Stress II

Fredag 26 Augusti 2011, 00:02

Vid den här tiden på året brukar jag alltid känna mig stressad. Eller egentligen är jag alltid stressad, men nu är det extra mycket. Jag ska kanske påpeka att stress för mig inte främst handlar om att ha mycket att göra. Det är att gå omkring och oroa sig över det som ska göras, att må dåligt över det förflutna och att oroa sig för framtiden. Och att även oroa sig över sådant jag inte kan göra något åt och stressa upp mig över tanken på att jag kanske ändå kan. Om jag bara kämpar lite hårdare, anstränger mig lite mer, om jag bara hade uttryckt mig si istället för så i det där personliga brevet - varför gjorde jag inte det?

Skolan börjar som sagt på måndag, och mitt i allt detta försöker jag dessutom hitta en ny läkare eftersom min gamla har gått i pension.

Och sedan är det mina kontakter med myndigheterna. Jag hade nog aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle bli så nervös över det här, men egentligen är det självklart. Det värsta är inte ovissheten, det värsta är faktiskt vissheten om att livet blir så mycket krångligare om jag får avslag på min ansökan.

Och så är det jobbsökandet. Detta ständiga "därför ska ni anställa mig, istället för de andra".

Och sedan alla symptom som dyker upp. När jag blir stressad gör mina gamla följeslagare spasmerna entré. Som blir till kramper när jag försöker hålla dem tillbaka, "för tänk vad rädda folk skulle bli om de fick se!" (Och självklart är det obehagligt för mig med, antagligen värre än det är för någon som bara ser på, men alltid har jag detta ständiga "Vad ska folk tycka?") Allt tillsammans resulterar i en enorm spänningsvärk och jag har varit tvungen att ta tabletter som jag ständigt är rädd för att bli beroende av.

Och så kampen för att få en tid på vårdcentralen för att dämpa dessa symptom på ett bättre sätt. När jag ringde igår försökte de erbjuda mig en tid om två veckor, men nu kunde jag inte vänta längre för i tisdags ryckte och krampade det så mycket i kroppen att jag hade svårt att gå. Jag ringde runt till andra vårdcentraler, men ingen av dessa ville ta emot patienter som inte är listade. Tack och lov lyckades jag dock få tid när jag återigen ringde upp min vårdcentral i morse. Och nu har jag äntligen fått en medicin, Paraflex, som - om det inte bara är placebo - verkar hjälpa en aning och, bäst av allt, den är inte beroendeframkallande!

45 minuter efter att jag hade tagit medicinen gick jag ut. Samtidigt som jag började känna mig en aning trött upplevde jag att mina steg kändes mindre ansträngande att ta än på länge och det uppvägde den lilla dåsighet som jag kände och gjorde att jag istället kände mig piggare när jag kom hem från promenaden. Under fyra, fem timmar kändes min kropp normal, sedan började musklerna i rygg och axlar åter dra ihop sig.

Jag tänker ibland att det är inte jag som är "tokig", det är mina muskler, men ibland kan de tyvärr göra mig tokig. Nu ska jag ta medicinen kontinuerligt under en och en halv vecka för att sedan utvärdera hur bra den funkar och hur jag tål den.

Folk säger att man inte löser några problem på lång sikt genom att äta medicin. Det försöker jag också intala mig, men i mitt fall verkar det vara nödvändigt för att komma ur en ond cirkel. Och tyvärr har "onda cirklar" av olika slag fortsatt att dyka upp ganska ofta i ca 15 år nu. Jag har inte lust att låta det ta mer energi än nödvändigt bara för att försöka bevisa något, för att försöka vara duktig.