Bestämda steg

Söndag 7 Augusti 2011, 11:11

"Går med bestämda steg. Det är säkert en man."

Fick jag nyligen höra när jag var ute. Tyvärr handlade det inte om mig.

När jag går ut, raskt, pigg och energisk, kan jag också få höra att jag ser bestämd och självsäker ut. Men tyvärr är det så att så fort jag börjar gå långsammare, eller blir det minsta trött kommer min omväxlande slappa, omväxlande ryckiga och stela (antagligen någon sorts "kompensation") gångstil i dagen. Sedan får jag snabbt ont och blir tröttare - eller om det är tvärtom - och den nedåtgående spiralen är igång. Min rygg sjunker ihop. Jag får svårare att hålla balansen och snubblar ofta. Jag kämpar för att fortsätta se så säker och stabil ut som möjligt. Det kan jag klara av en kortare stund om jag känner mig hotad, dock med väldigt stor ansträngning.

På senare tid har jag börjat med ryggbälte/korsett som både värmer en aning men framförallt gör mig mer stabil. Det har gjort att jag orkar mer än förut. Tidigare hade det varit otänkbart att stå och sjunga tre timmar i rad. Förra året när jag var i Stockholm släpade jag mig fram i slutet av dagen och fick konstiga blickar. Detta året hade jag nog orkat mer än tolv timmar. Jag får fortfarande värk, men inte i de delar av ryggen och revbenen som ortosen täcker.

Jag vet inte säkert vad det är med min kropp, förutom det som har varit uppenbart sedan jag föddes - mina fötter är utåtvridna - men jag har fått höra att mina vävnader kanske är för elastiska eller töjbara. Det skulle förklara en hel del, värk och knäppa käkar såväl som hudproblem.

Töjbar, säger sjukgymnasten i alla fall. Läkarna skulle förmodligen kalla det hypokondri, eller spänningsvärk. Självklart är jag spänd, antagligen både en sorts post-traumatisk, psykosomatisk spänning - ett skydd mot glåpord och yttre hot, såväl som inifrån - ett sätt att hålla ordning på mina leder.

Andra har som bekant trott att de har kunnat avläsa mina kognitiva förmågor genom att titta på min gångstil.

Och ytterligare andra kopplar som ovanstående talare ihop rörelsemönster med kön.

Eller status.

Detta fick mig att tänka på en artikel om kroppsspråk jag läste förra året, när det var meningen att jag skulle börja läsa retorik - "Bör kvinnor sära på benen?" (Wester. Retorikmagasinet, nr 10). Artikeln var intressant och vettig på många sätt. Samtidigt skrämde den mig. Jag började fundera på hur jag och mitt kroppsspråk skulle betraktas om jag började på kursen.

Några kanske skulle se mig som ett skräckexempel på hur könsnormerna får personer som av omgivningen (för så skulle de troligen se mig) uppfattas som kvinnor att lägga sig till med ett kroppsspråk som varken är särskilt hälsosamt eller respektingivande. Men i ärlighetens namn, mitt kroppsspråk är nog bortom både "kvinnligt" och "manligt", så det troligaste vore nog att det enbart hade betraktats som det författaren kallar för "lågstatus".

Jag såg framför mig hur jag skulle drillas för att sluta med det, utan att riktigt lyckas nå ända fram.

Jag står visserligen gärna med benen en bit isär. Men hur ofta behöver jag inte säga åt mig själv att räta på huvudet eller ryggen? För att några minuter senare säga det igen. Och igen.

Jag blev sjuk och kunde aldrig börja på retorikkursen, men jag undrar om det hade gått till som jag föreställde mig. Jag undrar om alla som hade ett lågstatuskroppsspråk när de började verkligen lyckades arbeta bort det, eller om människor med ett sådant kroppsspråk överhuvudtaget söker sig till en retorikkurs.

Jag tänkte att om jag bara försöker tillräckligt mycket så -

Men nu börjar jag förstå att det inte är lika enkelt för alla och att ett s.k. "lågstatusbeteende" inte enbart behöver handla om sociala faktorer eller gammal vana.

Jag hade drömt om ett kroppsspråk med fasta, bestämda rörelser, både på scen och i umgänget med andra. Ett sätt att få mer respekt? En förhoppning om att bli sedd som mer vuxen, att människor skulle sluta använda "pedagogrösten" när de tilltalar mig, eller helt enkelt för att det är så jag har sett att de flesta människor man ser på TV rör sig. De där som får rollerna som "lyckade".

När jag nu nyligen hörde kommentaren om "bestämda steg" och män blev jag återigen påmind. Inte enbart om varför de människor som möter mig så ofta säger hon, utan även om artikeln och därmed också om varför människor i min närhet kanske har så svårt att respektera mina önskemål om hen eller han. Varför jag blev retad i skolan trots att det fanns fler än jag som hade fötterna vridna för mycket åt ena eller andra hållet eller var lika överviktiga som jag var då.

Som sagt, det har några gånger hänt att jag fått undrande blickar. Men oftast är det nog bara där som ett filter, något som folk inte tänker på men som går in i det undermedvetna. Ungefär på samma sätt som när jag hade använt bruna kontaktlinser under en period i gymnasiet och sedan började med genomskinliga så att mina blåa ögon syntes igen:

"Du ser annorlunda ut på något sätt", kommenterade en av lärarna den första dagen. "Det är något... Har du sminkat dig?"

Det känns bittert att det rörelsemönster som får mig att uppfattas på ett sätt jag inte vill bli uppfattad på är något som är svårt, om inte omöjligt, att helt styra över. Men samtidigt, konstigt nog, nu när jag bättre börjar inse hur min kropp fungerar och att jag kanske helt enkelt har för lite kollagen för att någonsin leva upp till högstatusidealet känner jag ingen sorg. Snarare acceptans, lättnad över att jag inte längre behöver skuldbelägga mig själv för det. Precis som jag accepterar att mina öron sluttar utåt, mitt tandkött syns när jag ler och min överläpp har en tendens att fastna på tänderna... Ja, i ärlighetens namn har jag nog en rätt komisk uppenbarelse!

Det jag får satsa på är att ha en kropp som fungerar så bra som möjligt, så länge som möjligt, med så lite värktabletter som möjligt. Om jag mår bra orkar jag kämpa, säga ifrån en extra gång om jag inte får den respekt jag faktiskt förtjänar även om mina armrörelser är lite för slappa eller ryckiga eller mitt huvud lite för mycket på sned. Fortsätta med den träning jag redan håller på med, komplettera med stöd när det behövs. Det får ta tid, ske på mina villkor och det hade inte någon retorikkurs över en termin kunnat ändra på. Jag behöver mer kraft, mer energi i kroppen för att komma i närheten av idealet än många andra.

Att säga till mig att "Ja, men man blir mer respekterad om man sträcker på sig!" är lite som att säga till en dyslektiker att "Ja, men man måste kunna läsa" och sedan förvänta sig att hen ska lära sig på samma sätt och i samma takt som alla andra.

Dessutom är det verkligen på tiden att retoriken får fler ideal!