torsdag 14 mars 2019

Regnbågsmässa 2017

Det kan gå så fort. Ett gräl med någon närstående. Krångel på jobbet eller i kontakten med vården. Något för många kyliga blickar.

Den här gången: Någon jag varken pratat med eller skrivit till ser ut att ha blockerat mig i en grupp på Facebook.

Så går tankarna vidare till att alla börjar undvika mig och jag blir paria.
Men ibland tänker jag att det inte kan bli så mycket värre på den fronten.

Dessutom får jag inget svar på frågan huruvida jag får ha kvar mitt jobb...

Det finns inget värre än känslan av att vara totalt ensam och övergiven, oavsett om känslan sedan är berättigad eller inte. Det behöver ju inte vara kört för att man bråkar. Och de där personerna som tittade kyligt, kanske gick de i andra tankar? Det kan hända oss alla.

Men så hamnar jag ibland ändå mitt uppi den där övergivenheten och tankarna på att alla kommer att vända sig emot mig. Och jag kan få någon sorts isande rädsla i kroppen och det känns som om jag ska lösas upp i atomer. Jag tror det var just det jag försökte beskriva i en dikt en gång i tiden.

Riktigt så illa är det inte riktigt nu, men jag kan känna det komma. Kanske kan jag hålla kvar mig själv bättre den här gången eftersom jag är mer medveten om vad som händer nu, men oavsett - någon gång kommer känslan att försvinna.

Jag minns hur det var för några år sedan. När jag hade den där mardrömsperioden sommaren och hösten 2017. Som fortfarande är anledningen till att jag tänker att jag inte kan bli så mycket mer paria än jag redan är. Här i Lund åtminstone.

En lördag i September åkte jag iväg till Helsingborg. Jag åker gärna uppåt västkusten där jag inte känner någon och ännu inte har några jobbiga minnen.

Det var Pride och jag hade sett att de skulle fira Regnbågsmässa. Jag orkade egentligen inte gå ut, men hade ännu svårare att hantera mig själv den här dagen. Och som läget var då kände jag verkligen behov av att vara bland människor som jag. Eller åtminstone människor som kanske kunde tänka sig att det fanns människor som jag.

Jag satte mig i ett fyrasäte på tåget. Jag hatar att sitta mittemot andra. Eller ha folk bakom mig för den delen, men det var lördagseftermiddag och jag antar att det inte fanns något alternativ. Den här dagen tror jag dock inte att jag inte brydde mig nämnvärt. Jag var spänd i käkarna och nacken, men i övrigt minns jag inte om eller vad jag kände just då.

Jag kom fram till Helsingborg. Regnet öste ner och rann som bäckar på gatorna, men jag hade regnkläder och brydde mig inte. Tvärtom tyckte jag det var skönt. Jag fick fokus på något annat.

Jag kunde komma in i Mariakyrkan trots att det nästan var en timme kvar. Väl där började jag känna, på gott och ont. Ångesten och rastlösheten dök upp, men övergivenheten var borta.

Med tanke på ösregnet var det inte så konstigt att vi blev ganska få som kom kyrkan. Men den där mässan betydde så mycket mer än de nog kunde ana. Det var så skönt att få komma in i värmen, i dubbel bemärkelse.

Jag satt långt bakom alla andra, ensam, men det var ingen plågsam ensamhet. Jag behövde få vara i lugn och ro, men ändå bland människor.

När jag kom ut hade det börjat klarna.



Livet ordnade inte upp sig än på ett tag. Det lär aldrig göra det, en gång för alla. Men detta var en av de där stunderna jag nog alltid kommer att minnas. Det är Pride när den är som bäst.

Inga kommentarer: