när det gäller de döda, av vilken anledning de dog.)

Nu handlar det ju om just spekulationer, men ändå börjar varningsklockorna ringa när jag läser om hur det spekuleras i om vad den och den har för diagnoser, speciellt efter det som hände mig i somras. En incident jag upplevde som (ja, här finns det nästan fog för att använda ett ord som) kränkande, när det gick till så som det gjorde i mitt fall. Inte för att det är något dåligt att ha diagnosen, även om den även kan innebära stora problem. Men problem kan ju bero på så mycket. I hennes ögon var dock ingen annan förklaring än den neuropsykiatriska duglig.

Men kanske innehåller boken om Kafka alternativa förklaringar? Ja, jag borde kanske försöka läsa den, innan jag uttalar mig mer. Det får bli senare, när pandemidimmorna har lättat, och förhoppningsvis även mina svininducerade koncentrationssvårigheter.
-------------------------------------------------------------------------------

Hos många kan nog hobbydiagnostiseringar och spekulationer, såväl som riktiga feldiagnostiseringar, leda till att man bli överdrivet kritisk mot en viss inriktning, i mitt fall den neuropsykiatriska. Eller överdrivet? Jag vet inte, jag kämpar för att behålla en någorlunda balanserad syn på saken, att inte glida ner i svartvitt tänkande. Men jag är övertygad om att jag inte är den enda som blivit feldiagnostiserad med NPF. Hur många fler det gäller har jag dock inte kunskap nog att uttala mig om, det var ju en psykolog som trodde att det rörde sig om så många som hälften av alla. Kanske beror det på hur ”snäva” ramar man har för diagnosen?

Jag har även hört om folk som blivit feldiagnostiserade på andra hållet, alltså personer som egentligen har NPF, men först får andra diagnoser. Åt vilket håll feldiagnostiseringarna är flest vet jag inte heller, men det är kanske inte den viktigaste frågan. Det viktiga är egentligen vilka konsekvenser det får för individen.

Jag har alltså inte för avsikt att förkasta neuropsykiatriska diagnoser och påstå att de inte finns, definitivt inte nu efter de upptäckter det rapporterades om häromveckan när det gäller ADHD. Det vore dessutom hemskt elakt av mig mot dem som har fått diagnoser som faktiskt stämmer. Jag vill ju inte bli ”överkörd” själv, så då ska jag självklart inte göra så mot andra!

Jag skrev förresten en dikt nu idag om mina tankar angående detta med feldiagnostiseringar, hobbydiagnostiseringar, psykiska problem, normalitet, personlighet. Håll till godo:

Villkorslös kärlek

2009-09-12T09:16:00.000-07:00

Lördag 12 September 2009, 18:16

Det jag skulle ångra allra mest om jag skulle dö nu skulle inte vara allt det där jag har undvikit att göra. Visst finns det mycket sådant, men min brist på roliga erfarenheter som resor och socialt liv är ändå inte lika katastrofal som för några år sedan. Jag har också vågat uttrycka tankar och känslor på ett annat sätt än tidigare, även om jag just nu är inne i en fegare period.

All tid jag har lagt ner på att oroa mig för farliga saker? Nej, inte heller det.

Det jag skulle ångra allra mest är hur mycket tid jag har lagt ner på att hacka på mig själv. ”Du bryr dig ju inte om vad andra tycker”, får jag ibland höra av folk som tror att de känner mig. De skulle bara veta! Jag kämpar ständigt för att gå emot det, att göra det jag tycker är rätt, det som jag måste, och samtidigt verka så obesvärad som möjligt av tanken på att det kan finnas andra som tycker det är konstigt. För om jag såg ut att fara illa av det skulle jag bara få höra: ”Varför måste du krångla till det då? Varför kan du inte bara göra som andra?” Eller rättare sagt, mer än jag redan har fått höra detta.

Det är inte bara sådant som går utöver det vanliga, som folk i allmänhet kanske inte hade vågat, t.ex. lägga upp dokumentärfilmer om mina psykiska problem på YouTube. Det kan gälla något jag sa i skolan förra veckan som eventuellt kan ha missuppfattats, det kan gälla min försämrade koncentration (”Jag kommer att halka ner i utanförskap och hjälp, vad skulle Alliansen säga om en sådan som jag?” Ständigt denna oro för vad Alliansen skulle säga, men nej, jag tror inte jag vill veta!), det kan gälla de där ungdomarna som kallade mig Harry Potter och att jag lät dem se hur osäker jag var.

Jag drömde inatt att jag var i den åldern då jag började utvecklas till den där ”ängsliga flickan”, när de första grundstenarna till mitt liv som ”psykfall” lades. Och när jag vaknade tänkte jag - som jag har tänkt så många gånger de senaste dagarna - ”att andra har behandlat dig illa kan du inte göra mycket åt, men hur kan du behandla dig själv så här illa?” Inte på något anklagande sätt, mest ett konstaterande och en tro på att det är möjligt att sluta, och att många problem skulle kunna lösas eller bli lättare att leva med.

Hur mycket ångest jag än har, hur kapitalt jag än misslyckas med studierna, med det sociala, hur underlägset jag än beter mig. Villkorslöst.

Säkert har jag skrivit om detta tidigare. Det kommer säkert att bli nödvändigt igen. Jag måste påminna mig själv igen och igen och igen. Men så får det vara.

---------------------------------------------------------------------
Jag sitter här och lyssnar på grannarna. Någon av dem verkar ha fest - kanske inflyttningsfest - det brukar ju komma en hel del nya till Lund nu i September. För en gångs skull tycker jag det låter ganska trevligt. Det är inte längre ”jag emot de normala/de normala emot mig” jämt och ständigt. Fast jag undrar hur de kan skratta så mycket, jag undrar hur de ens vågar ställa till med fest - nu??

Likgiltighet eller dödsångest: Vem avgör?

2009-09-11T05:20:00.000-07:00

Fredag 11 September 2009, 14:20

Under en period var det stake i mig. Jag vågade stå upp för mig själv och säga ifrån när jag hörde eller såg något jag tyckte var fel. Det kunde gälla något läraren sa, det kunde vara när folk lät sina hundar springa lösa, det kunde vara när någon pratade i den tysta vagnen på tåget. Kanske hade jag till och med vågat säga ifrån ifall jag såg någon bli illa behandlad?

Någon gång under sommaren ändrades detta. Jag har blivit ängsligare än Lille Skutt. Hela mitt inre ropar ”fly” och innan jag vet ordet av har jag lagt benen på ryggen för att göra just detta. Jag börjar hyperventilera om någon frågar mig om vägen och gör allt för att komma därifrån så fort som möjligt. Detsamma hade jag med all säkerhet gjort om det hade varit far och färde på riktigt.

Jag får verkligen hoppas att detta ändras snart igen. Inte bara för att det är bra att kunna stå upp för sig själv och andra, utan för att regeringen nu ska utreda om man kan lagstifta om civilkurage. Är jag lika räddhågsen om några år är risken därmed stor att jag blir straffad för detta.

”Det är inte så att man ska riskera straff för att man inte har riskerat sitt eget liv, till exempel.” står det på sidan Civilkurage.nu.

Problemet är bara att vad min överlevnadsinstinkt säger åt mig och vad domaren tycker att jag borde kunnat göra utan risk för mitt eget liv kanske inte riktigt stämmer överens.

”Kanske vågar ni inte se?
Det kan jag förstå.
För alla vill vi ju få leva.”

Nej, jag är inte säker på om tjejerna ifråga såg eller ej, men om de såg så kan jag förstå varför de inte gjorde något. Och anledningen till att jag och min klasskamrat hamnade i den här situationen från början var ironiskt nog att vi hade tittat lite för länge åt fel håll! Killarna blev arga och trodde att vi tänkte skvallra om att de hade kaststjärnor med sig till skolan.

I de affärer där jag praktiserade i högstadiet eller gymnasiet hörde jag ibland personalen prata om att ”den där får vi hålla ett öga på, det verkar som att han/hon är ute efter att stjäla något”. Men jag gjorde tvärtom, vände bort huvudet och gick så långt ifrån den utpekade personen som möjligt. När folk är på väg att göra något olagligt vill de vanligtvis inte bli avslöjade och somliga kan till och med tänka sig att ta till våld.

”Likgiltighet är inte acceptabelt”, skriver Beatrice Ask och Inger Davidson.

Vem avgör om det var frågan om likgiltighet eller ren och skär dödsångest?

Inte något ont utan att det har något gott med sig!

2009-09-09T12:12:00.000-07:00

Onsdag 9 September 2009, 21:12

På senare tid har man kunnat läsa om den ökade konsumtionen av handsprit. Producenterna tror att detta kan hålla i sig även efter svininfluensan.

Och så över till nyheter om fler goda vanor: Nu äntligen är det acceptabelt att undvika kramar, kindpussar och handslag. Man kan ju hoppas att även dessa vanor dröjer sig kvar!

Tack och lov har jag ännu inte träffat någon som velat hälsa med kindpuss - eller värre - puss på halva munnen som jag såg i någon film. Hade det hänt så tror jag faktiskt att jag hade sagt upp kontakten, svininfluensatider eller ej. Det är illa nog att alla vill kramas nuförtiden. Jag brukar sträcka fram högerhanden för att avvärja, utan att för den skull vara oartig, men nu får jag istället göra som Magdalena Ribbing rekommenderar, le och säga ”hej, jag hälsar så här i dessa tider.”

Lund drabbat av kollektiv Harry Potter-feber?

2009-09-09T10:40:00.000-07:00

Onsdag 9 September 2009, 19:40

Igår ringde jag min psykiater för att diskutera min medicinering. Jag kan inte ha det så här. Jag är nervös för i stort sett allt, till och med internet, och stundtals även väldigt nedstämd, speciellt eftersom det ser ut att gå åt helvete med studierna den här terminen. Jag fortsätter att gå på föreläsningarna, antar att det är bra för mig att komma ut bland folk, men jag kan inte koncentrera mig.

Det är väl inte bara svininfluensan. Det har varit för mycket den senaste tiden. Förra veckans sjukhusbesök med alla undersökningar var enormt stressande. Incidenten med mannen med cykel som (som jag uppfattade det) försökte stoppa mig likaså. Jag försöker vara ute och gå även när jag inte är tvungen, jag behöver trevliga promenadupplevelser för att detta ska upphöra, men problemet är att jag blir rädd för varje person jag möter och då blir det aldrig särskilt trevligt. Jag blev inte precis mindre nervös av att några ungdomar ropade Harry Potter efter mig häromdagen, faktiskt på samma gata som jag mötte mannen med cykel… Först ett ”Harry Potter”, sedan ett retsamt ”hej” som jag var dum nog att svara på. Jag vet inte varför, kanske var jag rädd att det skulle bli värre annars, kanske ville jag låtsas som om jag inte var rädd. Effekten blev den motsatta. Ett tunt och osäkert ”hej” från min sida fick dem att tända desto mer. Efter mig ännu ett Harry Potter, och skratt. Inte för att det är något fel med Harry Potter, men det var uppenbart att de var ute efter att göra mig osäker, och de lyckades. Och det märkte de. Och jag hatade mig själv för det. Jag har redan tidigare märkt att ju osäkrare jag känner mig, desto mer ”upphetsade” verkar människor bli. Aldrig är det så tydligt som då att människan är ett djur, kanske till och med ett rovdjur? Vidrigt!

Vad är det med Lund och Harry Potter förresten? Detta var inte första gången. Kan inte komma ihåg att jag har fått just det tillmälet någon annan stans.

Min psykiater var på semester, så blir det någon ändring får det vänta. Det är kanske lika bra.
Jag vill inte börja med någon ny medicin. Den som jag äter nu, Remeron, har jag tagit i tre år. Jag vet egentligen inte om den hjälper, förutom att jag (oftast) blir sömnig av den, men jag vågar inte sluta förrän jag mår bättre… Jag har ibland läst på diskussionsforum om människor som får hemska utsättningsbesvär när de slutar med antidepressiva och det orkar jag inte med. Tänk om jag skulle börjat med en ny medicin vid varje ny kris, men aldrig slutat med dem jag åt innan? Det är så jag är rädd för att det kommer bli. Ännu en medicin nu, ytterligare en om några år…

Värst vore om jag blev zombiefierad. Det verkar som att antingen får jag inte så mycket biverkningar, men å andra sidan hjälper medicinen inte särskilt mycket, vilket är fallet med Remeron och även Anafranil som jag åt under gymnasieåren. Eller så är biverkningarna så outhärdliga att jag inte orkar vänta och se hur bra den hjälper på sikt, vilket var fallet med Citalopram.

I hopp om att slippa detta skickade jag efter en bok: ”The Dialectical Behavior Therapy Skills Workbook”. Jag tror att det kan vara övningar som passar mig, eftersom jag redan har haft nytta av böcker som ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig”, som väl är ungefär i samma anda.

Idag har jag dock mått bättre. Fortfarande nervös och spänd (hade ju tvättid) men inte nere, inga självförebråelser. Det får vara såhär och jag måste ställa upp för mig själv oavsett. Tack och lov blir jag inte längre lika nervös av att sjunga. Det känns i alla fall bra att det finns något jag klarar av. På det sättet undviker jag att åter igen helt glida ner i identiteten ”en med psykiska problem”.

"...Jag har bara låtit det sova..."

2009-09-07T12:51:00.000-07:00

Måndag 7 September 2009, 21:51

Jag tittade på Drömmarnas Tid i eftermiddags. Meg kom ihop sig med sin pappa. Det brukar väl ske ganska ofta, om jag minns rätt, så hennes liv är väl inte helt problemfritt, men ändå så ”normalt”. (Normalt på hennes tid, men ändå - skulle jag tro - en rätt ”normal” ungdom.)

Som Thérèse på Tankestormar brukar jag fundera över hur mitt liv hade kunnat se ut. Tänk om jag hade haft ett ”normalt” ungdomsliv? Men i mitt fall handlar funderingarna inte så mycket om vad jag hade haft för utbildning eller jobb. Visserligen funderar jag då och då över sången, hur långt jag hade kunnat komma med den, eller hur det hade varit om jag vågat flytta långt iväg för att studera eller jobba, men mest av allt funderar jag över hur jag hade varit personlighetsmässigt.

Ärligt talat så dras jag med dessa funderingar nästan dagligen. Till skillnad från funderingarna över hur min karriär hade kunnat se ut (som har en tendens att mest göra mig bitter) ser jag funderingarna över hur min personlighet hade kunnat vara som närmast livsviktiga. De hjälpte mig att säga bye-bye till habiliteringen eftersom - det kan låta som en klyscha, men - jag insåg att jag kan själv, och att jag i vilket fall som helst inte hörde hemma där, eftersom jag inte köper den neuropsykiatriska synen på mig och mina problem. (”Not that there's anything wrong with that… I mean that's fine, if that's who you are.” (The Outing - Seinfeld)

Och ännu viktigare, funderingarna förhindrar mig att köpa de där negativa tankarna som så lätt poppar upp när jag har varit ute bland folk, att det ”monster” jag upplever att jag förvandlas till i kaotiska situationer inte är mitt rätta jag.
Dagar när jag har ångest känner jag mest irritation över den där ungen som stirrar och säger hej till mig, eller den där tanten som blockerar min väg med sin väska som hon mödosamt försöker släpa upp för trappan. Dagar när jag inte har ångest kan jag istället hälsa tillbaka på det där barnet eller fråga damen om jag ska hjälpa henne med väskan. (Därmed inte sagt att min ilska alltid är något sjukligt.)

Jag tror mig veta ganska väl vem jag är egentligen, vem jag skulle kunna vara, och det ger mig ork att kämpa. Sedan återstår bara att försöka integrera den vetskapen i mitt vuxenliv. Det är ju inte meningen att jag ska bli barn på nytt, exakt så som jag var när jag var liten. Jag måste kunna ta hand om mig själv och stå upp för mig själv, och då kan jag även behöva egenskaper som vaksamhet och ilska. Viss vaksamhet och ilska i alla fall.

Och så fick jag lust att göra som Thérèse och lägga upp ett gammalt foto på mig själv. Helst skulle jag lägga upp en film, men de är i VOB-format och det övergår min förmåga.

Tranan har lagt godis i mina strumpor, 1986

Förresten, någon ”Meg” vet jag inte om jag hade blivit i vilket fall som helst. Något mellanting mellan Meg och hennes syster möjligtvis?

Musikterapi

2009-09-02T06:17:00.000-07:00

Onsdag 2 September 2009, 15:17

Någon gång har jag för mig att jag har sett reportage från vårdhem, hur senildementa med hjälp av musik eller andra kulturella aktiviteter får livslusten tillbaka. Det visade sig hjälpa även mot mina likartade symptom, eller kanske inte mot själva hjärnsläppet, men däremot mot trötthet och livsleda.

När jag kom hem idag från föreläsningen kändes det ungefär som om livet var slut. Jag har haft svårt att koncentrera mig och det får mig att känna mig värdelös. Det är i och för sig skönt att vi inte ska dit mer den här veckan, men hur ska jag klara de övriga dagarna? Att sitta ensam och ha ångest kan vara nog så påfrestande, speciellt eftersom min ranson av lugnande för denna veckan redan är förbrukad. Ingenting skulle kunna få det att kännas bra igen, var jag säker på.

Tre sånger senare börjar jag redan ändra uppfattning och har bestämt mig för att åtminstone idag försöka ignorera både böcker/texter som jag ändå inte kan koncentrera mig på, artiklar om svininfluensa och definitivt inte lägga min energi på några störande element online som får mig att må dåligt.

Mitt digitala testamente (och en del annat)

2009-08-24T07:30:00.000-07:00

Måndag 24 Augusti 2009, 16:30

På senare tid har det skrivits ganska mycket om livet efter döden på internet, om folk som låter sina döda anhöriga finnas kvar på nätet, samt i andra fall om anhöriga som kämpar för att den döde personens sidor ska tas bort.

Jag har försökt strunta i detta ämne ganska länge, inte för att jag aldrig tänker på döden för det gör jag jämt, vare sig jag vill eller inte. Det är helt enkelt så att det känns obehagligt att göra upp så konkreta planer. Dessutom är jag rädd att det skulle hända mig något så fort jag hade skrivit om det, just för att någon däruppe kanske då skulle tänka att jag var klar med mitt liv här på jorden. Men klar känner jag mig verkligen inte! Ändå kan jag inte ignorera det, speciellt inte nu med svininfluensan lurandes bakom hörnet.

Uppriktigt sagt så tror jag att jag skulle vända mig i min grav (eller urna hellre, så mitt skelett inte hamnar på någon museiutställning om några hundra år, eller värre, används till någon rasbiologisk forskning (eller liknande), men egen gravplats vill jag dock ha) ifall mina anhöriga gjorde minsta ansats till att försöka ta bort min blogg, mina filmer på YouTube, min sida på MySpace eller min hemsida. Jag lever ju för att skriva och skapa, klart jag vill att det ska finnas kvar! Och eftersom jag ännu inte har gett ut någon bok eller skiva är det extra viktigt för mig att finnas kvar på internet. Facebook känns inte lika viktigt, men om det är så att de inlägg man har gjort i grupper eller i andras loggar försvinner med sidan så vill jag att även den ska få vara kvar.

Något annat som skulle få mig att vända mig i min grav vore om mina efterlevande såg till att släppa kommentarsfunktionen fri här i bloggen, så att en massa människor som inte brydde sig om mig när jag levde skulle få chansen att låtsas som om fallet var ett annat. Jag tror mig ha rätt bra koll på vilka som bryr sig om mig nu, och det är väl trots allt det viktigaste. Allra helst skulle jag se att kommentarerna stängdes av även på YouTube, ifall det nu är möjligt.

Skulle någon vilja hedra mig så är det bättre att de skänker pengar till RUS, RSMH eller Ångestsyndromsällskapet (där är jag dock inte med själv, men har funderat på det).

Och ja, ångest är just vad jag har nu. En enorm dödsångest.

Psykisk ohälsa hos partners till cancersjuka... Men barnbarnen då?

2009-08-20T15:16:00.000-07:00

Fredag 21 Augusti 2009, 00:16

En ny studie visar att psykiatriska diagnoser är två till tre gånger så vanligt bland anhöriga till cancersjuka. Man har följt personer som är gifta, eller sambo med någon som fått cancer. Katarina Sjövall, sjuksköterskan som har gjort studien, tror att det beror på att pressen på de anhöriga har ökat, att det ställs så höga krav på partnern eftersom de sjuka till stor del vårdas hemma.

Det hade varit intressant att se en studie som även omfattade barn eller barnbarn till cancersjuka, gärna där de hade följts under längre tid. De utsätts kanske inte för samma sorts press som en partner när det gäller att utföra rent praktiska uppgifter, men ändå, den psykiska hälsan kan påverkas även av att stå bredvid hjälplös och känna att man inte kan göra något. Att som sjuåring sitta på sitt rum och höra föräldrarna prata om farfars sjukdom med uttryck som ”växt” och ”gått för långt”, och oroade telefonsamtal där man bara kan höra hälften av konversationen och får gissa sig till det mesta. Att för varje besök se hur farfar blir magrare och veta hur det kommer att sluta, men inte när det tar slut.

De flesta barn får väl uppleva sina far- eller morföräldrars död. Gamla människor dör ju, så är det bara, så varför har det drabbat mig så hårt? Kanske är det så att jag helt enkelt är en vekling, eller kanske är det ett samspel mellan vilken sorts sjukdom personen dör av, barnbarnets ålder, omgivningens reaktioner, andra påfrestande livshändelser och sårbarhet? Det var inte förrän efter ca tio år som det verkligen slog mig att farfar var död, att jag aldrig skulle få lära känna honom bättre än så, och minnena från hans sista månader i livet. Så det mest troliga är väl att händelser under åren 1989-1999 också hade betydelse. Och vid det laget hade jag redan stora problem med ångest och tillbringade dessutom alltför mycket tid ensam, så kanske var det inte så konstigt.

Farfars död har hängt sig kvar sedan dess. Den var med när jag hamnade på akuten för sväljsvårigheter och den är med nu, i oron för svininfluensan.

Eller kanske är jag inte det enda barnbarn till en cancersjuk person som har drabbats på detta sätt? Det hade varit intressant att veta.

Rebell på rymmen

2009-08-18T10:15:00.000-07:00

Tisdag 18 Augusti 2009, 19:15

Igår hade Karlavagnen temat ”Då kände jag mig som en rebell.”

Jag började i min hjärna söka efter ”radikala” saker som jag har gjort. Att jag hade svart tunika på studenten, att jag snaggade håret i somras. Men inget av det där kändes särskilt rebelliskt. Jag kände mig däremot rebellisk när jag flyttade från Hässleholm. Och jag kände mig rebellisk när jag åkte till London i våras, och Kreta i somras. ”Vaddå?” undrar kanske någon. ”Mängder av människor flyttar ju varje år från småorter till universitetsstäder. Mängder av ungdomar reser utomlands, både längre bort och under längre tid än du.”

Men väldigt få personer i min närhet trodde nog att jag skulle klara av det, och att jag skulle klara av det så pass snabbt. Jag minns när jag behövde mentor/studentassistent med mig för att klara av att åka till föreläsningarna i Köpenhamn. Jag minns mitt sista besök på vuxenhabiliteringen innan jag flyttade förra året. Något om att jag skulle höra av mig om jag ville att de skulle skicka en remiss till habiliteringen även i Lund. Alltför ofta ser jag det fortfarande som om jag är ”på rymmen”. På rymmen från alla dem som inte trodde att jag skulle klara mig så här bra.

Jag minns sättet på vilket en av de personer jag mött inom vården talade till mig, som till ett barn. Jag var 26 då.

Jag har varit nära att ge upp med jämna mellanrum, men bara det får mig att vilja gå vidare!

Vet inte

2009-08-17T10:09:00.000-07:00

Måndag 17 Augusti 2009, 19:09

Det hände något konstigt idag när jag var inne i stan.

För att undvika svininfluensan hade jag bestämt mig för att det fick vara slut med bussåkandet. Dessutom mår jag bra av att vara ute och gå, speciellt med tanke på värken i armarna.

På vägen hem mötte jag en man som gick och ledde sin cykel på trottoaren. Eller, jag kommer inte ihåg om jag mötte honom eller om han redan hade stannat så att jag aldrig blev medveten om vilket håll han var på väg åt. Men hur som helst, jag skulle förbi honom, och gick åt den sida där det var mest plats. Då flyttade han cykeln åt det hållet, så jag blev tvungen att gå åt det andra. Samma sak den gången. Jag hade börjat ana oråd redan från början, men sa åt mig själv att inte vara så misstänksam. Jag försökte ännu en gång, men då placerade han helt enkelt cykeln mitt över hela trottoaren. Vid det laget hade jag blivit panikslagen och vände om, hyperventilerande tillbaka in mot centrum och närmaste busshållsplats.

Det kan finnas hur många förklaringar som helst. Kanske var han helt enkelt osäker på vart kan skulle?

Ändå mår jag dåligt. Jag vet inte varför, om jag känner mig misslyckad för att jag överreagerade eller om det är tanken på att han kanske faktiskt ville mig något ont. Vanligtvis brukar jag inse att jag faktiskt hade fel redan efter några minuter eller till och med sekunder. Tidigare brukade jag känna mig störd och konstig, men på senare år har jag alltmer kunnat skratta överseende åt mig själv. Nu känner jag snarare att ja, jag får kanske faktiskt sitta instängd här hela hösten.

För nej, mer än fem timmar senare har jag fortfarande inte insett det roliga i situationen.

Poem till Svininfluensan

2009-08-16T08:59:00.000-07:00

Söndag 16 Augusti 2009, 17:59

Jag gick ut en kort runda igår eftermiddag, och kände då den omisskännliga lukten av höst. Självklart ledde det tankarna till den stundande influensaepidemin, och jag var på dåligt humör resten av kvällen.

Men idag bestämde jag mig för att göra något konstruktivt av mitt lidande:

Poem till Svininfluensan
Jag kunde känna, när jag gick ut i går
Att det var höst i luften
vinden blåste och av löv, min näsa kunde känna lukten
Jag borde blivit glad och lugn
men handlöst föll jag nu i gyttjan ner
För denna höst kommer bli mörk och tung
Ensamma tider jag framför mig ser

A/H1N1 har min hjärna tagit än en gång
Feber, snuva, hosta, värk och död
nu kommer virusets säsong
Låt mig va frisk!
Ack, låt mig leva!
På mina bara knän jag ber
Låt mig slippa i min närhet se
hur svinets fula tryne hånfullt ler!

Jag har även lagt upp den på YouTube, där ni både kan se och höra mig läsa upp den!

-----------------------------------------------------------------------

För den som undrar: ”Gyttjan” ska symbolisera alla negativa tankar som till stor del genereras av medierna (kvällstidningarna). ”Svinets fula tryne hånfullt ler” - kan vara alltifrån att någon i min närhet nyser eller hostar ut influensavirus, till att jag själv eller någon närstående blir sjuk.

Behovet att klaga - en fråga om upprättelse?

2009-08-15T02:21:00.000-07:00

Lördag 15 Augusti 2009, 11:21

Min dator blir segare och segare för varje dag. Jag hatar meddelandet som kommer upp om uppdateringar för Firefox och hindrar mig från att ögonblickligen spy min galla över lösa hundar eller knarrande kontorsstolar.

Nu är jag inte ute efter att spy någon galla, däremot uttrycka mina tankar kring ett fenomen som två krönikörer tar upp i dagens Sydsvenskan. Den första, av Heidi Avellan, tar bl.a. upp fallet med bonden i Norrbotten som efter klagomål från grannen blev dömd att bygga om sin ladugård för att det skulle lukta mindre gödsel. Hon tar också upp andra exempel på klagoobjekt, t.ex. högljudda barn eller lösspringande hundar, och jag känner mig träffad och kan förstås inte låta bli att undra om det möjligtvis är två av insändarna som publicerades i Sydsvenskan förra sensommaren/hösten som hon har i tankarna. Den andra krönikan, av Urban Nilmander (s C4), är skriven i anslutning till sidorna om Malmöfestivalen och tar upp detta med folk som gnäller på just denna tillställning.

Var går gränsen mellan att klaga och framföra berättigad kritik? För mig går den när det där skrikande barnet av sina föräldrar dras med genom dörren till den tysta avdelningen på tåget, eller när det visar sig att den där ägaren inte har någon som helst pli på sin hund, men ändå låter den springa lös. Men mitt behov av att klaga är mycket större än så. Så länge det finns irritation finns det klagomål, får bli mitt ordspråk. Finns det något mer befriande än att sätta sig vid datorn och skriva ett blogginlägg, en insändare eller i bästa fall en låttext där man får ur sig frustrationen över alla störningsmoment man har konfronterats med under den timme man var ute på stan? Känna hur kroppen för varje avslutad mening blir alltmer avslappnad? Och när det är över ta en omgång med hantlarna eller någon annan fysisk aktivitet för att skölja bort de sista resterna av raseriet. För att sedan kunna vända sin uppmärksamhet till något positivt, om man har tur kanske till och med så länge som fram till nästa tågresa eller besök i affären.

Alternativet är förstås att låta bli att störa sig så mycket på saker i omgivningen. När det gäller människors utseende anser jag mig vara hyfsat tolerant, dels eftersom jag vet att andra kan ha synpunkter på mitt utseende, dels för att det faktiskt inte stör mig så mycket. Med andra ord brukar inte ungdomars Gällivarehäng få mina adrenalinnivåer att rusa i höjden. Skulle det vara riktigt illa är det bara att titta åt andra hållet. Men det där öronbedövande skriket är det svårare att komma ifrån när jag står där i kassan med plånboken i ena handen och sedlarna/kortet i den andra, liksom den okopplande byrackan som fortsätter rakt emot mig trots husses förtvivlade rop.

Men i andra fall tror jag att min irritation har en annan grund. Den där inledande rädslan som jag känner för okopplade hundar även om de går lydigt bredvid sin matte övergår snart i ilska som tar sitt bränsle från tankar som ”jag ska inte låta dem se mig stå där rädd och undergiven med gråten i halsen, nej aldrig mer!” Det är i dessa fall behovet av att visa att jag är herre över situationen som får mig att säga det där kaxiga ”det där är så respektlöst mot andra människor - att låta hunden springa lös”. Hunden med husse/matte har förvandlats till en symbol för de där killarna jag var rädd för i skolan eller den där tjejen som stod framför min bänd och tjatade om hur ful jag var, som jag aldrig vågade ryta ifrån till. Nu kommer min chans att stå upp för mig själv. Det leder mig in på en annan artikel, av författaren Jens Liljestrand, som handlar om hur han fick stryk i skolan. Och även om jag själv aldrig fick just stryk så kan jag känna igen mig i vissa av tankegångarna, både när det gäller hans egna tankar och hans plågoandes.

Uppdatering: Dock har jag inte ställt in mig på att ha det så resten av livet. Mår jag bättre rent allmänt försvinner mycket av irritabiliteten. Att umgås med folk kan vara en bra medicin, dels för att umgänge i bästa fall gör mig gladare och dessutom hjälper till att motverka mina demoniseringskänslor inför andra människor. (Ja, de gånger jag nu verkligen umgås och inte bara sitter bredvid och tittar på.) När jag inte längre känner samma främlingskap inför ”de andra” blir de inte lika störande. Kanske är det problemet i samhället i stort? För lite gemenskap? Kanske är det också därför människor bildar de ”hata-festivalengrupper” som Nilmander skriver om? Längtan efter gemenskap. Det är i alla fall den främsta anledningen till att jag skapar alla mina Facebookgrupper.

---------------------------------------------------------------------------

Nu försvinner jag från tangentbordet några dagar. Armarna är på upphällningen.
(Eller, det var en nerv i min arm som trilskades så det var inte så illa som jag trodde, men jag får nog ta det en aning försiktigt.)

Blockerande tankar

2009-08-14T08:22:00.000-07:00

Fredag 14 Augusti 2009, 16:51

Jag har tidigare inte skrivit så mycket om mina sväljsvårigheter här i bloggen. Det beror dels på att de faktiskt inte upptar så stor del av mitt liv, dels att jag har varit rädd för att om jag skriver om dem kommer de att bli värre. Att läsa om andras problem kan också göra mina sväljsvårigheter värre, så därför har jag inte precis sökt så mycket efter information. Så om du som läser detta är funtad ungefär som jag, så är det kanske bäst att sluta läsa nu! Och jag vill samtidigt be andra med liknande problem att inte skicka några ingående symptombeskrivningar till mig.

Under våren spelade jag dock in en dokumentär i två delar som jag la ut på YouTube (1, 2), och tidigare i somras skrev jag även en text om det. Men det är svårt att få med allt.

Ibland känner jag mig (av olika orsaker) spänd redan innan jag börjar äta, och då är det så uppenbart varför det blir svårt. Andra gånger mår jag bra, men så lyckas jag ändå av någon anledning inte få i mig maten, om den inte är fullständigt jämn och slät. På senare tid har jag blivit mer medveten om varför.

Jag börjar äta, men så plötsligt kommer någon tanke, känsla eller bild över mig som ofta är så snabb att jag inte hinner stoppa den och ibland inte ens förstår vad det var som hände.

Det kan t.ex. vara tankar i stil med ”men tänk om jag sätter i halsen nu, då finns det ingen som kan hjälpa mig” alt. ”tänk om jag sätter i halsen och börjar hosta, vad ska grannarna då tänka?” Jag kan också bli rädd att jag inte ska lyckas svälja maten, att den ska fastna i svalget och att jag ska klökas. När jag tänker så blir jag självklart spänd, men följden att den då faktiskt ibland fastnar. Det är en av anledningarna till att jag har fler rätter att välja mellan när jag är hemma. För tänk så pinsamt om något sådant skulle hända när jag äter ute!

Andra gånger kan det vara bilder som kommer upp, ofta från situationer som på något sätt har känts olustiga eller obehagliga. Förra veckan när jag var hemma hos mina föräldrar gav jag upp efter tre olika årtal under samma måltid. På bara någon sekund kan de få mig att gå från glad och trygg till rädd, otrygg - och spänd, speciellt i halsen eller svalget. Även hösten 2006, när jag blev mycket sämre var den här sortens bilder till viss del inblandade, dels från tiden när farfar var sjuk, dels från åren i lågstadiet när jag satt i matsalen och försökte tvinga i mig mat för att inte fröken skulle bli arg. Dock kan bilder i andra fall ha en rent motsatt effekt, som för ett antal år sedan när jag hade upprepade minnen av trevliga situationer när jag som barn hade ätit gurksmörgåsar. Det blev så oemotståndligt att jag var tvungen att prova i verkligheten, och faktiskt - lyckades äta ganska bra.

Förra året, när jag efter att ha fått ännu en (troligen felaktig) neuropsykiatrisk diagnos blev remitterad till habiliteringen var det tal om att jag skulle få gå till en logoped för att försöka komma tillrätta med sväljsvårigheterna. Jag var rädd att man skulle fokusera för mycket på själva sväljandet och att det därmed skulle förvärra problemen, så jag tackade nej. Jag blir mer och mer övertygad om att det är tankarna och känslorna jag måste jobba med. Dessutom verkade ju både habiliteringen och psyk gå efter utgångspunkten att problemen var medfödda, trots att de (i alla fall psyk) visste att de hade förvärrats i högstadiet, och sedan ytterligare 2006. De enda problem jag kommer ihåg att jag hade när jag var liten var med vissa sorters kött, men jag är inte ens säker på om det var medfött eller om de uppkom p.g.a. saker som hände omkring mig som fick mig att känna mig otrygg. (Dock upptäckte jag idag när jag slösurfade mig igenom Magdalena Ribbings etikettspalt på DN:s hemsida att problem med kött kanske inte är så ovanligt.) Hur som helst var min meny bra mycket längre än den är nu, så det känns som ett rent hån när folk mer eller mindre går efter antagandet att jag genetiskt skulle vara ”förprogrammerad” att leva på näringsdrycker, yoghurt och puréer!

Det var ett tag tal om att jag kanske hade någon form av social fobi och att jag i så fall kunde ha fått kognitiv beteendeterapi, men eftersom problemen (tackvare Inderal och Alprazolam) inte hindrar mig tillräckligt mycket i mitt dagliga liv, så ”kvalificerade” jag inte för diagnosen. Men för mig är det så tydligt att det i alla fall är någon form av ångestproblematik som är den främsta boven i dramat, inte minst för att jag ofta blir relativt välfungerande efter en Alprazolam eller två, både i sociala sammanhang, när jag är ute och går i trafiken och när jag har tenta - jag kan sitta i samma sal som de andra utan att bli störd av hostningar eller andra ljud. Även sväljsvårigheterna brukar bli mindre påtagliga.

Jag är medveten om att det är vanligt med ångest vid dessa funktionshinder, men i mitt fall är det nog inte mycket mer än just ångest, i kombination med en något nördig och excentrisk personlighet.

När det gäller att komma tillrätta med sväljsvårigheterna på riktigt så tänker jag att det får ta sin tid, för jag vet hur det blir om jag tvingar mig till något. Somliga människor säger att man ska ignorera ångesten och ändå göra det man vill. Det kan säker vara bra i många fall, men med sväljsvårigheterna är det inte rätt väg - för mig - att gå. Men ju mer jag inser hur jag fungerar, desto större blir möjligheten att jobba med dem indirekt för att på sikt förhoppningsvis bli av med dem.

Just nu känner jag dock att jag har ägnat dem för mycket uppmärksamhet och det bästa jag kan göra är att försöka tänka på något helt annat.

Farmor och Överkalixmålet

2009-08-10T10:56:00.000-07:00

Måndag 10 Augusti 2009, 19:56

Min farmor kom från Byträsk (Svartbyn, i Överkalix kommun). Sensommaren 1989 åkte jag upp till Norrbotten för första gången med min familj, farmor och en kusin. Fram till dess vet jag inte om jag hade tänkt så mycket på att farmor pratade annorlunda än andra i min omgivning, men så hade jag ju också en del olika dialekter omkring mig. Farfar pratade skånska/ göingska, pappa någon slags lightvariant av skånska, mormor och morfar talar småländska, mamma småländska light, en av mina mostrar som visserligen är född i Småland, men flyttade till Skåne när hon var yngre än mamma talar till och med bredare skånska än jag, som väl också har någon sorts lightvariant som dock blir bredare ju mer avslappnad jag är (eller när jag sjunger) och mer åt det ”småländska” hållet (mindre diftonger) när jag är spänd. Det är inte som jag försöker göra mig till. Det bara händer. Och min prosodi låter nog inte heller alltid som folk förväntar sig av någon som är född och uppvuxen i närheten av Hässleholm, och som använder tungrots-R och diftongerar vissa vokaler.

Farmor flyttade söderut ganska tidigt så hennes norrbottniska hade hunnit bli en aning avslipad genom åren. Dock talade hon ju inte skånska, utan använde fortfarande tungspets-r och hade en annorlunda prosodi, men allt hon sa var fullt begripligt (i alla fall för mig). När jag sedan kom upp till Överkalix fick jag därför mitt livs chock.

Jag tror vi var utanför någon hembygdsgård, kanske var det Martingården, som jag besökte även förra sommaren. En för mig helt främmande person kom fram till farmor och de började prata på ett språk som jag inte alls förstod. Tankarna som for genom mitt huvud var väl något i stil med: ”Va, är farmor inte svensk?” Detta var en sida av henne som jag (såvitt jag kan komma ihåg) aldrig hade sett (hört) förr. Jag bestämde mig för att undersöka saken närmare.

När jag sedan var hemma hos farmor brukade jag ibland be henne säga saker på detta språk, som jag senare fick veta kallades överkalixmål eller överkalixbondska. Senare har jag även skickat efter några böcker om överkalixmålet, bl.a. en äldre bok av Carin Pihl (från något antikvariat) och även en större bok som jag har för mig var gjord av ABF eller Vuxenskolan (men både böckerna är hemma hos mina föräldrar nu så jag är inte säker på exakt vad de hette).

Mitt mål har väl aldrig varit att lära mig överkalixmålet fullt ut. Böckerna till trots skulle det bli ganska svårt nu när farmor är död och den enda levande jag känner som har kunskaper i det är min farmors bror som bor i Luleå. Dessutom vet jag inte riktigt vad jag skulle ha för användning av det. Även om jag hade haft ett så stort ordförråd att jag kunnat hålla en riktig konversation så vet jag inte om jag hade vågat använda det i verkligheten, annat än när jag pratar med just farmors bror. Just för att det inte riktigt känns som om jag har ”rätt” till det, för att jag vet inte hur det skulle uppfattas av en person som inte vet vilka positiva känslomässiga band jag har till språket/dialekten. Kanske skulle de tro att jag försökte göra narr av det? Hur skulle jag själv reagera om någon från exempelvis Norrbotten plötsligt började försöka prata skånska? Jag vet inte, det beror väl mycket på sammanhanget, tonen, ansiktsuttrycket, mitt eget humör för dagen, min relation till personen, ja hela situationen. Men det där är rätt underligt, för om en utländsk turist kom och försökte fråga något på svenska skulle jag nog mest tycka det var… ”charmigt”? Och när jag själv var på Kreta och försökte prata grekiska fick jag också bara positiva reaktioner. Kanske ligger skillnaden i att skånska och överkalixmål har statusen dialekter (eller folkmål?) medan grekiskan har status som språk? Kanske har det också att göra med att folk faktiskt gör narr av skånska med jämna mellanrum. Men jag får försöka tänka om där, ta det som en komplimang när människor försöker prata skånska, såvida de inte uttryckligen säger ”usch vad fult”. Fast folk har förstås rätt att ha olika smak och tycka att skånska är fult. Det är en helt annan sak om de börjar hänvisa till en talpedagog eller säga ”men lär er prata rent”.

Men tillbaka till överkalixmålet: Den längtan jag trots allt känner efter att lära mig mer har rent känslomässiga orsaker. Det skulle helt enkelt kännas bra, som att ha ytterligare en del av farmor och hennes rötter med mig (i detta fall i språkcentrat i min hjärna).

Idag surfade jag in på några Facebookgrupper där folk hade skrivit inlägg på överkalixmål. Trots att farmor mest använde det när jag bad henne om det kommer hon ändå så nära, hennes röst, dofterna från hennes hem när hon hade bakat. Jag kom inte till grupperna av en slump - det var jag själv som aktivt sökte upp dem. Antagligen kände jag någon sorts behov.

För några år sedan, när jag precis hade blivit medlem på Facebook, startade jag en grupp som hette något i stil med ”Skåningar med anor från Norrbotten”. (Viktigt att poängtera är att man inte nödvändigtvis behövde ha några genetiska anor för att gå med i gruppen. Att ha en anhörig som betytt mycket för en hade gått lika bra.) Jag la ner den efter några månader eftersom ingen blev medlem. I en annan av de (många) grupper jag har startat på Facebook fick jag nyligen frågan om vad som var syftet med gruppen. Jag hade inte tänkt så mycket på det, men lyckades slänga ihop en någorlunda förnuftig förklaring. Jag vet inte exakt vad jag ville ha ut av gruppen ”Skåningar med anor från Norrbotten” heller, men måste man alltid veta det? Måste allt vara så förnuftigt? Räcker det inte med känsla, ”gemenskap”? Att tillsammans minnas en kär anhörig med annorlunda prosodi?

En del av Martingården i ösregn, Juli 2008

Kallis, jag hoppas ni serverar dysfagikost!

2009-08-09T09:22:00.000-07:00

Söndag 9 Augusti 2009, 18:22

Sydsvenskan har de senaste dagarna skrivit om Ribersborgs Kallbadhus i Malmö, där det sedan badhuset nyöppnade i Juli är förbjudet att ta med egen mat och dryck.

Eftersom jag hatar att bada har jag aldrig varit där och kommer förmodligen inte att besöka anläggningen heller. Men förbudet stör mig ändå. Och det är inte bara Ribersborgs Kallbadhus jag stör mig på, utan även många andra platser med liknande regler. När jag var ute och flög tidigare i somras var det förbjudet att ta med egen mat ombord på flyget. Man påstod sig värna om allergikerna, men jag skulle tro att ett sådant förbud faktiskt leder till att många allergiker får gå hungriga, liksom jag, med min dysfagi. Man borde i sådana fall kunna göra undantag, t.ex. tillåta att folk tar med sig näringsdrycker i sluten förpackning, för vad jag har hört är det främst livsmedel som jordnötter och ägg som allergiker riskerar att bli sjuka av (luftburet). Mjölk innehåller flygplansmaten såvitt jag vet i alla fall, så då lär en mjölkproteinbaserad näringsdryck knappast göra situationen värre. Nu frågade jag visserligen inte om jag fick ta med mig en näringsdryck, främst för att jag inte orkade bråka om det. Eftersom jag beställde resan så pass sent att det inte gick att beställa specialkost tog inte heller reda på om det gick att få dysfagikost ombord. Däremot var jag inne på en resebyrå och undersökte saken när jag funderade på att ge mig ut och flyga i höstas och då fick jag beskedet att det inte är tillåtet att ta med näringsdrycker ombord (om det var av säkerhetsskäl, omsorg om allergiker eller ren pengahunger från flygbolagens sida vet jag inte, däremot står det på Transportstyrelsens hemsida att man får ta med dietmat ombord). Men möjligheten att få näringsdrycker eller annan specialkost berodde visst på vilket flygbolag man åkte med.

(Jag bara fasar för att Skånetrafiken en dag kommer att förbjuda medhavd mat ombord på tågen. Som jag fick erfara förra veckan förlängs en timmes resa lätt till tre.)

Enligt en av delägarna i företaget som driver Kallbadhuset har de varit tvungna att införa detta förbud eftersom man på restaurangen är rädd att förlora alkoholtillståndet ifall någon skulle tag med sig egen alkohol in på badet. Han erkänner dock (när han får frågan) att det även till viss del är av ekonomiska skäl. För att de ska kunna omsätta hyran ser de hellre att folk köper mat av dem.

Jag har väl viss förståelse för det, men de måste i sin tur ha förståelse för att inte alla kan äta dem mat som serveras i restaurangen. Eller är utbudet verkligen så stort? Ja, serverar ni någon dysfagikost på Kallis? Och hur är det med utbudet för allergiker/överkänsliga? Och för vegetarianer?

Man säger sig måna om dialogen med badarna, så förhoppningsvis kan sådana problem lösas, även om förbudet kommer att finnas kvar åtminstone hela den här säsongen.

Själv begär jag inte att alla ska servera mat som jag kan äta, men jag har famimej rätt att slippa gå hungrig!

Vem bestämmer vad som är "dåligt beteende"?

2009-08-09T06:08:00.000-07:00

Söndag 9 Augusti 2009, 15:08

Jag kan inte låta bli. Värken till trots känner jag att jag detta bara måste kommenteras.

Det har skrivits en hel del om barnaga i Aftonbladet den senaste tiden, bl.a. om en svensk jurist som kämpar för rätten att slå barn. Man hade sedan en artikel om läsarnas åsikter och det visar sig att en del av dem tycker att aga kan vara okej.

Jag är emot barnaga, dels för att jag inte tycker våld är okej (såvida det inte är fråga om nödvärn) och dels för att om man nu tillåter detta, vad är det då som säger att endast ”rätt” barn kommer att få stryk? Vad som ses som ”dåligt beteende” varierar från familj till familj. Och även om det nu skulle vara ”rätt” barn, kommer agan verkligen att ha någon positiv effekt?

Men något som är lätt att glömma är att aga (eller ren misshandel) fortfarande förekommer i Sverige, trots att det är förbjudet. Man får inte heller glömma bort hotelser (ex. fritidsledaren/läraren som blir sur för att några av barnen i gruppen bråkar, och straffar alla genom att hota med att gå därifrån och låsa) och andra former av psykisk misshandel, eller föräldrar som i tron att de gör väl uppfostrar sina barn med genom olika former av skambelägganden, vilket även det kan ha negativa effekter på självbilden.

”Så, ska man inte uppfostra sina barn alls?” kanske någon undrar. Jo, det är klart. Det viktigaste tycker jag borde vara att säga ifrån om de är elaka mot andra. (Åsikten om vad som är elakt kan förstås också variera från person till person, men att tala om att man inte ska slåss kan ju vara en bra början.) Om jag ska ta min egen uppfostran (både hemma och i skolan) som exempel så tycker jag man har lagt ner alldeles för mycket kraft på bagateller. Det viktigaste var hur jag såg ut i andras ögon. So what om jag ville lyssna på ”världsmusik” istället för techno eller rock (som de flesta andra i omgivningen lyssnade på)? So what om jag hade ovanliga intressen? ”De andra barnen kanske vill höra vad du har för musik i din freestyle. De kommer att skratta åt dig, så får du skämmas.” Och som en lärare sa i nian när jag hade blivit tillräckligt osäker för att jämt gå med håret nere så att jag hade något att dra för när jag rodnade: ”Så där har du inte håret på mina lektioner, jag vill kunna se dig i ögonen när jag pratar med dig!”

Ja, som sagt, vem bestämmer vad som är dåligt beteende och därmed vilka barn som är rätt barn att aga?

Tillbaka till 80-talet

2009-08-09T05:22:00.000-07:00

Söndag 9 Augusti 2009, 14:22

Jag var i Småland onsdag-fredag och efter det hemma i byn någon dag, men om det orkar jag inte berätta. Min värk i nacken har kommit tillbaka allt oftare på senare tid och just nu har jag så ont att jag har svårt att tänka. Det får bli ett inlägg som jag skrev innan jag åkte iväg.

En mardröm jag hade natten mellan måndag och tisdag fick mig följande dag att bege mig till mikrofilmerna i universitetsbibliotekets källare för att ta vid där jag slutade förra sommaren.

Jag hann gå igenom två månaders tidningar, men lyckades inte hitta något nytt. Ändå kändes inte eftermiddagen helt bortkastad. Artiklarna som flimrade förbi mina ögon drog igång så mycket tankar. Folk talar då och då om hur mycket lidande det måste finnas bakom varje notis om en olycka eller ett brott, men jag började nu fundera över hur mycket lidande (eller glädje med för den delen) som kan finnas bakom en tillsynes betydelselös artikel eller i vissa fall även annons. Det där framträdandet - genom en sång eller några ord mellan två av låtarna lyckas artisten skänka hopp till den där tonåringen som nyss hade funderingar på att skada sig själv. Den där kvällskursen - den kanske leder in på en bana genom vilken man kommer att förändra världen. Eller så skrämmer ledaren för kursen slag på något av barnen, vilket blir första steget mot ett liv som ”psykfall”.

(Detta ledde mig senare in på några andra spår. Hur känslig har man egentligen ”rätt” att vara, utan att klassas som sjuk eller funktionshindrad? Somliga verkar kunna rycka på axlarna åt hårda ord från människor som är äldre eller som på något sätt har övertaget. Andra klarar det inte. Och så en ganska obekväm tanke: Hur många barn har jag själv skrämt slag på?)

Och den betydelse som artiklarna har fått för läsarna: Hur många ångestattacker orsakade inte rapporteringen om AIDS-epidemin på 80-talet, precis som rapporteringen om svininfluensan orsakar nu?