Tisdag 6 December 2011, 18:54
När jag läser plastannonser (hur ska jag kunna veta att jobben är verkliga när jag aldrig får komma på intervju?) är det vanligt att få se något i stil med "vi har redan så många kvinnliga anställda, så vi välkomnar manliga sökanden" - eller tvärtom.
Jag vet aldrig om det är till fördel eller nackdel för mig.
Jag har ofta gått från rum till rum på Julafton. I TV-rummet brukar merparten av männen och killarna sitta, och i köket är det oftast kvinnorna som står. Förra året var det till och med någon som, halvt skämtsamt, kommenterade det, och då insåg jag hur typiskt allting var. Inte främst att de var "typiska", utan jag själv, som var än här och än där.
Jag trivs visserligen med att ta del av båda världar, och naturligtvis blir det så eftersom jag tycker om att gå omkring och fotografera, men det är samtidigt som att jag inte hör hemma någonstans. (Fast jag trivs nog bättre i TV-rummet än i köket.)
Med jämna mellanrum hamnar jag i liknande situationer ute bland folk. Nu i veckan på kören kom ämnet mångfald upp och de applåderade för de få män som var modiga nog att komma dit. En kort stund tror jag att jag klappade lite halvt, men sedan ångrade jag mig för jag insåg att jag faktiskt är minst lika modig.
tisdagen den 6:e december 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar