Både med tanke på anhöriga (de som kan komma in här och läsa), med tanke på att deras vänner hemma i byn kan komma in och läsa och för att jag vet att det i somliga öron kan låta konstigt, det jag har att säga.
Det som är negativt med min ovilja att gå på djupet är att folk kanske har svårare att ta det på allvar, när jag bara nämner det som i förbifarten. De får en ganska dålig inblick i hur mycket jag har funderat över vem jag är och vad jag känner.
Förra året startade jag en anonym blogg som jag tänkte använda till just detta, att gå på djupet. Det blev inte mycket skrivet för jag klarar inte av att ha två separata liv, ett i garderoben och ett mer "offentligt".
De flesta av de inlägg jag skrev har jag nu tagit bort, för nu tänkte jag sluta vara anonym, jag har ett jag gärna skulle vilja dela med mig av. För att människor ska förstå att det jag känner är på riktigt, exakt hur viktigt det är att de erkänner det som jag säger är jag. Inte den bild som folk som kände mig innan jag vågade sätta ord på vem jag var försöker hålla kvar vid:
"Men då går min tanke till alla dessa artiklar där man får läsa att: "Kvinna [si och så gammal] avled", "Man [xx] år omkom". Vad går man efter på tidningsredaktionerna när man skriver en sådan sak? Personnummer, namn, uppgifter från polisen eller från eventuella vittnen på plats? Dessa människor har inte längre någon möjlighet att säga ifrån!
Jag tänker på olyckan jag var med om förra året. Inget allvarligt, ingen skadades fysiskt, men det kunde ha slutat värre. Tänk om det var mig de skrev om på det sättet!
Mina tankar går också till mina föräldrar, på de foton de har stående hemma av mig. Jag har inget emot fotogarfierna från min barndom (0-8) eller från senare år. Men ett som de verkar föredra speciellt är en bild från högstadiet, en period när jag mådde som sämst och var som mest osäker, gjorde allt för att passa in och vara som andra. Vilket syns på bilden. Är det så de skulle minnas mig om jag dog? Trots att det har gått 13 år sedan bilden togs.
Skulle det vara detta foto som skulle få stå framme på begravningen eller minnesstunden? Och vad skulle prästen säga? Skulle det pratas om hon, henne? Skulle min identitet och allt annat som inte passade in bara skuffas undan, sopas under mattan?"
Jag har egentligen ingen speciell anledning till att lägga in detta just nu, det är knappast så att jag har tänkt göra något dumt. Tvärtom, jag försöker börja leva på riktigt. Men att leva innebär alltid risker och för att våga ta risker måste jag vara säker på att folk kommer att minnas mig för den jag var om det en dag skulle hända något. Allt annat vore som att låtsas som om jag aldrig hade funnits och jag står inte ut med den tanken.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar